Analogt till Digitalt - och alla gamla negativ

Oändliga mängder negativ, till 95% svartvitt och småbild under flera årtionden har det blivit. Övergången till digital fotografi upplevde jag som befriande, men svår.

För 20 år sedan var digitalkameror sisådär. Inte förrän Canon 5D Mark II dök upp ”kände jag igen mig” från hur det var att plåta med bra kameror. Det jag dittills stört mig på var framför allt den där mikrosekunden som det tog från att avtryckaren gick i botten tills att kameran exponerade. Eftersom jag uteslutande fotograferar människor är den där lilla tidsskillnaden avgörande. Ansiktet består av småmuskler som ständigt skiftar och avgör bildens uttryck.

Men det blev som sagt bättre, framförallt blev det lättare att fotografera i svagt ljus viket jag upplevde som ett stort framsteg. Dagens sensorer är i många stycken bättre än allt jag minns från film och framkallare. Ibland nästan FÖR bra.

Hur som helst följde ett antal år av ständiga kamerabyten allt eftersom ”marknadskrafterna” frestade med ständigt nya modeller, bättre och bättre (och dyrare) objektiv osv. Jag fastnade i karusellen helt enkelt.

Egentligen lite konstigt eftersom jag under de analoga 45 åren klarade mig utmärkt med EN kamera och TRE objektiv, en Nikon F, en 24:a, en 35:a och en 85:a. Grejer som höll i vått och torrt under alla år.

En dag sa min fru stopp för ytterligare kameraaffärer med en enkel fråga; ”Behöver du verkligen så mycket grejer?”

Numera försöker jag hålla det så enkelt som möjligt: En Leica Q2, fullformatskompakt. En kamera som jag är svårt förtjust i och som gett mig tillbaka den fotografiska glädjen på riktigt. Enkel att hantera, ett minimum av knappar och vred. Bara det väsentliga. Tänk att det skulle ta så lång tid och omvägar för att  "komma hem”, slår det mig så fort jag ser den exceptionella kvalitet den kameran levererar. Den är en värdig efterträdare till min gamla Nikon F helt enkelt.

MEN, så var det detta med alla gamla negativ…

Efter flera scanners av olika fabrikat kom jag fram till att nyanserna som fanns i mina gamla svartvita kopior lätt gick förlorade vid själva scanningen. Skärpa fanns det nästan i övermått men ”nyanserna” gick lätt förlorade, högdagrarna sprack lätt och svärtan beckade ihop, trots olika scannerprogram jag provade. Dessutom tog själva inscanningen lång tid. Ibland släppte kornskärpan betänkligt i hörnen osv.

Slutligen kom jag fram till följande metod, apparater och mjukvara:

• En liten burk – Valoi Easy 35 – tillverkad i Finland av några unga killar. Det är en burk med negativsläde (finns för dia också) och en ljusplatta där man enkelt och steglöst ändrar färgtemperatur och ljusstyrka.
• Ett bra macro-objektiv. I mitt fall fall ett Zeiss Touit 50/2,8, som med ett par mellanringar fästs på scanner-burken.
• Kameran, en Fujifilm X-T5, fotograferar sedan av negativet. Bas-ISO för att minimera bruset och avstängd bildstabilisering. I övrigt normal exponering typ bländare 5,6-8. Jag ser också till att scannerburken är tillräckligt ljus i den inbyggda ljusplattan så att exponeringstiden aldrig understiger 1/125-dels sekund. Detta för att undvika de "microskakningar” som riskerar att sudda filmens korn. En enkel process således. Och fort går det. Ett negativark med 36 exponeringar kör jag igenom på några minuter.

Alla exponeringar sparar jag i RAW, för största flexibilitet vid efterarbetet i Photoshop och Lightroom.

En viktig sak

OM negativet råkar vara underexponerat – som i fallet med bilden på ungarna på ett rumänskt barnhem överst - brukar jag ta tre exponeringar, en över, en under och en normal – för att sedan ”macka ihop” dem i efterbearbetningen. Resultatet blir oftast över förväntan och vida bättre än det jag minns när jag stod i mörkrum och försökte få fram en acceptabel bild under förstoringsapparaten sken.

Ytterligare en viktig sak

Jag sparar alla scanningar med nyckelord och datum för att enkelt hitta dem. Den hårddisk de ligger på är en s k raid-disk vilket förhoppningsvis skall hindra att allt går åt pipsvängen vid en krasch. Och mycket hårddiskutrymme krävs det när man väl får upp farten…

 Bra programvaror

Den raw-fil jag överför till datorn lagrar jag i Lightroom och bearbetar vidare i Photoshop. Men för att göra själva konverteringen negativ till positiv använder jag ett program som heter Negativ Lab Pro, en billigt program som jag tycker ger ett mycket bra resultat. Särskilt för gamla Kodachrome-dia fungerar det utmärkt.

Och allt detta utan inblandning av hokus-pokus AI... ;-)

Om du nu orkat läsa så här långt tar jag mig friheten att länka till de saker jag skriver om i texten.

Allt Gott/per-erik

https://www.negativelabpro.com

https://valoi.co/en-se?gad_campaignid=23381353678&gad_source=1&gbraid=0AAAABBhzkEeufNcuMmYYU9MWPzUqQHKlr&gclid=CjwKCAiAybfLBhAjEiwAI0mBBkQ9vea0Y-g1z2o8pF_D2_HBRIZnaGhRQiVcTAFSVJmGBGXOSQVaNxoCtBIQAvD_BwE

Om givandets dunkelhet

Fredag kväll.

Läser att Maria Corina Machado har gett bort sin Nobelmedalj till USA:s president Donald Trump.

Hon är dock inte unik i den meningen.

Knut Hamsun, den norske författaren och litteraturpristagaren 1920, gav också bort sin medalj till Joseph Goebbels 1943.

Om detta kan man ha en del tankar och synpunkter… och jag tänker att givandet bär på en viss dunkelhet.

Jag minns också vad jag gav bort för länge sedan. Utan några som helst dunkla tankar annat än att bidra till en väns överlevnad.

Det var ett exklusivt litet kavajmärke - långt  mindre värt än en Nobelmedalj.

Det gjorde jag för snart 20 år sedan eftersom själva kavajmärket inte betydde så mycket.

Däremot var själva handlingen som märket symboliserade förknippad med en viss ansträngning och två månaders sjukskrivning

Intyget  har jag fortfarande inramat på väggen i arbetsrummet.

Trevlig fortsatt helg förresten!

Ett analogt minne

Nu är det många år sedan jag jobbade i mörkrum, så länge sedan att det känns som ”min fotografiska barndom”.

Men vid närmare eftertanke minns jag inte främst framkallare, fix och skölj utan mer själva tidskänslan.

Minnen av en tid då allt, precis allt, var analogt och jag stod nätterna igenom i mörkrummet och långsamt tog fram mina bilder under den gulröda lampans sken. Det var ett koncentrerat och meditativt arbete, långt innan störiga mobiltelefoner hackade upp tillvaron.

Minns också att musiken, som var mitt enda sällskap, oftast var radions nattmusik..

Men också LP.n med Muddy Waters tunga blues på albumet ”After the rain”.

F ö ett av de snyggaste omslagen som någonsin gjorts, med en bild ursprungligen tagen av framlidne fotografen Victor Skrebneski.

Tittade ofta på det omslaget medan bilderna torkade eftersom det stämde så väl med den musikaliska tyngden i Muddy Waters musik.

Bilderna jag presterade blev lite si och så, vilar sedan länge i kartonger nere i källaren. Håller nog inte riktigt idag.

Men Muddy Waters inspelningar håller garanterat i en evighet.

Bilden ovan tog jag för ca 40 år sedan.

Bilderna nedan är Victor Skrebneskis. Det övre är hans original och det andra omslaget till ”After the rain”

Noor nynnar

Sången heter ”Baraye”och är egentligen så långt från en kampsång man kan komma.

Istället är en långsam melodi med en poetisk text som spelats in av iranska artister i exil.

Idag - när mullorna skickar armén mot folket och hundratals iranier rapporterats dödade de senaste dygnen - finns det anledning att länka till den vackra sången.

Om inte annat för att Noor, mitt barnbarn med sitt iranska påbrå, också lärt sig nynna sången.

https://www.youtube.com/watch?v=SmHpGpcADbI

En dag är vi i Teheran

Var du råkar vara född är bara i bästa fall ett biologiskt privilegium, tänkar jag när jag ser på bilden av mig och mitt nyfödda yngsta barnbarn.

Hade det inte varit för att min dotter blev förälskad i sin K… och valde att skaffa barn med honom. Och hade det inte varit för FN:s flyktingprogram på 80-talet som gjorde att K… och hans iranska familj hamnade i Järfälla

Ja, då hade inte den här bilden blivit till…

Ännu är lilla Z… för liten för att förstå att de senaste dagarna över 200 iranier har skjutits ihjäl i Teheran, den stad hans pappa och hela tjocka släkten kommer ifrån.

Och ännu är han för liten för att förstå att vi en dag ska hälsa på den släkt som finns kvar där.

Men jag vet och hoppas att det uppror som nu sker i Iran - till ett fasansfullt högt pris, - en dag ska göra det möjligt.