Ett telefonsamtal och gamla mamma

Njursjuksköterskan ringde idag för att ge svar på proverna. Det är en årlig rutin jag genomgår som levande njurdonator, först blodprover därefter en genomgång med sköterska/läkare för att få koll på hur den kvarvarande njuren mår.

Det är naturligtvis en omsorg jag uppskattar även om jag misstänker att jag nog bara är en siffra i en longitudinell forskning om njurdonatorers överlevnad.

-Det ser inte helt bra ut, var det första hon sa. Dina njurvärden har försämrats de senaste två åren.

Och helt plötsligt slog det mig. Min kvarvarande livstid kan nog inte längre räknas i tvåsiffriga tal…

En bild flög genom skallen.

Den sista jag tog av min gamla mamma.

Hon levde ett långt liv, ett spännande 89-årigt liv på många sätt. Hon var aktiv i miljörörelsen, såg till att det byggdes ett kooperativt vindkraftverk uppe vid Höga Kusten och var alltid mån om sina tre söner och sina barnbarn.

Men de sista två åren gick hon in i dimman.

Jag gjorde en liten tavla till henne med hennes tre söner och våra respektive barn.

Vi brukade sitta stilla och hon fick peka och tala om vilka som var vilka och våra namn.

Till en början gick det bra.

Efter en tid allt sämre.

Till slut mindes hon inte.

Annat än namnen på sina egna föräldrar som hon var övertygad fanns på avdelningen bredvid trots att de avled på 60-talet.

Så, denna regniga tisdag tänker jag att vad som än sker med min njurstatus vill jag under inga som helst omständigheter hamna i min mors avskedläge.

Hellre ensiffriga årtal kvar än tvåsiffriga…

Guldfiskdammen på gården

Den glada mannen på bilder heter Khasha och idag fyller han år.

Han är sedan många år sambo med min enda dotter. Och är pappa till två av mina barnbarn och alltså  därmed min svärson.

Han kom som treåring till Sverige tillsammans med sin familj via FN:s flyktingprogram på flykt undan den iranska diktaturen.

Om någon fått mig att förstå vad det innebär att vara flykting så är det Khasha.

Fördomar, ibland ren rasism, har kantat hans väg fram hans 45-årsdag idag.

Hans släkt flydde hals över huvud och splittrades efter ”revolutionen” i Iran och mina två barnbarn har därför kusiner på flera kontinenter.

En dag - och jag hoppas att jag fortfarande är med i matchen då - ska vi åka till Teheran för att återse den där guldfiskdammen på gården som är ett av de få minnen Khasha bär med sig från son iranska barndom.

En dag, när friheten äntligen når det hårt sargade Iran.

En fin start på helgen

”Spikning” är den akademiska termen för att offentliggöra en doktorsavhandling. Processen innebär att avhandlingen registreras och görs tillgänglig för allmänheten.

Så skedde igår på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.

David, min yngste son, spikade bokstavligt fast sin doktorsavhandling.

Ett nog så viktigt vetenskapligt arbete och steg i kampen mot Aneurysm (pulsåderbråck).

Mamma Ulrika och sambo Mikaela var med.

Lika glada som David.

Jag var mest stolt och rörd, så rörd att skärpan blev därefter…

Likväl.

En fin start på helgen.

På väg till Anna

I morgon torsdag är jag på väg i bil mot Borås och vernissage på Abecita Konsthall.

Anna Lithander - ett naturbarn inom gatufotografin - ställer ut sina fina bilder där.

Det är några mil mellan Stockholm och Borås, men det bryr jag mig inte om. Anna Lithander tar bilder som är värda besväret.

Nyfiket, nära och känsligt och med hjälp av en sliten liten kamera tar hon sina vardagsbilder, påfallande ofta ur ett oväntat perspektiv.

Att hon sedan är en härlig människa gör utflykten extra rolig.

Om du är i närheten - missa inte den här utställningen!

Anna Lithander efter hängningen av utställningen härom dagen. Bild: Mats Alfredsson

Hyllas den som hyllas bör

Låt mig säga så här:

Det finns så många duktiga fotografer, levande och döda, i världen och här hemma i Sverige.

Deras bilder och namn bildar en väv, nästan som ett eget universum i min värld.

Och så finns det Anders Petersen.

En fotograf som gett svensk fotografi världsrykte och som gjort hundratals utställningar, drygt 30 böcker, hållit i massor av workshops, dokumenterat människor i fängelser, på mentalsjukhus och i flera städer.

Hans bilder från Café Lehmitz i Hamburg är bland det starkaste som fästs på film, även idag långt efter att de togs på 60-talet.

Anders Petersen är något alldeles extra.

En helt unik bildmänniska.

Och fortfarande i full sving fortfarande trots sina 80+.

Och idag fyller han år, bäste Mäster Anders!