Sista skiftet

1982 stängdes slutgiltigt sulfatfabriken i Köpmanholmen i Höga kusten i Västernorrland efter närmare hundra års verksamhet.

Generationer av industriarbetare hade haft sin försörjning där. Köpmanholmen var ett ett typiskt litet industrisamhälle där allt kretsade kring fabriken. På orten startades för övrigt Sveriges första egentliga daghem. Sångaren och skådespelaren Totta Näslund växte också upp där och satt ofta på det lilla fik som hans mamma drev under många år.

I övrigt var Köpmanholmen som Sverige var mest utanför de större städerna, en bruksort bland andra.

När sista nattskiftet gick av stannade några av arbetarna kvar och i gryningen satt de stilla och lyssnade när de sista ljuden från fabriken långsamt klingade ut i morgongryningen.

Åren på Långholmen

Jag blev påmind häromdagen av den utmärkte fotografen Alf Johansson om en unik plats i Stockholm.

Långholmen.

För många är den lilla ön under Västerbron numera ett vackert strövområdet och ett boendereservat med renoverade gamla f d tjänstebostäder. Av det jättelika fängelset som dominerade ön finns numera bara rester i form av vandrarhem, konferensanläggningar, några hantverkare och en folkhögskola.

Jag bodde under delar av 70-80-talet på ön, hade bytt till mig en liten lägenhet av en pensionerad f d fångvaktare. Detta var precis i skarven mellan att det gamla fängelset stängdes och så småningom revs. Det var en brytningstid och lägenheten var omodern, hade bara kallvatten. Men det var billigt. 

Under flera år stod fängelset tomt och förföll. Jag brukade ta mig in och fotografera i de korridorer och celler som minde om hur svensk kriminalvård en gång var. Här på Långholmen satt spionen Wennerström, mördare och småtjyvar i en salig röra under många årtionden. Det var en fantastisk miljö. I bråten bland krossat glas och döda duvor hade jag en vag tanke om att bilderna en dag kanske skulle vara värda att visa upp.

Men så blev det inte.

I samband med att bostäderna på ön renoverades  försvann den flyttkartong där jag förvarade materialet, alla negativ och en del kopior. Jag kan sörja det idag. eftersom en del bilder var riktigt bra.

Bilder, som var som spår av människor som framlevde sina dagar på livets skuggsida.

Jag minns särskilt en cell som var nedklottrad med texter och bilder i flera lager. Som en tapetserad vägg i flera lager. Av någon anledning hade någon någon gång i cellens historia rivit ut en vacker bild på Marilyn Monroe ur en tidning och klistrat fast på väggen.

Jag fastnade för bilden. Den var vacker, stod ut på ett särskilt sätt, omgiven av allsköns porrbilder från 30-talet och framåt.

Jag skar ut den och sparade den.

Det är också den enda bild jag har kvar från fängelset.

Från åren på Långholmen.

Två brev från Christer Strömholm

Den där sommaren i mitten av 70-talet är den absolut jävligaste sommaren jag genomlevt.

Förhållandet i Göteborg hade gått i graven med ett brak och jag hade löst en enkel biljett till Stockholm för ett sommarvikariat. I Göteborg fanns min förstfödde son kvar, då ännu inte fyllda ett år. Jag hade ingen aning om hur livet skulle bli och jag pendlade mellan viljan att fly till en annan planet i självömkan eller stanna kvar och försöka få ordning på mitt usla lilla liv.

Jag mådde som en skit helt enkelt och hade inkvarterat mig i ett unket hyresrum uppe vid Odenplan. Minns att jag firade midsommarafton på McDonalds nere på Sveavägen.
Det kunde ha varit roligare om man säger så.

Det var den sommaren jag ringde honom en tidig söndagmorgon. Vi kände varandra ytligt sedan några år efter att jag hade hjälpt honom att kopiera hans bilder för en utställning i Frankrike.

- Kom upp, sa han. Kom om en halvtimme.

Så satt jag då där i det varma köket uppe på Åsögatan och förklarade det  ömkliga livsläget. Han lyssnade, nickade ibland.

- Du behöver komma igång igen, sa han. Man blir inte människa förrän efter några konkurser.
- Här, ta dom här, sa han och räckte över ett A-4 kuvert.
- Och se för faan till att använda en IBM kulmaskin när du fyller i, förklarade han bestämt.

Jag öppnade kuvertet som visade sig innehålla två brevpapper med Christer Strömholms signatur och en stämpel i nedre tredjedelen. På lagom höjd från signaturen stod REKOMMENDATION i versaler.

- Du får fylla i vad du vill vid behov, men använd dom med förstånd.
- Förresten, jag är skyldig dig för hjälpen med kopieringen också. Ta dom här, vem vet, en dag kanske dom blir värda något.
Han sköt över tre kartonger 24x30 Agfa Brovia.

Vi sa adjö i hallen och jag gick ner till dåvarande Sofia kaffestuga på Erstagatan, öppnade de tre askarna, bläddrade igenom det som som visade sig vara ett hundratal av hans mest kända bilder från Spanien, Japan, Indien och inte minst den unika dokumentationen om de transsexuella vännerna i Paris.
En fantastisk gåva.

Nåväl.
Detta var innan Christer Strömholms verkliga genombrott, innan han blev professor, fick Hasselbladspriset, livslång konstnärslön och de stora utställningarna på Moderna Museet och ute i världen. Jag brukar le när jag ser priserna på hans bilder på auktionshusen idag. Tänker att de tre bildaskarna är något mina tre barn får slåss om efter min tid.

Under åren som följde träffades vi då och då fram tills att han avled 2002. Jag var nere i Fox Amphoux, hans tillhåll i Provence, och jag gjorde även ett radioprogram om hans bildvärld i mitten av 80-talet.

Christer Strömholms betydelse som fotograf och konstnär kan inte underskattas. Han skrev in sig som en av de riktigt stora i fotografins historia redan under sin livstid, både som pedagog och konstnär. Hans liv som Spanien-frivillig på 30-talet och som den som lyfte fram de transsexuellas livssituation i 60-talets Frankrike fascinerar fortfarande. Jag är tacksam för att jag fick möjlighet att lära känna honom.

Hur det gick med de där två icke ifyllda men signerade rekommendationsbreven?
Ja, det är en helt annan historia, men det ena har jag fortfarande kvar....

Flyktens pris

I dagarna pågår en fredskonferens om Syrien. Ingen tror på fullaste allvar att konferensen kommer att ta parterna ett steg närmare varandra i den konflikt som i våld mot en civilbefolkning saknar motstycke.

Kriget visar upp allt helvete som står i mänsklig makt att utföra och den senaste rapporten om de krigsbrott som den syriska regimen gjort sig skyldiga till är ohygglig. Den innehåller tusentals bilder -  tagna av en avhoppare från syriska armén, och visar på systematisk tortyr, övergrepp och övervåld mot ca 11 000 människor.

Den tidighare chefsåklagaren - Desmond de Silva, vid specialdomstolen för krigsbrotten i Sierra Leone menar att rapporten

"påminner om vad man fann i koncentrationslägren under andra världskriget".... 

Men de hundratusentals syriska flyktingar som befinner sig i läger i grannländerna, i Libanon, i Turkiet och i norra Jordanien lever i alla fall. Men inte alla överlever. De som oftast dör är de svagaste, de riktigt gamla och de små barnen.

Det som de syriska flyktingar nu genomlever är samma helvete som  drabbar alla flyktingar oavsett var katastrofen inträffar.

Jag tog de två bilderna  här på sidan, och på samma lilla barn, när en halv miljon irakiska kurder hade flytt upp i bergen mellan Turkiet och Irak, undan Saddam Hussein, på 90-talet. Turkarna vägrade ta emot dem och satte in militär vid gränsen. När nattkylan drog in i bergspassen blev det mycket kallt.

Hur många småbarn som frös ihjäl de där dygnen i nattkylan innan hjälpen anlände vet ingen säkert, men de små filtpaketen var många när nätterna övergick i dag och kylan vek av.

En summarisk begravning.

En nödtorftigt grävd grop mellan skrevorna.

Det som nyss var ett liv.

Om Robert Capa och en rysk skitkamera

 Men kameradrömmen släppte inte så lätt. Jag skrev biorecensioner, bar ut tidningar och fick till slut råd att köpa -  inte en Leica, men väl en spegelreflexkamera med normalobjektiv. Det var en riktig skitkamera, en rysk Zenit 3M. Hopplöst omodern även för sin tid. Usel optik och trög som en osynkroniserad växellåda på en brukstraktor. 

Den luktade t o m traktor. Men den var vad jag hade råd med.

Jag tog mina allra första bilder med den där ryska kameran. Jag brukade ta cykeln och trampa runt på grusvägarna i Säbrå utanför Härnösand. En regnig dag kom jag till en hästhage, vred på optiken och fick för första gången till någorlunda skärpa. Motivet var mindre viktigt, i det här fallet baken på en häst som parkerat sig vid vägkanten i duggregnet.

15 år tror jag visst att jag var. Och inte kom jag till Spanien heller, inbördeskriget var ju över sedan länge.

Det skulle också dröja några år innan jag begrep lite mer av fotografins möjligheter och villkor.

Men jag visste tidigt vem Robert Capa var…