Vilken helg det varit!

Liten blev stor

Tre barn har jag begåvat världen med, två pojkar en flicka. Den förste sonen är 51 år  numera, min dotter 37 och yngste sonen 29.

De två första föddes utan större problem, men den yngste sonen anlände under stor dramatik med akut kejsarsnitt.

Han vägde knappt 1,5 kilo, inte ens hälften av sina äldre syskon.

Jag minns hur jag gick med honom i den underjordiska korridoren mellan Södersjukhusets operationssal till Sachska barnsjukhuset och hur jag stannade till för en stund.

Den lilla kroppen låg stilla under lakandet och han hade fått en tjock luva på huvudet för att minska värmeförlusten.

Tusen tankar om förlossnings – och utvecklingsskador for genom huvudet medan han låg helt tyst där i plastlådan på hjul.

Helt plötsligt kom en rad av poeten Tomas Tranströmer flygande;

 ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall..”

Så gick åren, den lille växte till sig och visade sig vara ett begåvat barn. Han älskade skolan och blev klar med nians matematik redan i sjunde klass, men hade det svårt med sina jämnåriga klasspojkars beteenden. Han gillade aldrig svordomar, fula könsord, smårasistiska glåpord och allmänt grabbig kaxighet. Dessutom var han ett år senare än de andra pojkarna att själv komma in i puberteten.

Jag minns de s k kvartssamtalen där lärarna bedömde hans resultat som strålande samtidigt som dom tyckte att han borde anstränga sig för att inte vara "så känslig”.

Det var en pedagogisk synpunkt som jag fortfarande har svårt att förlika mig med. Alla är inte "lika" och ska inte vara!

Hans viktigaste och närmsta vän blev vår hund som alltid sov i hans säng. Han började också springa, mil efter mil runt Södermalm i Stockholm.

- Ska du inte springa Stockholm Marathon, eller i alla fall Midnattsloppet?, frågade jag ofta och hänvisade till att hans varvningstider enkelt skulle ha placerat honom i den första fjärdedelen i vilket långdistanslopp som helst.

- Vill inte, jag springer bara mot mig själv. Jag är min egen måttstock, blev svaret.

Åren gick, han gick ut gymnasiets naturvetenskapliga linje med högsta betyg och sedan blev det full fart på läkarutbildningen på Karolinska. Han fick sin läkarexamen 2025 och även mycket fina omdömen, särskilt vad gäller patientbemötande, under sin AT-tjänstgöring.

Och på fredag presenterar han sin disputation. En avhandling som handlar om Aortaaneurysm.

Och nästa måndag börjar han som kärlkirurg på Karolinska, beredd att rädda liv. Pulsåderbråck är som bekant ingen lek, det handlar om minuter mellan överlevnad och död.

 Varför skriver jag det här?

Är det skryt?

Ja, det är skryt. Man får nämligen skryta hur mycket som helst om sina barn. Om deras framgångar, men man får också berätta om den komplexitet det innebär att bli människa.

Hunden finns inte längre, men sonen fann till slut kärleken och en enastående sambo att flytta ihop med. Löpandet är numera delvis utbytt mot långa fjällvandringar, längdskidåkning och en strålande framtid väntar runt hörnet.

På fredag kväll blir det - med anledning av disputationen - stor FEST och jag skriver på ett tal utifrån strofen av Tomas Tranströmmer:

”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall…”

MOT NYA BILDER!, trots allt

Flyktingpojke på en flyktingmottagning 2016

Jag läser Bengans blogg med titeln ”Varför har bilddokumentationen tappat sin plats idag?”.

Enligt honom handlar det om det stora teknikskifte som digital fotografi, mobilkameror etc, inneburit för hur människor fotograferar idag.

” Idag tas många bilder för att fördriva tiden, testa en ny funktion, skicka något snabbt, fylla ett flöde, roa sig själv eller visa vad man är och just nu äter!”

Alltså att det på något sätt tas för mycket bilder idag, jämfört med förr på ”den analoga tiden”.

Må så vara tänker jag, men det finns en allvarligare aspekt på detta.

Den dokumentära fotografin lever idag på sparlåga. Den seriösa dokumentära fotografin saknar en hemvist i en djupare mening. Ingen institution har idag ansvaret, med några få undantag (Länsmuseet i Umeå t ex.)

T ex så ligger Yngve Baums hela livsverk, kopior och negativ i några flyttkartonger i en möglig källare i Haga i Göteborg idag. Yngve saknade familj och barn, avled hastigt och det är hans 80+-kompis som har kartongerna…

Anders Engmans fotografiska kvarlåtenskap hanteras just nu av hans änka som försöker bringa ordning i alla hans negativ och påsiktskopior. Vart materialet slutligen ska hamna är skriver i stjärnorna.

Lars Tunbjörk hade tur. Han dog mitt i steget men där har ett gäng kompisar tagit hand om hans material, digitaliserat osv och det finns numera på Kungliga Biblioteket i Stockholm.

Christer Strömholms två söner sköter också hans efterlämnade material på ett bra sätt.

Det är bara fyra exempel på hur den kan gå, alltså att det är rena tillfälligheter som avgör hur vårt dokumentära fotografiska kulturarv hanteras och vart det tar vägen.

Den dokumentära svenska fotografin blev känd långt utanför Sveriges gränser under senare halvan av 1900-talet. Fotograferna var  många värda att nämnas.

Har vi ett fotografiskt museum där deras livsverk finns samlat?

På samma sätt som i t ex Frankrike?

Svaret är nej.

Fotografiska i Stockholm, eller de andra fotogallerierna, är inga museer, snarare bara aktörer på en ”bildmarknad” utan andra ambitioner än att bereda en kommersiell plats för fotografi, få så många besökare som möjligt osv.

Den dokumentära svenska fotografin lever på sparlåga och knappt ens det. 

Utan att på något sätt förhäva mig själv har jag också en del dåliga erfarenheter av att söka stöd och bidrag från kulturråd, konstnärsnämnd och stiftelser.

Jag sökte t ex stöd för att fortsätta den dokumentation jag gjorde runt 2016 av människor i några flyktingförläggningar i Norrland. Jag ville följa upp hur det hade gått för några av flyktingfamiljerna 10 år efter att de kom till Sverige.

Avslag.

Jag sitter också på ett omfattande fotografiskt material från Cirkus Brazil Jack som jag följde och plåtade under en hel sommar. Under en hel vinter satt jag också och handkolorerade  materialet.

Sökte bidrag för att göra en bok om cirkusen som en utdöende konstform.

Avslag även där.

Något har också skett på 2000-talet. Från förr (läs 60-70-80-90-talet) har tonvikten glidit över från dokumentär fotografi till mer ”konstnärlig” fotografisk gestaltning. Det märks också i vilken fotografi som fick stöd och visas idag.

Det är en tråkig utveckling i ett samhälle när den dokumentära bilden förpassas till skuggorna. Vår historia faller i glömska. Det visuella minnet fördunklas och kvar bli flyktiga kort av vår vardag, Bilder som ständigt riskerar att försvinna när mobiler datorer är förbrukade eller en hårddisk kraschar.

Men va faan… skam den som ger sig. Har man aldrig fått en spänn för sina bilder förr finns ändå bara en väg framåt;

Att aldrig ge upp, bara att traska vidare!

Mot nya bilder!, som kompisen och den lysande gatufotografen Bengt Hansson brukar uttrycka saken.

Cirkus Brazil Jack. Handkolorerad bild från svartvitt original

Everts nya kamera

Ett telefonsamtal och gamla mamma

Njursjuksköterskan ringde idag för att ge svar på proverna. Det är en årlig rutin jag genomgår som levande njurdonator, först blodprover därefter en genomgång med sköterska/läkare för att få koll på hur den kvarvarande njuren mår.

Det är naturligtvis en omsorg jag uppskattar även om jag misstänker att jag nog bara är en siffra i en longitudinell forskning om njurdonatorers överlevnad.

-Det ser inte helt bra ut, var det första hon sa. Dina njurvärden har försämrats de senaste två åren.

Och helt plötsligt slog det mig. Min kvarvarande livstid kan nog inte längre räknas i tvåsiffriga tal…

En bild flög genom skallen.

Den sista jag tog av min gamla mamma.

Hon levde ett långt liv, ett spännande 89-årigt liv på många sätt. Hon var aktiv i miljörörelsen, såg till att det byggdes ett kooperativt vindkraftverk uppe vid Höga Kusten och var alltid mån om sina tre söner och sina barnbarn.

Men de sista två åren gick hon in i dimman.

Jag gjorde en liten tavla till henne med hennes tre söner och våra respektive barn.

Vi brukade sitta stilla och hon fick peka och tala om vilka som var vilka och våra namn.

Till en början gick det bra.

Efter en tid allt sämre.

Till slut mindes hon inte.

Annat än namnen på sina egna föräldrar som hon var övertygad fanns på avdelningen bredvid trots att de avled på 60-talet.

Så, denna regniga tisdag tänker jag att vad som än sker med min njurstatus vill jag under inga som helst omständigheter hamna i min mors avskedläge.

Hellre ensiffriga årtal kvar än tvåsiffriga…