Liten blev stor
Tre barn har jag begåvat världen med, två pojkar en flicka. Den förste sonen är 51 år numera, min dotter 37 och yngste sonen 29.
De två första föddes utan större problem, men den yngste sonen anlände under stor dramatik med akut kejsarsnitt.
Han vägde knappt 1,5 kilo, inte ens hälften av sina äldre syskon.
Jag minns hur jag gick med honom i den underjordiska korridoren mellan Södersjukhusets operationssal till Sachska barnsjukhuset och hur jag stannade till för en stund.
Den lilla kroppen låg stilla under lakandet och han hade fått en tjock luva på huvudet för att minska värmeförlusten.
Tusen tankar om förlossnings – och utvecklingsskador for genom huvudet medan han låg helt tyst där i plastlådan på hjul.
Helt plötsligt kom en rad av poeten Tomas Tranströmer flygande;
”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall..”
Så gick åren, den lille växte till sig och visade sig vara ett begåvat barn. Han älskade skolan och blev klar med nians matematik redan i sjunde klass, men hade det svårt med sina jämnåriga klasspojkars beteenden. Han gillade aldrig svordomar, fula könsord, smårasistiska glåpord och allmänt grabbig kaxighet. Dessutom var han ett år senare än de andra pojkarna att själv komma in i puberteten.
Jag minns de s k kvartssamtalen där lärarna bedömde hans resultat som strålande samtidigt som dom tyckte att han borde anstränga sig för att inte vara "så känslig”.
Det var en pedagogisk synpunkt som jag fortfarande har svårt att förlika mig med. Alla är inte "lika" och ska inte vara!
Hans viktigaste och närmsta vän blev vår hund som alltid sov i hans säng. Han började också springa, mil efter mil runt Södermalm i Stockholm.
- Ska du inte springa Stockholm Marathon, eller i alla fall Midnattsloppet?, frågade jag ofta och hänvisade till att hans varvningstider enkelt skulle ha placerat honom i den första fjärdedelen i vilket långdistanslopp som helst.
- Vill inte, jag springer bara mot mig själv. Jag är min egen måttstock, blev svaret.
Åren gick, han gick ut gymnasiets naturvetenskapliga linje med högsta betyg och sedan blev det full fart på läkarutbildningen på Karolinska. Han fick sin läkarexamen 2025 och även mycket fina omdömen, särskilt vad gäller patientbemötande, under sin AT-tjänstgöring.
Och på fredag presenterar han sin disputation. En avhandling som handlar om Aortaaneurysm.
Och nästa måndag börjar han som kärlkirurg på Karolinska, beredd att rädda liv. Pulsåderbråck är som bekant ingen lek, det handlar om minuter mellan överlevnad och död.
Varför skriver jag det här?
Är det skryt?
Ja, det är skryt. Man får nämligen skryta hur mycket som helst om sina barn. Om deras framgångar, men man får också berätta om den komplexitet det innebär att bli människa.
Hunden finns inte längre, men sonen fann till slut kärleken och en enastående sambo att flytta ihop med. Löpandet är numera delvis utbytt mot långa fjällvandringar, längdskidåkning och en strålande framtid väntar runt hörnet.
På fredag kväll blir det - med anledning av disputationen - stor FEST och jag skriver på ett tal utifrån strofen av Tomas Tranströmmer:
”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall…”





Läkare med empati är guld värda.
Kul att det går så bra för honom.
/Affe
Tack Alf. Är du tillbaka på Fotosidan nu?
/per-erik
Nej, men jag går in och kollar lite bloggar då och då.
/Affe
Hälsningar Lena
Tack Lena!
/per-erik
/Gunnar S
Tack Gunnar. Han är en människa som går från klarhet till klarhet.
/per-erik
Tack ska du ha Peter. Hans uppväxt var inte enkel och dagens skola har gjort mig betänklig. Naturligtvis ska barn med särskilda behov av pedagogiskt stöd prioriteras. Men min erfarenhet är att ungar som råkar vara särskilt begåvade inte heller får det stöd de behöver. Min son är ett exempel på det. Hans ambitioner, nyfikenhet och förmågor fick faktiskt stå tillbaka, trots att han tidigt visade prov på en särakild studiebegåvning och känslighet. Att i tidiga år läsa in sig på Wittgensteins traktater och lyssna in sig på Coltrane och Wagner anses udda och svårhanterligt. Det kan låta elitistiskt, men är i högsta grad en realitet. Kombinationen intelligens, motivation och emotionell känslighet är inget som prioriteras i skolan idag. Snarare ses de ungarna som problem att hantera.
/per-erik
på alla sätt
både text och bilder
tack
/inger
Tack Inger!
/per-erik
Skolan har väl aldrig varit bra på att hantera de som sticker ut på olika sätt.
Tack Bengt! Läs gärna mitt svar till Peter Hennig apropå skolan.
/per-erik
Tack Göran.
Hörs/per-erik
Apropå skolan så hade vi en kille i parallellklassen när jag gick i gymnasiet i mitten av sjuttiotalet (naturvetenskaplig linje). Den killen var ett geni i matematik och pianospel. Han fick stöd av skolan, min klassföreståndare hade varit universitetslärare i matematik så han såg till att gymnasiematten tentades av den första terminen och sedan blev det universitetsmatte resten av gymnasietiden för det här geniet. Man kunde ju tro att en sådan kille, som dessutom var blyg och drog sig undan, skulle bli utsatt av mobbare. Men han fick vara som han var, välja själv när han ville vara med oss andra. Jag undrar vad det blev av honom.
//Anders
Tack Anders för ett fint inlägg.
/per-erik
/Carina
TACK!!
/per-erik