Anna Lithander - med gatan som scen

Anna Lithander från Göteborg är en gatufotograf av en speciell sort. Hon närmar sig sina motiv så nära det går, aldrig med zoom eller teleobjektiv.

Hennes fotografi bygger på en genuin nyfikenhet och kontakt med de människor hon fotograferar med sin Fujikamera och ett litet vidvinkelobjektiv.

Resultatet är både anslående och enastående och jag är glad och stolt över att hon medverkar på vår grupputställning på Galleri Fotografi, Hornsgatan 42 i Stockholm.

Vernissagen är lördag 28 september, kl. 12.00-16.00

Välkommen!

Sista helgen i år

Söndag i mina kvarter.
Tantolunden på Södermalm.
Stockholms Central Park.
Cyklister, hundar, joggare och barnvagnar.
Vi åt Fisch&Chips från en fooodtruck.
Köpte kaffe i en annan.
Solen värmde.
Kanske för sista helgen i år.

Annelie von Wowern - en bildpoet

Annelie von Wowern är en av de fotografer jag beundrar och som har en särskild poetisk ton som liksom kryper under huden.

Hennes eftertänksamma bilder berör och jag är mycket glad över att hon medverkar i grupputställningen 3+3 tillsammans med oss - Anna Lithander, Anna Eklund, Göran Tonström, Krister Kleréus och jag.

Vi har vernissage på Galleri Fotografi, Hornsgatan 42 i Stockholm lördag 28 september klockan 12-18.

Utställningen pågår t o m 4 oktober och du är mycket välkommen att titta in.

Storlek som en vindruva

Det här är ett porträtt jag tog av min yngsta son härom veckan. Han har sin mors efternamn, är 28 år gammal och när han föddes vägde han bara lite drygt ett och ett halvt kilo. Om detta bidrog till hans yrkesval vet jag inte, men han utbildade sig till läkare och forskar idag på Karolinska Institutet. När han berättar om vad han gör öppnar sig en vetenskapsvärld som fascinerar. Särskilt när det kommer till hans forskningsområde som handlar om hjärtat. Att man idag med framgång kan operera hjärtklaffarna på för tidigt födda barn med en hjärtstorlek motsvarande en vindruva t ex.

Jag är naturligtvis både glad och skitstolt över min son. Men eftersom det i det här landet anses fult att skryta om sina barn blir följande bara en enkel bildtext av visst allmänintresse:

David Freiholtz mottog under torsdagskvällen svenska thorax-kirurgernas stora stipendium på Gothia Hotell i Göteborg. Priset (100.000:-) går oavkortat till hans hjärtforskning på Karolinska Institutet.

Slut på bildtexten

Ett omöjligt analogt negativ

Med anledning av den "eviga" diskussionen om analog visavi digital fotografi.

Bilden tog jag en sen eftermiddag i gränstrakterna mellan Thailand och Burma, i det som kallas "Gyllene Triangeln". Ett område som är mest känt för sin opiumodling och med en befolkning som räknas som en liten etnisk minoritet.

Filmen var Tri-X, kameran min gamla Nikon F och exponeringen blev hyfsad, men jag hade inte tid att framkalla filmen själv när jag kom hem, utan lämnade bort den för framkallning till en glad amatör. Det skulle jag inte gjort.... när den kom tillbaka såg det helt förskräckligt ut, repigt och flammigt och efter en kväll i mörkrummet insåg jag att det aldrig skulle gå att få fram en acceptabel kopia.

Negativarket hamnade längst ner i kartongen märkt "Skit!"

Men i förra veckan fick jag för mig att kika på den gamla rullen igen och scannade därför in negativet som rawfil och tänkte att jag ändå skulle försöka att få snits på bilden.

Fråga mig inte hur jag gjorde och alla de steg jag pressade  Photoshops gränser och vilka olika spakar jag dragit i, men peppar peppar till slut blev det acceptabel bild i min smak.

Reporna är borta, tonkurvan är ok och den känns ändå "äkta". Efter att ha skrivit ut den på Epsonskrivaren på ett bra matt papper blev den riktigt fin faktiskt.

Samtidigt kan jag tänka mig att om jag plåtat bilden med en modern digitalkamera och i raw så hade det blivit otroligt mycket bättre. Även i digital svartvitt.

Det leder mig till en enkel slutsats; För min del hör analog fotografi definitivt hemma i mitt källarförråd tillsammans med en dammig Leitz Valoy, några skålar och framkallningsdosor. Och eftersom hela kedjan när det kommer t ex till fotografisk bokproduktion numera är digitaliserad så inser jag att jag aldrig under resten av livet kommer att jobba i ett mörkrum. Det känns som en smal och krokig omväg helt enkelt.

De som tycker annorlunda och väljer att jobba och hylla den analoga fotografin får naturligtvis göra det. Men jag kan inte längre se några som helst fördelar annat än att det gjordes vackrare kameror förr.

En snyggt sliten svart gammal Leica är svårslagen i den meningen, Likväl har den passerat åldersgränsen och glidit in i mitt nostalgiska landskap.

Trevligt helg!