Min vän Ulf

Den enda bilden

Jag var ung och dum. Men skulle bli världsreporter.....

Jag hade tröttnat på universitetet och bestämde mig efter att ha kommit över en bok av Don McCullin om Vietnamkrigets fasor. Bilderna satte fantasin i rörelse. Kan han så kan väl jag, tänkte jag. Det var dessutom slut med gymnasiekärleken och det var dags att tänka nytt. Jag minns att jag ringde författaren Jan Myrdal - en husgud på den tiden,  och blev bryskt avspisad; "Det sista som behövs i Vietnam är svenska ungdomar med diffusa fotodrömmar."

Det där samtalet kunde satt stopp för mina ambitioner, men jag gav mig inte. Krig som krig, tänkte jag  och Irland låg närmare än Vietnam. Så med en Nikkormat-kamera, ett 50-mm objektiv, 30 rullar Tri-X och 300 spänn i fickan tog jag Stena Line från Göteborg till Hull i England, enkel biljett. Liftade därefter vidare till Holyhead i Wales och så nattfärjan till Dublin varifrån jag åkte på tummen norrut mot Belfast och Londonderry på Nordirland.

Lite begrep jag då vad krig innebär. Och i Bogside i Derry på Nordirland - påskveckan 1971, rådde krig. De brittiska ockupationssoldaterna sköt gummikulor mot barn och riktade vattenkanoner mot pensionärer. Maskerade IRA-män svarade så gott de kunde med pistoler och brandbomber. Stämningen var hysterisk, jag var livrädd mest hela tiden och jag tror inte jag sov många timmar de tre dygnen i Bogside.  Tror inte jag åt någonting heller. Men jag plåtade frenetiskt.

På vägen hem, när jag liftade mot Belfast, blev jag upplockad av brittisk civilklädd polis. Samtliga filmrullar konfiskerades och förstördes under förhöret, men passet och kameran fick jag behålla.

Väl tillbaka i England gick jag in i en fotoaffär i Hull för att försöka sälja kameran -för att få pengar till ett mål mat och till färjebiljetten mot Göteborg.
- Do you want to keep the film?, frågade fotohandlaren samtidigt som han vevade tillbaka filmen i kameran, öppnade bakstycket och räckte över filmrullen. Jag accepterade ett skambud på 65 pund, stoppade rullen i fickan, köpte en enkelbiljett för vidare transport till min lilla etta på Oljekvarnsgatan i Majorna i Göteborg.

Långt senare framkallade jag filmen och där fanns bara en enda exponering.

Det är också den enda bild jag har kvar från äventyret på Nordirland. 

Men det är sannolikt den första bild jag tog där jag vågade närma mig en främmande människa, söka kontakt och be om att få ta ett fotografi. Det är en viktig bild och den betyder mycket för mig,

Den yttre och inre världen

Autenticitet inom fotografi.

Jag läser bloggarna på Fotosidan kring detta och tänker; Det handlar inte för en sekund om teknik eller dito manipulation.

Det handlar om betraktarens öga.

Som bilden av Dorothe Lange från depressionens 30-tal i USA.

Är hennes bild manipulerad eller iscensatt?

Troligen inte, men kanske.

Det viktiga sker i mig när jag ser bilden och jämför med det jag läst mig till om den stora depressionen.

Och att Dorotheas bild, gråskalan och kompositionen liksom fryser fast och sammanfattar - inte bara den sekund den togs i - utan också en tid och en anda i det samhälle som  så tydligt visade att den samhällsekonomiska nedåtgående spiralen alltid bekostas med fattigdom och utsatthet hos de många.

Fotografier - OM de är bra vill säga - har en förunderlig förmåga att beröra och bekräfta det vi redan vet eller tycks ana.

I värsta fall besannar de fördomar och hat. Fotohistorien är full av sådana bilder. Fråga Goebbels, han visste vad han gjorde.

Eller så får bilder oss att gnugga ur ögonen för att se var vi är någonstans i vår inre och yttre värld.

De två världar vi aldrig undslipper.