Straff i straffet

Min kloka svärson

Jag har världens bästa och kloka svärson.

Han föddes i Teheran och kom som treårig flykting till Jakobsberg av alla ställen. Hela hans iranska släkt flydde undan den s k ”revolutionen” (läs mullornas diktatur) i Iran och spreds över hela världen.

Khahas dotter, mitt treåriga barnbarn, har därför kusiner alltifrån Vingåker över Manchester till San Diego. 

Khashas familj placerades som kvotflyktingar alltså i Jakobsberg och när han började skolan placerades alla barn med utomeuropeisk bakgrund i klasser i samma korridor. Den kallades för ”Gazaremsan” och skolledningen hade föga förståelse för att det under den tiden pågick ett hemsk krig mellan Irak och Iran, vilket naturligtvis färgade av sig på eleverna med många konflikter och bråk som följd. Perser och araber är som bekant ingen lek.

Khasahs strategi blev att lära sig svenska fort som ögat och att efter bästa förmåga hänga med ”svenskar”.

I skuggan av den svenska naiviteten - att betrakta alla flyktingar som av samma sort - i form av ”öppna era hjärtan”-attityden gick det trots allt bra för min svärson. Han skaffade sig en gedigen ekonomutbildning på universitetet, träffade min dotter, fick barn och är på många sätt mer ”svensk” än mig.  

Idag fyller Khasha år och jag ska ge honom två äkta Cohiba-cigarrer från Kuba i present. 

Det är han värd i en värld som ofta är mer komplex och motsägelsefull än vi önskar att den vore.

Sociala medias påverkan

Min fru tycker inte om sociala media. Hon anser att de är fördummande och att korta meddelanden förenklar komplexa frågor.

Men hon har ett undantag och det heter Donald Trump vars utsagor och tyckanden på olika plattformar hon nogsamt noterar och refererar till.

Min oro är att hennes intresse nu börjar sätta spår i vår vardag…

Den lilla världen

Bakom bilden

Jag ser på en bild från när yngste sonen fick sin läkarexamen på Karolinska Institutet härom året.
Hans mamma och jag satt i publiken och var mycket rörda där sonen stod i mitten med sin mittbena och runda glasögon.
Bredvid mig satt en annan pappa i min egen ålder. Han var från Kurdistan, lika rörd och stolt även han.
Så kom det sig att jag, allteftersom eleverna ropades upp, tog fram ett papper och en penna och bockade av alla med ”utomeuropeiska efternamn”.
Utan några som helst vetenskapliga ambitioner fick jag det till sju av tio.
70% av våra framtida läkare alltså.
Det är dom som ska ta hand om oss. När gråstarren ska opereras eller ryggen plågas av spinal stenos är det dom vi behöver som allra mest.
Det handlar om dom bästa av dom bästa.
Ja, det är bara ett litet fotografi från en fin dag i min och min familjs liv, men det kan också ses som ett litet inlägg i dagens hetlevrade migrations - och integrationsdebatt och  kanske kan du låta det sjunka in när främlingsfientligen öppnar käften….