Fem dagar kvar till vernissage

Det är söndag och fem dagar kvar till vernissage. För fjärde året i rad ställer Fyra Fotografer (Alf Johansson, Krister Klereus, Göran Tonström och jag) ut tillsammans. I år på galleri Konsthallen i Gamla Stan i Stockholm (Köpmanbrinken 2).

Nu på fredag 22 mars kl 16.00-20.00 har vi vernissage och du är mycket välkommen!

Förutom mina fotografier ställer jag också ut några "lådor" med olika innehåll som inspirerat mig utifrån gamla fotografier jag hittat och som triggat igång min fantasi.

Vår utställning pågår mellan 22/3 - 28/3 och du är mycket välkommen!

Övriga öppettider:

23/3  - 24/3 12.00 - 16.00
25/3 - 27/3  14.00 - 18.00
28/3              14.00 - 16.00

För nästan ett halvt århundrade sedan

Rotar i gamla negativ och hittar ett tunt neg från våren -72. Troligen underframkallad i Rodinal:

Minns att bilden togs med självutlösare en söndag efter påsk på Haga Nygata i Göteborg. Vi bodde i samma gamla rivningskåk, jag hade precis blivit hemskickad från militärtjänsten efter att ha totalvägrat, skaffat min första riktiga kamera och framtiden tycktes oändlig.
Killen till höger lärde mig hur man hängde av elmätaren så att den slutade snurra. Utedass fanns på gården och endast kallvatten i kranen. Hyran var 125 kronor i månaden. Duscha fick man göra när tillfälle gavs. Vi hängde ofta på fiket på Haga-huset eller på Mosters Cafe’ lite längre upp på gatan.
Bandet man lyssnade på hette Nynningen och sångaren kom från Köpmanholmen i Västernorrland. Han kallades för Totta.

Under påsken -72 hade jag rest till Nordirland med min nya svarta Nikon F, en 35:a och en limpa Tri-X. Det blev en omskakande resa. Inte minst när brittisk militärpolis stoppade mig och rev ut alla 19 Tri-X rullar som jag fotograferat under gatustriderna i framförallt Derry. Men dom glömde att öppna själva kameran. När jag kom hem till rivningskåken i Haga och soppade rullen, återigen i Rodinal, såg jag att den bara innehöll en exponering. En mager man som ser in i kameran.

Nu snart ett halvt århundrade senare kan jag tänka att det var en mycket enkel tid, analog men lycklig och att bilden från Derry fortfarande håller måttet.

Fyra Fotografer ställer ut - Fyra Punkt Noll

Dax att ställa ut! För fjärde året i rad.

Nu flyttar vi från tidigare galleri på Södermalm till Gamla stan i Stockholm. Från ett litet galleri till ett (nästan) ännu mindre. Fast med ett större namn: KONSTHALLEN. Det ligger nedanför fötterna på Sankt Göran och draken och adressen är Köpmanbrinken 2.

Det är det ena nya. Det andra är att vi fyra, Alf Johansson, Krister Kleréus,  Göran Tonström och jag själv presenterar aldrig förr visade bilder.

Motivområdena spretar förstås beroende på våra olika personligheter. Men vi törs utlova att ni kommer att bli berörda av vad vi har att visa upp.

Den 22 mars är det vernissage med sedvanliga tillbehör. Eftersom galleriet är så litet hoppas vi att tillströmningen av folk sker med en viss uppdelning så att inte alla kommer klockan 16 när vi öppnar. Dock: ALLA är synnerligen välkomna att titta, diskutera, berömma (gärna), kritisera (om ni måste) eller bara gnugga axel med ett glas vin i näven och en salt pinne i mungipan.

Välkommen till KONSTHALLEN, Gamla Stan, den 22 mars mellan 16.00-20-00!

övriga tider:

23/3  - 24/3 12 - 16
25/3 - 27/3  14 - 18
28/3  14 - 16

Om fotografer som betytt något för mig

Johnny Depp i rollen som Eugene Smith - promotionbild ur en kommande film

Vilka fotografer har haft betydelse för ens sätt att fotografera? Eller mer intressant – vilka bilder har du sett som du, medvetet eller omedvetet, påverkas av? Och vad är det i ett möte med andra människor, i naturen eller bara i ett ljus, som gör att du lyfter kameran?

Jag vet inte hur det är för dig, men jag ställer frågan till mig själv.

Var det åren på Christer Strömholm Fotoskola som kom att ha betydelse? Javisst, Christers bilder var viktiga. Det finns något unikt med hans fotografi. Ett särskilt sug som släpper på fantasin och som öppnar upp dörrar till det fördolda, som ett skikt i det undermedvetna, en verklighet bakom bilden. ”Blunda och se”, som Christer själv skrev. En subjektivitet bortom vad bilden egentligen visar..

Eller var det mötet med Anders Petersens bildvärld? Det råa anslaget, den sociala utsattheten på baren Lehmitz i Hamburg, på svenska fängelser och mentalsjukhus med det djupt mänskliga som tema. Bilder som speglar allas vår längtan efter närhet till nästan vilket pris som helst. Bilder på gott och ont och egentligen tar nog Anders Petersen samma bild hela tiden.

Eller var det min beundran av Kenneth Gustavssons dova bildvärld? Kenneth som gick under namnet Tystnaden. Med frusna fåglar, dimmiga fönster och människor bara som skuggor i en subtil gråskalevärld. Kenneth Gustavsson blev fotografernas fotograf, fast få kände honom när han levde. Han efterlämnade bara något hundratal bilder och en liten fin bok - the Magic Bar - som jag ofta återvänder till. Kenneth Gustavsson var en särling men hans bilder är lika påtagliga, samtidigt mystiska, som målaren Edward Hoppers dukar.

Det finns naturligtvis så många fler fotografer som spelat roll. Sune Jonsson, Koudelka, Georg Oddner, Jean Hermansson, Yngve Baum för att nu ta ett par namn ur mängden. 

Porträtt av Christer Strömholm   Copyright: Per-Erik Åström

Och så finns det Eugene Smith.

När jag ser mina egna bilder (och det har blivit en del sedan 20-årsåldern) så inser jag att Eugene nog har varit den viktigaste fotografen och inspiratören. Även om jag nog kanske inte riktigt förstått det så är det något i hans tonläge och besatthet som jag omedvetet dragits till. Utan att på något sätt jämföra mig med denna giganternas gigant så förstår jag vad han betytt. Alltifrån hans bilder från Koreakriget, från stålverken i Pittsburgh, från Spanien och från hans privata sfär.

Ta bara hans enastående dokumentation från kvicksilverkatastrofen i Minamata i Japan på 70-talet. Där finns en bild – ”Tomoko in her bath” – som i alla avseenden är fantastisk. Den har en komposition, ett tonläge och ett faktiskt innehåll som man måste vara totalt oempatisk, tondöv och allmänt avstängd för att inte starkt beröras av.

Men nu var det också så att Eugene Smiths bilder från Minamata var farliga och Eugene blev själv slagen blind av Minamatafabrikens vakter. Ett batongslag över ansiktet blev hans öde och han avled den 15 oktober 1978.

Tomoko själv blev bara 21 år. Hennes familj fick copyrighten till bilden av Eugene Smiths änka för att bilden inte skulle kunna spridas hur som helst utan deras kontroll. Du får själv söka på nätet, jag väljer av hänsyn att inte länka.

Eugene Smith sägs ha varit näst intill omöjlig att respektera lämningstider på redaktionerna och han kunde tillbringa veckor instängd i mörkrummet för att få mejsla fram den definitiva bilden. 

Jag har en kompis som råkade stöta på Eugene Smith i Minamata i början av 70-talet och som har berättat att Eugene såg ut som en julgran behängd med en mängd olika kameror och att han gick klädd i en gräll Hawaii-skjorta. Knappast en ”gatufotograf” i modern mening, ingen som smög med vad han ute i för ärende. Dessutom använde Eugene Smith gärna Minolta-kameror. Jag menar; Vem använder Minolta?

När jag idag fick syn på bilden med Johnny Depp i basker, glasögon och en Minoltakamera och förstod att Johnny spelar huvudrollen i en kommande biograffilm om Eugene Smith blev jag verkligt glad.

Tills filmen går upp på biodukarna kan man studera Eugene Smiths livsverk och fotografier via länkarna nedan. Eller reflektera  över hans egna ord:

"A photo is a small voice, at best, but sometimes - just sometimes - one photograph or a group of them can lure our senses into awareness. Much depends upon the viewer; in some, photographs can summon enough emotion to be a catalyst to thought"

 https://www.magnumphotos.com/photographer/w-eugene-smith/

 https://www.icp.org/browse/archive/constituents/w-eugene-smith?all/all/all/all/0

 http://erickimphotography.com/blog/2013/05/13/7-lessons-w-eugene-smith-has-taught-me-about-street-photography/

Utställning

Tillsammans med författaren Doris Dahlin gjorde jag boken ”I väntan på besked” förra året. Vi åkte tillbaka till vår gamla hemstad Härnösand för att berätta om vad som sker i Sverige idag. I Härnösand, men också på många andra liknande platser. Där det ibland finns främlings- och förändringsrädsla, men också en stor hjälpsamhet, ett ömsesidigt givande och tagande.

Framför allt ville vi förmedla porträtt av de människor som har kommit nya till Sverige, berättelser bortom de fördomar som kan finnas.

Vi träffade människor från Eritrea, från Syrien och från Afghanistan. Några mötte vi i det sedan länge nedlagda Härösandsfängelset som tillfälligt gjorts om till flyktingförläggning.

”De som finns där i fängelset och på andra flyktingförläggningar och de som äntligen efter flera års väntan har fått besked att de får stanna, dem vill vi tillägna den här boken. Bakom varje bild, varje berättelse en människa. Som du och jag.”

Jag ställer ut några av bilderna ur boken på Hornstulls bibliotek, Södermalm Stockholm, under hela februari.

Öppet vardagar 10-19.00 lör/sön 10-16.00