Kul med uppskattning

Fotohistorikern Per Lindström skriver uppskattande om boken ”Skolan som förändrade fotografin” på www.fotografiskplattform.se

Kul med uppskattning och beröm efter den omfattande research som ligger bakom mitt och tre kamraters idoga slit med att få ihop de 224 sidorna.

Boken går att beställa på www.fotoskolan1202.se

Berlin Biermann och STASI:s negativ

Under 70-talet reste jag ett antal gånger till Berlin. En stad som då delades av MUREN. Mina bilder från de resorna återstår fortfarande till stor del att scanna in, men det ska bli av... vintern är lång...

En person jag träffade och intervjuade några gånger på öst-sidan var vissångaren, poeten och översättaren Wolf Biermann. Han var mycket kritisk till den kommunistiska regimen och han sjöng sina sånger med en tordönsstämma. Samtidigt var han förbjuden att uppträda och ge ut sina sånger i Öst. Persona Non Grata, som det heter. Trots att han i sin ungdom själv hade valt att flytta till Öst-Berlin där han arbetade som regiassistent till Berthold Brecht.

Men desto större var han i Väst. Hans inspelningar gjordes i våningen där han bodde i på Chaussestrasse 131 med en Revox-bandspelare och smugglades över till Västtyskland där de gavs ut. Slutligen beviljades han dock utresetillstånd för att besöka sin gamla mor i Hamburg.

MEN han nekades inresetillstånd tillbaka vid Öst...

Idag bor han mestadels i södra Frankrike och översätter bland annat Shakespeares sonetter. Han är 88 år gammal och vithårig, men uppträder fortfarande då och då. 

Jag minns att han tyckte mycket om Nils Ferlins diktning - "Ich habe ganz magere beine und mager sind arme und hals - och jag minns särskilt alla historier om hur STASI, den östtyska säkerhetstjänsten, på alla sätt och vis försökte få honom på fall och anklagad för "statsfientlig verksamhet". De lyckades aldrig.

Idag 2025 återstår bara några rester av MUREN, mest som turistmål i Berlin och det är nästan att jag glömt hur det en gång såg ut i Berlin.

Det händer numera att jag tittar på kameraauktioner på nätet, och ikväll hittade jag ett av STASIS:s kameraverktyg, en Praktika med ett jättemagasin. Kameran gjorde säkert tjänst som övervakningsverktyg för sisådär 50 år sedan. 

Stillsamt undrar jag var alla STASI:s negativ tog vägen. Hann STASI förstöra dem? Om inte så finns garanterat finns Wolf Biermann på en och annan ruta..

En stilla stund

ingen märkvärdig bild, bara en stilla eftermiddagsstund idag med min dotter och mitt barnbarn vid minneslunden, Maria kyrkogård i Stockholm.

Vi mindes de av de våra som inte längre är med oss.

Men som borde vara.

Liten lördagshälsning

Efter 3+3-utställningen för två veckor sedan på Galleri Fotografi i Stockholm åkte jag runt i Stockholm igår och levererade de bilder jag sålt till några besölare. Bättre att leverera direkt utan att blanda in Postnords dyra frakter. 

En bild - ett porträtt av en flyktinkvinna från Eritrea - lämnade jag igår eftermiddag.

Döm av min glädje när det nu precis kom ett sms från köparen: ”Tack för bilden. Den ska pryda min vägg och jag sätter in en summa till Läkare utan gränser också”

PS. Den eritreanska kvinnan jobbar f ö som vårdbiträde i en Norrlandkommun numera, pratar bra svenska och förhoppningsvis nappar hon inte på de 350 tusen som lockas med från 1 januari 2026 som återvandringsbidrag. DS

Till min oerhörda förtjusning

Jag har alltid beundrat mellanformats-bilder, typ Rolleiflex.

Det är något med tonövergångarna i 6x6-formatet som liksom smeker ögat.

Och ändå med en skärpa som inte sticker i ögonen. Lite som ett äldre välhållet instrument, en ädel 60-årig Fender Stratocaster eller en Gibson Les Paul 1959. Ni som spelat gitarr förstår vad jag syftar på. Det är något i klangen, tyngden och tonomfånget.

Jag tänker t ex på Tore Jonssons Paris-bilder från sena 50-talet. När jag såg dem för några år sedan på Nordiska Museet var det en ren njutning för ögat, förutom att det var fantastiska bilder vad det gäller motiv, komposition och de människor och miljöer han plåtade med sin Rollei. Tore är tyvärr en bortglömd fotograf idag, men kolla gärna upp honom. Det finns en del bilder på nätet.

Nåväl, tanken på en Rolleiflex, mörkrum, framkallning och kopiering kommer inte på tal för min del längre. Den analoga fotografin har jag lämnat för gott, inte minst av åldersskäl. Det enda analoga jag pysslar med numera är att scanna de tusentals negativ som bor i ett stort antal negativpärmar. Även det tog sin stund att få snärt på. På samma sätt som övergången till digitala bilder krävde en hel del omställning.

Ändå har tanken om mellanformtskvalitén aldrig riktigt släppt mig. 

Tills nu!

En fotokompis (Mats Adsten) besökte vår 3+3-utställning på Galleri Fotografi härom veckan. Han hade med sig en Leica Q2.... och lät mig känna mig för.

Sen var det klippt.

Efter diverse snabba försäljningar av några Fuji-kameror, objektiv och diverse hittade jag en Q2:a på Blocket och drog till med ett skambud. Säljaren behövde uppenbart pengar så det gick snabbt.

I fredags var jag på en begravning av en gammal vän och tog med kameran. Så diskret, tyst och smidig. Enkla menyer, få knappar och enastående bildkvalitet "rakt ur kameran". En perfekt design som passar mina händer och med en fantastisk sökare. 

Bilden ovan tog jag under kökslampan för en liten stund sedan. 1/15-dels sekund och full glugg (Summilux f /1,7). När jag nu ser den på skärmen ser jag det jag jag menar med Rolleiflex-kvalitet. Tonövergångarna, en skärpa som inte bränner ögonen osv. Leica, liksom....

Jag är övertygad att det är en kamera som kommer att följa mig till sista andetaget.