Noor nynnar

Sången heter ”Baraye”och är egentligen så långt från en kampsång man kan komma.

Istället är en långsam melodi med en poetisk text som spelats in av iranska artister i exil.

Idag - när mullorna skickar armén mot folket och hundratals iranier rapporterats dödade de senaste dygnen - finns det anledning att länka till den vackra sången.

Om inte annat för att Noor, mitt barnbarn med sitt iranska påbrå, också lärt sig nynna sången.

https://www.youtube.com/watch?v=SmHpGpcADbI

En dag är vi i Teheran

Var du råkar vara född är bara i bästa fall ett biologiskt privilegium, tänkar jag när jag ser på bilden av mig och mitt nyfödda yngsta barnbarn.

Hade det inte varit för att min dotter blev förälskad i sin K… och valde att skaffa barn med honom. Och hade det inte varit för FN:s flyktingprogram på 80-talet som gjorde att K… och hans iranska familj hamnade i Järfälla

Ja, då hade inte den här bilden blivit till…

Ännu är lilla Z… för liten för att förstå att de senaste dagarna över 200 iranier har skjutits ihjäl i Teheran, den stad hans pappa och hela tjocka släkten kommer ifrån.

Och ännu är han för liten för att förstå att vi en dag ska hälsa på den släkt som finns kvar där.

Men jag vet och hoppas att det uppror som nu sker i Iran - till ett fasansfullt högt pris, - en dag ska göra det möjligt.

Mina barnbarn och protesterna

I Iran pågår just nu ett folkligt uppror, det största på många år.

Ett uppror mot teokratins diktatur, förtryck och tortyr.

För frihet, demokrati och allt det vi tar för givet.

Internet har stängts, mobiltrafiken likaså. Ändå kommer bilder och videoklipp ut hela tiden.

Desperat försvarar mullorna sin diktatur med massarresteringar och dödsskjutningar.

Varför skriver jag om detta, en snöig fredag i januari?

Vad har det med fotografi att göra?

För att det handlar om mina två svensk/iranska barnbarns framtid. Och deras kusiner och släktingar mitt i upproret och spridda som flyktingar från San Diego till Vingåker.

Och för att jag ständigt fotograferar dem.

Trevlig helg förresten!

Om alltings relativitet

Skärpa är ett borgerligt begrepp,... eller?

"Skärpa är ett relativt begrepp", har någon sagt

Eller t o m “Skärpa är ett borgerligt begrepp”, tror det var Cartier-Bresson som sa.

En bild av min fru i nattkupén i Köpenhamn. Ljuset föll in genom fönstret. Exponering 1/15-dels sekund, bländare 1,7.

Trodde aldrig det skulle bli nåt av värde.

När jag nu ser bilden på skärmen blir jag faktiskt häpen.

Delförstorar rejält och bli ännu mer häpen.

Hur är det möjligt att med en handhållen kamera (Låt vara en Leica Q2 med Summilux-optik) det kan bli så makalöst skarpt?

Nåväl, tänker jag.

Skärpa har alltid haft en underordnad roll i min fotografi.  Den är aldrig varit det jag strävat efter i första hand, och med dagens kameror sköter den ju nästan sig själv.

Viktigare är ljusets kvalitet, miljön och kompositionen.

Det där som brukar kallas för “känslan”, ett begrepp svårt att förklara, är individuellt, men som man förstår när man ser det och låter det gripa tag.

Hur som helst, skönt att veta att skärpan finns där.

För den händelse man tycker den behövs…