Angeläget!

http://www.fotosidan.se/cldoc/fotografer/skildrar-kriget-i-syrien-med-fotomontage.htm

Stenen i handen

Palestina, Västbanken, februari 1995.

Jag hade hälsat på äldste sonen som då läste på det palestinska Bir-Zeit universitetet i Ramallah på den palestinska västbanken. Han studerade och jag hade därför lite tid över för egna utflykter under dagtid.

Just den här dagen åkte jag därför med några journalister och några ungdomar från en kristen biståndsorganisation för att besöka en nyanlagd israelisk bosättning som, för att bli anlagd, hade skövlat en tusenårig gammal palestinsk by.

Vi hade några palestinier som vägvisare och vi började gå nerför sluttningen mot den dalgång där bosättningen låg. Ett par hundra meter från husen blev det ett jäkla liv, rop och skrik, och helt plötsligt small det flera skott. Snabbt vände jag mig om och såg en leende äldre palestinier och hur svart rök steg mot skyn uppe från kullen. Någon hade satt eld på några bildäck, av dumdristighet eller som provokation kunde kvitta. Nere från bosättningen måste man ha uppfattat det som en signal till attack. Av någon anledning tog jag en bild av den äldre mannen och den mörka rökpelaren innan jag och de andra i gruppen slängde oss ner på marken.

Det elaka vinandet av kulorna nere från bosättningen fortsatte och jag försökte föreställa mig hur det skulle kännas att få en kula genom rektum eftersom jag idiotiskt nog hade vänt rumpan mot bosättningen. Jag kramade hårt om en liten sten och tänkte att om det går åt helvete ska mina barn i alla fall ha något minne från sin fars sista resa....

Det kändes som en evighet innan skottlossningen äntligen upphörde och jag oskadd kunde resa mig upp. Även de andra i den lilla gruppen hade klarat sig och vi begav oss krypande, ålande och springande upp  mot skyddet bakom kullen där vi möttes av en israelisk militärtrupp som krävde oss på passen. "Jag vill göra en anmälan om mordförsök!", hasplade jag ur mig till en av soldaterna som först flinade oförstående och på dålig engelska hävdade att bosättarna nog bara "ville skrämmas". Efter den tveksamma förklaringen vände han sig demonstrativt mot solen.

Tillbaka i Jerusalem med två andra ur gruppen tömde vi snabbt en hela whisky på hotellrummet för att lugna nerverna, sen gick vi på några barer och pladdrade vidare till långt in på nattkröken. 

Jag har fortfarande kvar den där stenen.

Brukar ha den i kameraväskan.

Inbillar mig att det för tur med sig....

2 Maj 2016

Igår lovade statsministern 5000 beredskapsjobb, s k "enkla jobb" hos myndigheterna fram till 2020. Jag tänkte en del på det eftersom det bara innebär lite drygt 1000 jobb om året.

Jag tänkte också på vad det egentligen är som är "enkla jobb". Under hela mitt 65-åriga liv har jag nämligen sett hur "enkla jobb" tagits över av datorer, bortrationaliseringar och allehanda annat. Där min yngre bror idag arbetar - på en av Sveriges större exportindustrier i Norrland, har man de senaste 15 åren halverat antalet anställda och mer än fördubblat produktionen. Han har fått vara med om en enorm förändring från tungt manuellt slit i en pappersmaskin till att sitta bakom paneler och spakar som närmast påminner om kontrollrummet på rymdstationen i Houston.

Så vad är "enkla jobb" i en tid då två personer i varsin skogsmaskin åstadkommer lika mycket på samma tid som för 75 år sedan krävde 50 man?

Är "enkla jobb" att plocka kaffekoppar från skrivbord? Är det månne att massera ryggar och nackar på tjänstemän som sitter som krumma ostbågar framför skärmarna? Eller är det att vika snibben på toalettrullarna så det ska kännas som en hotellvistelse när man behöver gå på muggen på jobbet?

Jag tänkte en del på detta igår och kom fram till att det kanske är slut på de verkligt stora samhälsreformerna. Slitet är utrotat för gott.

Men så tänkte jag på alla som väntar på uppehållstillstånd eller avvisning på våra flyktingboenden och institutioner för ensamkommande flyktingbarn. En väntan som idag kan ta mellan 2-3 år under vilken du inte har en identitet eller ens ett personnummer, än mindre ett arbete att gå till.

Inga lätta frågor, men massor av mer eller mindre kloka åsikter finns alltid, och som framförs i tid och otid. Främst av dem som vill tillbaka till ett sorts svenskt "folkhem". Ett Sverige som för alltid är förlorat.

Hur som helst, jag vaknade i natt av en dröm där den här lille killen dök upp. Han gjorde så gott han kunde med att hämta vatten till sin familj i ett flyktingläger i bergen i norra Irak i mitten av 90-talet. Jag minns att jag frågade honom "- är det tungt?", fånigt nog på svenska, innan jag tog bilden....

Inför 1 Maj 2016

Massorna hyllar Kungen idag och media är som tokiga.

Själv kopierar jag - skriver ut, asylsökande Moustafa Jano Janographic fantastiska bilder. Svenska flyktingförläggningar saknar nämligen kvalitativa fotoskrivare och för den dagersättning (24:-/dygn) som asylsökande får kommer man inte långt. Det lär ta månader att få råd med ett anständigt Epson - eller Hahnemuhle-papper i A-3.
Det är ett drygt jobb att mäta, väga och putsa på varje C-print. För andra kanske det går snabbt, men jag är lite långsam av mig. Hittills ser det dock mycket bra ut. Inte minst uppvägs pillandet av Moustafas enastående bilder när de sakta kommer ur skrivaren. Jobbet lär nog ta hela dagen imorgon också. Så när massorna ska samlas under diverse fanor lär det bli utan undertecknad. 

Men OM jag ändå skulle dyka upp i något av 1-majtågen imorgon så lär det bli under paroller för omedelbara fredsförhandlingar och ett verkligt eldupphör i Syrien. 
Resten av fanorna bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. 

Denna dag i Karlshamn

Stockholm 2016-04-28

Jag åkte t o r Sthlm-Karlshamn idag för att träffa och intervjua Moustafa Jano, flykting och grafisk konstnär från Aleppo i Syrien. Det blev en bra intervju och ett verkligt möte. Vi snackade RGB, dpi, Photoshop, konst och bild i en salig röra. Som man gör när man har bild som gemensamt intresse och med människor som man vet fattar.

I bilen på vägen hem hörde jag på Ekot på radion att sjukhuset i Aleppo bombades sönder och samman i natt. Flera av de omkomna var barn och även den siste barnläkaren i tvåmiljoner-staden strök med. T o m Läkare utan gränser har nu lämnat staden och dess människor åt sitt öde

I bilen satt jag också och tänkte;

Jag är välmående, har pass och personnummer, bostad, en underbar familj och hyfsat ordnad ekonomi. T o m en liten bil finns i garaget och en hund som hälsar glatt och ett gammalt torp i Norrland som sommarviste.
Moustafa är  utbildad på Konsthögskolan i Damaskus, men är utan personnummer. Hans fru sitter fast i norra Irak med två småbarn en sjumånaders baby som Moustafa aldrig träffat annat än via internet. Han bor sedan 19 september-2015 i en mycket enkel bostad i en av Bert Karlssons flyktingförläggningar i Blekinge. Flykten från Turkiet till Grekland skedde i en liten båt med 55 andra. Allt slängdes överbord allteftersom båten sakta men säkert vattenfylldes innan några grekiska fiskare kom till undsättning i sista stund. Resan till Sverige var ingen söndagspromenad heller. Idag lever Moustafa på 24 kronor om dagen från Migrationsverket.

Jag kan nästan inte ta in vad han varit med om.
Ändå är vi så lika, min nyfunna vän och jag.
Det är bara världen som är outhärdlig.
Fullständigt outhärdlig.