Vargtimmen

Med stigande ålder vaknar jag allt som oftast i vargtimmen. Det är inte alltid ett angenämt uppvaknande. Minnen tränger sig på.

ibland undrar jag till och med vem jag är. Och hur jag blev den jag är. De döda som jag ständigt saknar och de dumheter jag gjort utefter livsvägen.

Existetiell ångest kallas det ibland. 

Men härom natten klev jag  upp, tittade på mitt porträtt, rev sönder det och pusslade ihop bitarna, tog en ny bild med mobilen... och satte på morgonkaffet, bortade tänderna, såg mig i spegeln och tänkte ”du är den du är, inte mycket att göra åt…”.

Andra bilder

Jag tänker att som fotograf är det viktigt att inte bara se på fotografiska bilder.

Om inte annat för att vidga sin egen uppfattning om vad ljuset gör i en bild och för att göda fantasin och tolkningsförmågan av bild.

Idag tog jag mig till Vasaparken för att se Dick Bengtssons målningar på Sven Harrys konsthall.

Dick avled för mer än 30 år sedan och jag har alltid fascinerats av hans målningar, men aldrig sett dem samlade förrän nu.

Det är svåra målningar, riktigt svåra.

Men omöjliga att gå förbi.

Han går inte att kategorisera, tidlös och definitivt en av de stora.

Men vad ville han ha sagt med sina bilder? Och med alla dessa hakkors?

Jag vet inte.

Men de skaver.

Och de rör mig på ett sätt jag inte kan undvika.

Trevlig helg!

 

Om långsamma processer

Måndag 25-04-14

Att ställa ut bilder är för mig ofta en "sista stunden"-historia.

Men den föregås alltid av någon sorts oformulerad process för att i sista stund rafsa ihop en kollektion "på känn".

I oktober är det dags att ställa ut igen på Galleri Fotografi i Stockholm tillsammans med fem andra i en grupp vi kallar 3+3, alltså tre manliga och tre kvinnliga fotografer. Vi ställde ut i oktober förra året och det blev en smärre succé.

Jag har skrivit om det förr, alltså skillnaden mellan manliga och kvinnliga fotografer och vari den eventuellt består.

Jag upplever ofta att det är en skillnad nämligen.

Och att få av de kvinnliga fotografer jag känner mindre intresserar sig för optik, kameror, analog respektive digital fotografi utan mer för bild, uttryck och tematik. Tycker mig se samma sak hos giganter som Diane Arbus, Sally Mann och Tuija Lindström också. Alltså att de rent tekniska kvaliteterna är underordnade bildens egenvärde.  

Ett levande och starkt exempel på detta är fotografen Anna Eklunds bilder som speglar ett inre tillstånd och en självuppfattning utan skyddsräcke. Det är bilder tagna med en mycket enkel kamera och som hon "framkallar" i en gratisapp på en mobiltelefon.

Se själv så förstår du vad jag menar:

Anna Eklunds bilder är, vare sig man tycker om dem eller ej, för mig alltid berörande. De bygger på ett underliggande tema som handlar om hennes liv och är resultatet av en långsam process.

Så inför hösten utställning försöker jag tillämpa denna metod och intalar mig att söka efter bilder som på det ena eller andra sättet försöker uttrycka GLÄDJE.

Det må vara lätt sagt i dessa orostider, men det är ett ord och ett tema som går att förhålla sig till på många sätt.

Bilden av barnen på ett barnhem som jag tog i Bucharest i Rumänien är bara ett exempel.

Men den enkla bilden satte mig på spåret. Vi får se hur det går med resten....

Stilla söndag

Söndagspyssel