Berlin Biermann och STASI:s negativ

Under 70-talet reste jag ett antal gånger till Berlin. En stad som då delades av MUREN. Mina bilder från de resorna återstår fortfarande till stor del att scanna in, men det ska bli av... vintern är lång...

En person jag träffade och intervjuade några gånger på öst-sidan var vissångaren, poeten och översättaren Wolf Biermann. Han var mycket kritisk till den kommunistiska regimen och han sjöng sina sånger med en tordönsstämma. Samtidigt var han förbjuden att uppträda och ge ut sina sånger i Öst. Persona Non Grata, som det heter. Trots att han i sin ungdom själv hade valt att flytta till Öst-Berlin där han arbetade som regiassistent till Berthold Brecht.

Men desto större var han i Väst. Hans inspelningar gjordes i våningen där han bodde i på Chaussestrasse 131 med en Revox-bandspelare och smugglades över till Västtyskland där de gavs ut. Slutligen beviljades han dock utresetillstånd för att besöka sin gamla mor i Hamburg.

MEN han nekades inresetillstånd tillbaka vid Öst...

Idag bor han mestadels i södra Frankrike och översätter bland annat Shakespeares sonetter. Han är 88 år gammal och vithårig, men uppträder fortfarande då och då. 

Jag minns att han tyckte mycket om Nils Ferlins diktning - "Ich habe ganz magere beine und mager sind arme und hals - och jag minns särskilt alla historier om hur STASI, den östtyska säkerhetstjänsten, på alla sätt och vis försökte få honom på fall och anklagad för "statsfientlig verksamhet". De lyckades aldrig.

Idag 2025 återstår bara några rester av MUREN, mest som turistmål i Berlin och det är nästan att jag glömt hur det en gång såg ut i Berlin.

Det händer numera att jag tittar på kameraauktioner på nätet, och ikväll hittade jag ett av STASIS:s kameraverktyg, en Praktika med ett jättemagasin. Kameran gjorde säkert tjänst som övervakningsverktyg för sisådär 50 år sedan. 

Stillsamt undrar jag var alla STASI:s negativ tog vägen. Hann STASI förstöra dem? Om inte så finns garanterat finns Wolf Biermann på en och annan ruta..

En stilla stund

ingen märkvärdig bild, bara en stilla eftermiddagsstund idag med min dotter och mitt barnbarn vid minneslunden, Maria kyrkogård i Stockholm.

Vi mindes de av de våra som inte längre är med oss.

Men som borde vara.

Liten lördagshälsning

Efter 3+3-utställningen för två veckor sedan på Galleri Fotografi i Stockholm åkte jag runt i Stockholm igår och levererade de bilder jag sålt till några besölare. Bättre att leverera direkt utan att blanda in Postnords dyra frakter. 

En bild - ett porträtt av en flyktinkvinna från Eritrea - lämnade jag igår eftermiddag.

Döm av min glädje när det nu precis kom ett sms från köparen: ”Tack för bilden. Den ska pryda min vägg och jag sätter in en summa till Läkare utan gränser också”

PS. Den eritreanska kvinnan jobbar f ö som vårdbiträde i en Norrlandkommun numera, pratar bra svenska och förhoppningsvis nappar hon inte på de 350 tusen som lockas med från 1 januari 2026 som återvandringsbidrag. DS

Till min oerhörda förtjusning

Jag har alltid beundrat mellanformats-bilder, typ Rolleiflex.

Det är något med tonövergångarna i 6x6-formatet som liksom smeker ögat.

Och ändå med en skärpa som inte sticker i ögonen. Lite som ett äldre välhållet instrument, en ädel 60-årig Fender Stratocaster eller en Gibson Les Paul 1959. Ni som spelat gitarr förstår vad jag syftar på. Det är något i klangen, tyngden och tonomfånget.

Jag tänker t ex på Tore Jonssons Paris-bilder från sena 50-talet. När jag såg dem för några år sedan på Nordiska Museet var det en ren njutning för ögat, förutom att det var fantastiska bilder vad det gäller motiv, komposition och de människor och miljöer han plåtade med sin Rollei. Tore är tyvärr en bortglömd fotograf idag, men kolla gärna upp honom. Det finns en del bilder på nätet.

Nåväl, tanken på en Rolleiflex, mörkrum, framkallning och kopiering kommer inte på tal för min del längre. Den analoga fotografin har jag lämnat för gott, inte minst av åldersskäl. Det enda analoga jag pysslar med numera är att scanna de tusentals negativ som bor i ett stort antal negativpärmar. Även det tog sin stund att få snärt på. På samma sätt som övergången till digitala bilder krävde en hel del omställning.

Ändå har tanken om mellanformtskvalitén aldrig riktigt släppt mig. 

Tills nu!

En fotokompis (Mats Adsten) besökte vår 3+3-utställning på Galleri Fotografi härom veckan. Han hade med sig en Leica Q2.... och lät mig känna mig för.

Sen var det klippt.

Efter diverse snabba försäljningar av några Fuji-kameror, objektiv och diverse hittade jag en Q2:a på Blocket och drog till med ett skambud. Säljaren behövde uppenbart pengar så det gick snabbt.

I fredags var jag på en begravning av en gammal vän och tog med kameran. Så diskret, tyst och smidig. Enkla menyer, få knappar och enastående bildkvalitet "rakt ur kameran". En perfekt design som passar mina händer och med en fantastisk sökare. 

Bilden ovan tog jag under kökslampan för en liten stund sedan. 1/15-dels sekund och full glugg (Summilux f /1,7). När jag nu ser den på skärmen ser jag det jag jag menar med Rolleiflex-kvalitet. Tonövergångarna, en skärpa som inte bränner ögonen osv. Leica, liksom....

Jag är övertygad att det är en kamera som kommer att följa mig till sista andetaget.

Om att fotografera porträtt... och inte

Alf Johansson skrev häromdagen i sin blogg här på Fotosidan om detta med att ta porträtt, vilket föranledde mig mig att titta i mitt digitala arkiv och reflektera över konsten att ta porträtt och delge en del av mina erfarenheter därav.

Bilden här ovan är att exempel på ett av de få beställningsjobb jag gjort. En kompis, tillika själv fotograf, ville ha sitt porträtt taget i svartvitt. Jag utnyttjade det naturliga ljuset vid ett fönster och tyckte jag fick till det hyfsat. När jag lämnade över bilden som fil och utskrift blev den första reaktions; "Men man ser ju solfläckarna i pannen!".

Det kändes så lagom kul att höra... 

Det här är ett annat beställningsjobb. Journalisten och författaren Thomas Kanger ville ha ett porträtt att ge till sin fru som fyllde jämnt. Han ville själv också finnas med på bilden. Samma sak här, naturligt ljus från ett fönster. Han blev stormförtjust över resultatet! Själv hade jag föredragit bilden i svartvitt, men tydligen ska det vara färg...

Nå, vad är då ett porträtt för mig?

Jag tänker att det i någon mån ska vara en "tolkning", gestaltning menar vissa, av en människa, en karaktär.

Ett sådant porträtt - för mig - är bilden jag tog av fotografen Christer Strömholm i slutet av 80-talet. Han hade precis hämtat sig efter en stroke och jag ville fånga honom som han var just där och då. Jag tog fyra-fem exponeringar då han visade upp sig som han ofta ville se ut, lite lagom barsak i uppsynen.

Vi pausade och han sa till en kvinna i rummet; "Kom och lägg din hand på min axel, det känns mindre ensamt då...". Och där satt helt plötsligt bilden. Porträttet är ett exempel på at små förändringar lägger till ytterligare en dimension i ett porträtt.

Det här porträttet är ett annat exempel på detta. Den unge mannen heter Daniel, han är son till mannen på bilden som hette Ulf och som var min bästa vän fram till att han avled i slutet av 90-talet i Madrid i Spanien.

En bild i bilden och en resa över tid.

Hon hette Berit, bodde i Oslo och det här är en bild tagen en tidig morgon i sängen. Det kanske inte är en märkvärdig bild i sig men för mig är den av de få bilder jag har kvar av en människa jag älskade djupt och innerligt under en period i mitt liv.

Allvaret i hennes ögon förebådade också en kommande katastrof. Berit blev nämligen mördad några år senare. Bilden är alltså ett minne och en påminnelse om att vi bara har varandra en kort stund här på jorden. 

Det här är en annan bild och ett dubbelporträtt av min nyfödda dotter dotter och hennes mamma, tagen för 35 år sedan. Siri, min dotter, lever idag i högönsklig välmåga men hennes biologiska mamma drunknade sex år efter att jag tog tog bilden. Medvetet har jag manipulerat skärpedjupet för att tona ner kroppsskärpan och istället valt att lyfta fram barnet på magen och mammans fridfulla ansikte. Det är nog en av de vackraste bilder/porträtt jag lyckats åstadkomma.

Om inte för dig så för mig.

Den här bilden tog jag, för omväxlings skull, i färg. I princip är den omanipulerad. Jag gillar närheten mellan den lilla flickan och hennes mamma, Jag gillar ljuset och den lilla mobilkameran (iFåån, fråga mig inte vilken modell...) funkade utmärkt enligt mitt förmenande. Skärpa är, för mig, ett relativt begrep... ibland faktiskt till en nackdel.

Det här porträttet tog jag i förra veckan. Jag var på begravningen av en gammal ungdomsvän och vi var flera gamla kompisar som samlats och hade anledning av samtala om livets förgänglighet och hur mycket vi HATADE cancer. Efter själva begravningsakten tog jag bilden. Det hade mörknat på kyrkogården och "Gittan" på bilden var djupt tagen. Jag frågade om jag fick ta bilden och hon nickade. En exponering. Punkt. Kanske inte det mest insmickrande porträttet, men likväl en bild av det känsloläge som rådde. 

Och så är det för mig med porträtt. Det handlar om att våga ta vara på det känsloläge som uppstår. Samtidigt ha respekt för allvaret i stunden. Och att lämna något efter sig, ett handslag, en kram eller en blick av samförstånd. Inte bara vända på klacken som om ingenting har hänt.

Men allt behöver inte vara dystert för att bli bra. Det samförstånd som rådde mellan mig och modellen på bilden nedan var av ett helt annat slag.... Lite som när Anders Zorn var i farten bland de kurviga kullorna nere i byn... ;.)