Fika utanför tullarna

Mitt nya och långsiktiga fotoprojekt; Fika utanför tullarna.

Ett försök att fånga de försvinnande, fula, vackra, omgjorda, fantastiska och allt färre mötesplatser som finns kvar utanför storstäderna. Inte människorna, bara miljöerna.

Innan allt är försent.

Först ut - Konditori Köpmanholmen i Västernorrland, tre mil söder om Örnsköldsvik

Varför så dystra bilder?

- Varför gör du alltid så dystra bilder? Kan du inte fota något vackert? Gärna sensuellt också.

- Ok, sa jag. Jag gör ett försök.

Mamma

Andra advent 2014.

Jag hälsar på min mamma på ett vårdhem i Örnsköldsvik. Hon är 87 år gammal. Vi dricker kaffe med lussekatt och pepparkakor.

Vi talar om hennes två äktenskap, oss tre söner och våra 10 barnbarn.

Förtvivlat går vi igenom den tavla med små bilder där vi alla finns samlade. Hon minns inte våra namn.

Hon frågar samma sak.

Om och om igen.

Mest undrar hon över mellanbrodern som avled i cancer för drygt 10 år sedan. Men hon minns honom inte. 

Ändå försöker hon förstå och i en sekund blixtrar det till. Hon blir för ett kort ögonblick den mamma jag vill minnas. Den starka, envisa och kämpande. Den morsa som fostrade tre barn och gladdes åt alla barnbarnen. Hon som varje år envisades med att skicka en kaffesked i silver till var och en av oss på våra födelsedagar.

Så går ridån ner igen.

Namnen är borta, liksom årtalen eller platserna vi bodde på.

- Jag har bestämt mig, säger hon. Jag flyttar inte hem igen. jag vill stanna här...

Hon sträcker sig försiktigt efter den sista pepparkakan.

Två dagar i Amsterdam

Min yngste son David och jag delar en passion. När han för ett tag sedan skulle på skolmaskerad smög han in i badrummet och klev ut efter en timme sminkad som…. Vincent van Gogh!

Vår gemensamma passion är alltså denna holländske målare och hans bilder. Och inte minst hans levnadsöde.

27 år gammal, som äldste son i en förmögen familj i Amsterdam, bestämde sig Vincent 1880 för att bli målare. Han gav upp sina präststudier och begav sig ut på den holländska landsbygden. Han målar, tecknar och skissar frenetiskt. Färgerna är som jorden, mörka och dova. Fram växer bilder av bönder och landskap i mörka tonlägen. Den stora målningen kallas "Potatisätarna", en fattig familj i ett mörkt kök under en fotogenlykta samlade kring ett fat ångande potatis. Ingen får se målningen.

Vincent återvänder till Amstedam, gör ett misslyckat försök att studera måleri vid en akademi men driver rastlöst vidare. Han kommer till Paris 1886, där hans bror Theo är bosatt, och hamnar i kretsen av dåtidens ännu icke upptäckta unga målare. Vincent blir vän med Paul Gaugain och Henri de Toulouse-Lautrec, men oron driver honom till Arles i Sydfrankrike. Under några få år, till nöds försörjd av sin bror Theo, målar han intensivt och det är dessa målningar han kommer att bli mest känd för.

Vincent drömmer om att skapa en konstnärnskoloni i Arles. Han bjuder ner sin vän Paul Gaugain som förstår hur illa ställt det är med van Goghs mentala hälsa. Efter ett bråk dem emellan skär Vincent av sig ena örat.

Efter en tid på mentalsjukhus återvänder han till måleriet och arbetar frenetiskt. Tills han en dag tar pistolen, sätter den för bröstet och trycker av. Han överlever skottet i två dygn innan han slutligen avlider 29 juli 1890. I hans lilla rum står hans sista målning på tork. En flock mörka fåglar i kvällsljus över ett böljande fält.

Vincent van Gogh blev bara 37 år gammal. På de många självporträtten ser han ut som en mycket gammal man. Hans arbete som målare varade bara i tio år, men han gjorde mer än 800 kända oljemålningar, enorma mängder skisser och han skrev drygt tre tusen brev till sin bror Theo.

Under sin livstid ställde han inte ut en enda målning. Han sålde ingenting förutom en målning som han använde i ett byte med brevbäraren i Arles för att kunna lösa ut breven från brodern Theo. Som tur är finns merparten av hans livsverk kvar och mycket finns idag samlat i van Gogh-museet i Amsterdam

I hela mitt liv har jag tänkt att jag vill se Vincents målningar innan han jag dör. Nu blev det så när min son David fyllde 18 härom veckan. Han fick resan i present och tillsammans flög vi ner till Amstedam för att se målningarna i verkligheten.

Det går inte med ord att sammanfatta intrycket. men inget måleri i världen kommer i närheten av van Gogh. Inte för mig, och knappast för dig om du såg målningarna i verkligheten. Det är bilder som går rakt in i själen, ordlöst förenade med det centrala nervsystemet i detta med att vara människa. 

Jag går omkring bland van Goghs målningar och tycker mig helt plötsligt se sammanhanget. Detta med skapelsen och dess villkor. Jag tänker att Gud kanske en gång fanns, och att hen i tidernas begynnelse i en plötslig ingivelse skapade det vi känner som liv och universums existens. Men att Gud måste ha insett misstaget och snabbt lämnade skapelsen till sitt öde. Och därmed också oss människor att ensamma försöka klara oss så gott vi kan.

Där någonstans, ensam och utelämnad till sitt öde, stod mellan 1990-1890 en man från Amsterdam och fångade allt detta med att försöka leva på dukar som fortfarande blöder av liv.

I morgondimman, på en av alla dessa broar i Amsterdam, den andra dagens morgon tar jag bilden av cyklisterna, på väg med och mot varandra.

En mås skriker till.

Det sker på en 125-dels sekund.

Sedan är allt över.

Det heter EU-migrant pappa!

Kungsträdgården i Stockholm lördagen 30 augusti.

Tusentals människor samlades för att protestera mot att ett fåtal ur Svenskarnas Parti höll möte framför  operan. De utkommenderade poliserna, helikoptrarna, piketbilarna etc var fullt i nivå med Obama-besöket.

Min dotter och jag satte oss med varsin kaffe på uteserveringen. En vitklädd kvinna gick förbi. Vitmålad i ansiktet också.

- Varför har hon klätt ut sig?, undrar jag högt. Eller är hon rom?

-Det heter EU-migrant pappa!, rättar min dotter mig omedelbart.

Må så vara, men kvinnans pappmugg från hamburgerkedjan Max talar ändå sitt tydliga språk.

Fattigdomen och utsattheten går inte på maskerad.