Den stora sömnen

Jag talade med en annan hundägare häromdagen i Tantolunden där jag och min älskade lapska vallhund Tjakki alltid tar våra promenader. Vi kom att tala om hundars åldrande och om det oundvikliga slutet, den dag då hundlivet tar slut. Det är en tanke jag instinktivt håller borta,  knappt vill nämna. Min älskade jycke är 10 år nu, gott och väl två tredjedelar har passerat.

Hon har varit, och är delvis fortfarande,  en mycket alert och ursprunglig hund till sin karaktär, intuitiv som de flesta vallhundar brukar vara. Vi har haft fantastiska dagar tillsammans, hon har en näsa som letar upp det mesta och hon står pall för vilket väder som helst. Hon har integritet mot främmande, låter inte vem som helst komma över tröskeln men har aldrig visat tänderna annat än mot den där kinesiska nakenhunden i kvarteret som f ö är helt hysterisk.

Nu börjar hon dock bli gammal och hon sover mycket. Jag ser och hör hur hon drömmer, det rycker i tassarna och hon gnyr till.

Jag drömmer själv ibland så intensivt att drömmarna får både namn och färg. I morse vaknade jag t ex med en kristallklar bild av den rödhårige Luke Kelly, banjospelaren i det irländska bandet The Dubliners. Han stod lutad över mitt ansikte, rödmosig och med en andedräkt av öl och whisky frågade han ”And who the fuck are you?”

Bilden var kristallklar och det var exakt så situationen också var påsken 1972 när jag hade begett mig till Irland och i Dublin fått låna nyckeln till en lägenhet där jag kunde sova första natten.

Jag, ännu inte 22 år fyllda, hade en naiv dröm om att bli fotojournalist och vad var då lämpligare än att försöka ta sig till Derry på Nordirland där det i praktiken rådde inbördeskrig. Det visade sig senare att lägenheten tillhörde Bernadette Devlin, på den tiden mycket stridbar katolsk brittisk parlamentledamot från Nordirland. Jag minns lägenheten som ruffig och jag förstod att den främst användes tillfällig övernattning av kompisar och kompisars kompisar.

 Just den här morgonen hade Luke Kelly tänk slagga några timmar i den binge där jag råkade befinna mig. Vi löste situationen, tog en kaffe tillsammans och Luke hann somna innan jag lämnade adressen och liftade vidare norrut mot Belfast och Derry.

43 år senare dyker så det bryska uppvaknande i Dublin  upp i en kristallklar dröm. Luke Kelly avled f ö  i en hjärntumör 1984. Men jag lever fortfarande och min hund likaså.

Men jag ser hur hon drömmer. Vad minns hon? Vad hon varit med om under sitt tio-åriga liv?

Kanske minns hon inte sina drömmar alls.

Men hon verkar ha det bra där under köksbordet.

Vilande inför den oundvikliga stora sömnen.

Den enda bilden

Jag minns hur vi gick gata upp och gata ner i Paris för att hitta den där klänningen. Och jag minns den fantastiska middagen på den lilla bistron bakom Operan. Jag tog massor av bilder då, vackra och viktiga bilder.

Men från när vi sedan gifte oss i Stockholms Stadshus - en akt som tog max 45 sekunder,  finns bara den här kopian kvar. En utomstående tog den. Inte ens negativet finns kvar.

Lustigt hur fotografer fungerar. Och inte.

Familjeliv

Jag har begåvat världen med tre barn, en dotter och två pojkar. Den yngste sonen heter David. 

Jag har haft hemmavarande barn i ganska exakt 40 år, men nu verkar den epoken i livet vara över. Tidigare i vår tog David studenten och i förrgår reste han från Arlanda till Hebriderna i Skottland, till en ö som heter Isle of Mull där han ska jobba över sommaren som fåraherde på en farm med drygt 1500 får och fyra bordercollies.

Vi tog avsked där vid gaten och på vägen hem hade mamma och jag nära till lipen.

Det var ju som igår vi bar hem honom från Södersjukhuset....

Ulrika fyller 50

Ulrika - idag fyller du 50 år.

Jag minns hur det var den där gången för drygt 23 år. Då vi möttes första gången.

Vi var dom sista att lämna krogen innan den stängde för kvällen.

Vi satt kvar sedan alla andra gått hem, förundrade och stumma över vad som hände mellan oss.

Jag minns också dagarna och nätterna som följde den första tiden uppe i din lägenhet uppe vid Hökens gata nära Mosebacke torg på Söder. Jag kommer ihåg hur vi försiktigt, nästan viskande,  började tala om ett möjligt liv tillsammans.

Och jag minns alldeles särskilt hur folk skrockade och kacklade om frånskilda äldre män och unga kvinnor när dom förstod vad vi hade på gång. Du var ju så ung - HerreGud!, knappt 27, och jag var ju redan fyllda 40. Dessutom var jag skild och hade redan två barn....

Det var inget som var enkelt den där första tiden.

Vi behövde en paus och du reste till Afrika och var borta i månader. Som jag längtade.

Jag mötte dig på Arlanda när du äntligen kom hem, vackrare än någonsin. Det var nog först där och då jag förstod att det var vi, du och jag mot världen. Att det var så det skulle bli.

Så fort tiden rusar fram Ulrika. Och så snabbt 23 år blir historia. Vår historia, ibland nog så dramatisk.

Som den där gången för 18 år sedan när vår son föddes uppe på Södersjukhuset. En liten parvel som vägde under två kilo och som med nöd och näppe kom till världen tack vare skickliga kirurger.

Men oftast har vi haft dagar av glädjen i det lilla och av strävan. Huset på Gotland som vi slet med och slutligen sålde för att därefter raskt ta itu med ett gammalt torp på ön uppe vid Ångermanälven. Jag minns också islandshästarna vi kämpade med. Och valpen som snabbt växte till hunden vi älskar.

Och jag tänker på all musik vi delat genom åren. Från Madame Butterfly till Lucinda Williams. Du lärde mig allt om 80-talsdisco och Prince. Och hur du lärde mig att mycket av den gamla  proggmusik jag kom släpande på faktiskt inte alls var särskilt bra.

Vi har rest en hel del ihop. Minns du den där lilla bistron bakom Operan i Paris? Eller den fantastiska krogen alldeles invid Checkpoint Charlie i Berlin? Eller den där kvällen på musikhaket nere vid Fisherman´s Warf i San Fransisco? 

Peter LeMarc är en av Sveriges bästa låtskrivare och sångare.  En strof som fastnat är den här;

” Här är vi kind mot kind ännu i denna livslånga dans
Och trots att jag har kysst var millimeter av din hud
Är det som första gången jag rör vid dej nu
Så när vi fortsätter på färden
Är det du och jag mot världen
Idag och alla andra dar
Du och jag mot världen.”

Idag fyller du 50.

Det är en särskild dag. En glädjens dag.

Tänk att vi tog oss ända hit till  Nice. Nu blir det Champagne och jordgubbar!

Samtidigt är det bara ytterligare en dag i en oändlig rad av möjliga dagar.

Jag älskar dig Ulrika. Idag och alla andra dar.

Tack och lov!

Ett stort hurra och en jätteapplåd för den svenska sjukvården och all expertis som jobbar där!

Jag hälsade på en av mina äldsta vänner på sjukhuset idag, 36 timmar efter operationen. Snyggt jobb hade dom gjort dessutom. Det kommer knappt att synas vart dom gick in.

Tack och lov!, för att dom fick bort den jävla tumören i lungan....