I skogen

Jag går i skogen med hunden.

Ögonen som ser i svartvitt, så mycket tydligare än jag ens kan föreställa mig.

Och nosen i marken med en skärpa bortom min fattning. 

Den absoluta närvaron, öppen för allt, ständigt beredd vid minsta rörelse och förändring.

Jag tänker på min mors tilltagande demens, hon som nu snabbt förvandlas till en  förvirrad icke-hörande röst i en telefon. Och så samtalen med vårdpersonalen om ny utsättning av medicin "så att hon inte blir så agiterad"....

Jag vill riva alla gamla blekta bilder och blad ur det svarta anteckningsblocket. Jag vill välta upp de största gråstenarna ur marken.

Men jag förmår inte.

Kastar slutligen en kotte i vattenpölen.

15 år innan muren föll

Öst-Berlin, 70-talet.

Han försörjde sig som svartväxlare och sa att han brukade röra sig i området omkring Friedrichstrasse Bahnhof på östsidan alldeles vid vid gränsövergången.

Den officiella växelkursen var 1:1, men han erbjöd 1:5.

För mitt pass var han villig att betala en svindlande summa.

Vi pratade, drack en kopp kaffe, jag tog bilden, fick hans adress och skickade en kopia men fick aldrig något svar. Kanske tog Stasi honom, eller lyckades han fly? Kanske är han idag en framgångsrik man i finansbranschen?

Året var 1974 och det skulle dröja ytterligare 15 år innan muren föll.

60 år minus fem dagar

Under 60 år levde Sven och Barbro som äkta makar. Jag tog bilden när Barbro för första gången besökte minneslunden i Täby Kyrkby där Sven är gravsatt.

De fick 60 år tillsammans.

Minus fem dagar.

En tokig häst

Cirkus Brazil Jack. En sen sommarkväll utanför Kalmar.

Hästen var helt tokig, sparkade så fort någon kom i närheten. Hovslagaren vägrade verka hovarna men hästskötaren från Marocko bara log, tog ett stadigt ett stadigt tag i grimman och ledde hästen bakom en husvagn. Efter bara någon minut återvände han med hästen. Nu var kusen lugn som en filbunke. Den stod bara och vred långsamt på huvudet helt innesluten i sig själv.

Hovslagaren kunde göra sitt jobb. 

Jag frågade hästskötaren vilken drog att petat i den tidigare så skogstokiga hästen. Ingen drog alls, förklarade han. Bara det här...

Ur fickan tog han fram några gula ärtor. En sådan räckte för att lugna hästen menade han.

Nej, inte i munnen.

I örat.... så att hästkraken vänder energin inåt och har fullt upp med den lilla ärtans rullande mot trumhinnan, dunk, dunk...

Jo, det är alldeles sant. Jag såg det själv.....

Flickan i fönstret

Flyktingarna från Bosnien hade samlats i ett nödtorftigt kägerr i södra Kroatien. Några familjer bodde i en sliten skola där klassrummen gjorts om till sovsalar. Andra var tillfälligt inhysta i husvagnar.

Alltmedan jag gick omkring såg jag hur flickan med sin lillebror följde mig med blicken bakom fönstret i husvagnen.

Bilden gav sig själv.

Jag har ibland funderat vad hon hade varit med om. Fasorna i krigets Bosnien på 90-talet är väl dokumenterade och varje flykting bar på sitt trauma.

Hon borde vara vuxen idag, Om hon lever.

Kanske är hon lärare och tvåbarnsmamma i Sarajevo?

Eller sitter hon i kassan på ICA i Borlänge?

Måhända blev hon ett avgörande vittnesmål vid den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag?

Jag tittar ibland på bilden och hoppas att hon fick ett bra liv och att mardrömmarna inte plågar henne längre...