Norröver V - Grythyttan

Efter att ha tillbringat morgonen i jakt på dimma och smålommar ute vid Knuthöjdsmossen kände vi göra något annat. Se något annat. Se oss omkring i närområdet. I kartboken såg vi att Grythyttan låg alldeles i närheten. Ingen av oss visste särdeles mycket om Grythyttan mer än att här ligger det s k Måltidens hus. Ett hus i vars uppförande Carl Jan Granqvist var involverad i.

Väl framme i denna lilla ort såg jag ganska omgående en bekant uppenbarelse.

#2

Och visst var det den holländskfödde trubaduren Cornelis Vreeswijk i tvådimensionell helfigur utanför en restaurang uppkallad efter honom. Lite otippat, men varför inte. En restaurang som dock inte hade öppet när vi var där, men genom fönstren kunde jag se en del foton och urklipp om Cornelis pryda väggarna. 

Jag såg Cornelis på Konserthuset i Stockholm ungefär ett halvår innan han gick bort. Han var märkbart tärd och jag kom ihåg att jag undrade om han var riktigt frisk. 

#3

Jag söker mig många gånger kyrkor på nya orter. Inte för att jag är särdeles troende utan mer för att arkitekturen lockar mig. 

#4

Särskilt när det som här rör sig om en vackert utformad träkyrka. 

#5

Uppförd samma år som Gustav II Adolf stupade vid slaget vid Lützen. Frågan är om han visste om det eller om han bland krutrök och vinande kulor på slagfältet fick höra -

"De bygger en kyrka i Hällefors."

#6

Självfallet fanns  Carl Jan förevigad i brons.

#7

#8

Ett gammalt intresse för fönster väcktes till liv i Grythyttan.

#9

Hade det inte varit för det lilla Securitasmärket ner till vänster i en av rutorna hade det varit svårt att riktig bestämt säga när den här bilden hade kunnat varit tagen. 

#10

#11

Plank och staket är också något om drar till sig mina blickar till sig emellanåt. Har läst en hel del böcker om staket. Själv är jag totalt ohändig och min alster i den vägen skulle troligen klassas som allmänfarliga.

#12

En bit ifrån själva centrum låg en liten kvarn med ett kafé. Jag kom att prata med ägaren när köpte fika och honung. Jag  brukar köpa honung av lokala biodlare när vi är ute och far. Jag frågade om det var mycket forsar och fall i området eftersom jag sett en del ortskyltar med ändelsen -fall i namnet. Kvarnägaren berättade då att det hade han också trott när han flyttade hit för 35 år sedan, men ändelsen fall syftade på avverkning av skogen - kalhyggen. 

#13

#14

I Hällefors fanns det hembygdsgård och den här dagen var någon slags begivenhet där den här dagen.

#15

Vi parkerade bilen och gick in i hembygdsparken. Där inne underhöll en glad speleman så gott han kunde.

#16

Inte alltför långt ifrån Hällefors ligger Krokbornparken. Den räknas som den första folkparken i Sverige och började anläggas redan 1796.

#17

Inne i parken står en mäktig fura, måhända har den sett hur folkparken kommit att växa fram och sett människor komma och gå. 

#18

Den här dagen levde parken upp med diverse aktiviteter. Starka män kämpade med att hålla sig kvar på en plasttjur under stor beundran.

#19

Fast även om man är stor och stark är det inte alltid att det räcker ibland. I mitt inre här Lennart Hylands röst väsa fram - "Den glider in i mål, den glider in i mål." fast nu utbytt mot "Han glider av tjur'n. Han glider av tjur'n." Underliga associationer man kan få ibland.

#20

I danspaviljongen spelar den tysta orkestern en sista vals. Ingen snubblar runt på parketten. Panelhönsen har för länge sedan lyft och dragit sin kos de också. 

TheInvisibleJackal

Galtabäck

Jag tror att jag har varit vid Galtabäck högst en gång tidigare. Att valet föll på Galtabäck på den här gången var mest att vi under få hemfärd från midsommarfirandet i Göteborg kom att köra andra vägar hem än E6:an. I höjd med Galtabäck infann sig ett visst fikasug och eftersom det verkade en lämplig plats stannade vi till. Ungefär lite som gråtruten i bilden ovan. Platsen befanns vara lämplig.

#2

Bak vassruggen gömde där sig ett fågeltorn.

#3

Ett torn bevakat av en större mängd kor.

#4

Det gick ta sig upp i tornet medelst en liten grusad stig. Inte en enda ko behövde konfronteras, vilket alltid är trevligt. 

#5

Mellan stolpar, spjälor och ribbor kunde korna betraktas säkert och tryggt.

#6

Uppifrån tornet sedan tedde de sig sedan nästan löjligt små. Till och med mitt korädda jag kunde morska upp sig.

TheInvisibleJackal

Midsommar

Vi kom att fira midsommar hos goda vänner i Sävedalen i år. Innan själva firande började tog våra vänner oss med ut till Göteb0rgs skärgård. Jag borde komma ihåg vart vi åkte men det är som bortblåst. Tror att det kan hetat något med Fiskebäck... Och nej, midsommarfirandet var stillsamt då våra vänner skulle upp tidigt och flyga söderut på midsommardagen. Vi hade lovat att stanna någon dag extra och vakta huset tills deras son kom hem. 

Vädret var strålande och på den första platsen var den många som badade. Jag känner mig inte helt bekväm med att fota de vyer jag egentligen vill då. Fast den första bilden kunde jag bara inte motstå. 

#2

Vi packade in oss i bilen och for till en annan del av skärgården. Till Amundön. Här samlades grupper av människorna på olika håll för inleda midsommaren.

#3

Vid Amudön fanns det en fin strandpromenad som vi bestämde oss för att gå en bit på.

#4

Efter en bit kände jag att min hälsporre gjorde sig mer och mer påmind. Att gå på asfalt är ingen höjdare. Då är det trevligare att ta sig fram på någon mjuk och behaglig skogsstig. 

#5

Jag såg några trevliga klippor, som syntes mig lagom svåra att klättra upp på. Jag sa till de övriga att jag väntar här medan de andra i  sällskapet tog en lite längre promenad.

#6

Jag satt mig till ro bland klipporna och tittade ut över havet och de närbelägna öarna. Det doftade sommar.

#7

TheInvisibleJackal

Kyrkömosse

På vägen hem la vi rutten så att vi skulle komma förbi bilskroten eller bilkyrkogården vid Kyrkömosse. Stigen fram till bilarna var på sina ställen rejält blöt och lerig. Det blev som i fotbollssammanhang att ta till det långa benet emellanåt. Att gå runt bland dessa gamla sönderrostade fordon stadda i ett oundgängligt förfall är en smått surrealistisk upplevelse. De både hör till naturen och bryter sönder den med sina uppenbarelser på det mest otänkbara platser. 

#2

Jag är ingen bilkännare, men för de som är det är Kyrkömosse säkerligen en källa till såväl nostalgi som vemod. Tänk vad dessa fordon har betytt för sina ägare att kunna ta sig någonstans. Att se och uppleva saker och ting.

#3

Jag tänkte länge på att konvertera bilderna från Kyrkömosse till svartvitt, men fann att dessa gamla fordon passade bäst i färg i höstlandskapet.

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

TheInvisibleJackal

På väg mot ett vägskäl

På väg till Åkerby vägskäl i Ljuder passerade vi en skylt som skvallrade om det i den riktning skylten pekade fanns en kyrkoruin. Älmeboda Kyrkoruin närmare bestämt. Belägen i norra delen av Älmeboda socken. Vår vana trogen stannade vi till och vandrande runt lite i ruinens omgivningar. Man vet aldrig vad man kan finna.

#2

Av bänkarna kunde vi sluta oss till att kyrkoruinen användes ännu för olika samlingar även om tidens tand gnagt bort taket.

#3

#4

#5

#6

Timmen hann bli sen innan vi kom fram till Åkerby vägskäl och minnesstenen där. Vi har varit vid minnesstenen tidigare för tjugotalet år sedan, men jag ville gärna se den igen. Vilhelm Moberg är en av mina favoritförfattare.

#7

Solen var inte långt borta från att gå ner.

#8

Karl-Oskar och Kristina med barn snidade i grovt trä finns att beskåda närmare Ljuders kyrka.

TheInvisibleJackal