Norröver XIV - Upp på fjället

I vårt boende i Vemdalskalet, som var det sista under vår resa norröver, kunde vi från balkongen se ut över skidbackar och liftar i skalet. Backar som jag för  en del år sedan susande nedför med stor behållning. Jag minns skidåkningen som mycket bra i Vemdalsskalet. Den här upplevelsen av skidåkningen var också kanske anledningen till att vi kom att rikta våra blickar mot just Vemdalen. Vi var helt enkelt nyfikna på vad området kunde bjuda på under sommartid.

#2

Att besöka en skidort under sommaren är lite av en annan upplevelse. Inte bara rent vädermässigt utan framförallt vad antalet besökare beträffar. Det är lätt att hitta parkering. Det är inga köer. Inga svettiga stunder i skidshopen för att prova ut passande pjäxor. Det är ganska lugnt. Behagligt lugnt. 

#3

Nu var vi dock inte här för vistas bland bebyggelsen utan snarare för att se och uppleva samt kan framförallt fotografera en del av fjällvärlden. Våra första trevande steg uppför fjället tog vi vid Storhogna. Där var det möjligt att på en vandringsled ta sig upp på fjället och vidare till en samesommarvistelse relativt smärtfritt. Nu tyckte vi att ta sig hela vägen fram till samevistelsen och tillbaka var något för långt. I varje fall för min hälssporrefot. Jag skulle ta det lugnt med vandrandet enligt min fysioterapeut. Max en halv mil fick jag gå. Och eftersom det här vår första vandringen i den här typen av terräng ville vi inte överdriva. 

#4

Målet var att när vi kommit uppför de brantaste backarna och lagt dem bakom oss hitta någon plats vi kunde stanna till vid och ägna oss åt att fotografera. Huga vad otränade vi var för att ta oss fram i kuperad terräng. Det ena paret vandrare efter det andra knatade om oss som om de var ute och gick en helt vanlig promenad i någon stadspark. 

"Där kommer en barnfamilj också!"

"De får vi bara inte låta komma förbi oss. Ungarna är ju för tusen hakar i småskoleåldern!"

Nix, de gick om oss de också. När tanten med rullatorn sakta började ta in på oss bestämde vi oss för att här stannar vi och fotar. 

#5

#6

#7

Efter att ha för egen del ha utforskat lite av det intima landskapet på fjället vände jag blicken mot de öppna vidderna och funderade på vad det kunde finnas för motiv och kompositioner här uppe. Några små knotiga fjällbjörkar kom att fånga mitt intresse.

#8

#9

#10

#11

#12

Och likaledes en ren, som stannade till och syntes fundera vad vi var för några märkliga kritter på hans/hennes betesmarker.

#13

#14

Efter renmötet återvände jag till fjällbjörkarna.

#15

#16

Förhållandevis nöjda med vår första fjällvistelse begav vi oss tillbaka mot bilen. Vägen syntes utstakad och det var högtid för lunch.

TheInvisibleJackal

Norröver XIII - In i skogen

Efter frukost tillsammans med några morgonpigga mygg dag två i Mörkret satte vi oss i bilen och for någon mil norröver för att komma till en liten parkering varifrån man kunde gå någon kilometer eller två för att komma till några vattenfall. De s k Fulufallen eller forsarna. I allt som allt skulle det röra sig om åtta fall. Då jag till vardags framlever mina dagar i en del av Sverige som inte är känt för sina vattenfall, var de här uppgifterna något som fick mina fotbesvär att fara och flyga. Här ska det fotas vattenfall!

#2

Stigen fram till fallen gick genom en fantastisk skogsmiljö. Jag kom på mig själv att vid några tillfällen ropa:

"John, bist du da?"

Jag tänkte som så att här skulle säkert John Bauer trivas som fisken i vattnet eller handen i handsken. Jag vet inte riktigt varför jag sökte  kontakt med om honom i den skogen och just då. Väl medveten om att han sedan länge inte var ibland oss. Varför då ropa på tyska? Jag resonerade att Bauer låter tämligen tyskt. Det är också ordet för bonde på tyska. (Kanske borde jag stått på ett fält och ropat?) Men Bauer som skogsbonde!? Det är många tankar som dyker i ens huvud när man tar sig fram ibland tallar, stenblock, blåbärsris och vacker vitmossa.

Min fru som sedan tidigare vet om att min hjärna inte alltid kröker sig längs gängse tankebanor lät mig dock hållas. 

#3

Som barn brukade tänka på myrstackarna som enskilda civilisationer. Civilisationer som lever i fredlig samexistens med varandra eller i blodiga fejder. Ibland var det lockade att som en slags gudom gripa in och på konstgjord väg skapa en konflikt mellan två närliggande stackar. Någon gång var det riktigt nära att det bar hän åt det hållet också, om jag inte mitt inre hade hört morfars röst säga att man ska vara aktsam om andra levande varelser. Han var en vis man, morfar min.

Jag vet inte om det finns belägg för det, men finner man en riktig stor myrstack finns det sällan några andra stackar i närheten. Om man däremot finner en liten stack är chans stor att man finna flera andra mindre stackar i närheten. Som barn var jag mycket i skogen. Det var där man lekte. På ett ställe jag var ofta på fanns flera mindre stackar och på ett annat ställe längre bort fanns det bara en stor stack. Då jag läste Stålmannen på den tiden fick den stora stacken heta - Metropolis. 

#4

Hur som helst. Trolsk var skogen och när som helst väntade man sig att få se något väsen dyka upp bakom en stor sten.

#5

Gamla grånade stubbars form fick mig att tänka att här har kanske en gång ullhåriga noshörningar klivit omkring bland blåbärsrisen. Om det nu fanns blåbärsrisen på den tiden. Kanske var träden färre och landskapet öppnare. Jag känner att jag inte har riktigt koll på våra vänner de ullhåriga noshörningarnas leverne. Det många tankar som dyker upp när man går i en sådan här skog. Jag märker att jag trivs mycket bra i den här miljön och så gjorde även Vilhelm Moberg, vilket han beskriver i ett kapitel i sin bok Om min Svenska historia berättad för folket. Skogen betyder mycket för många av oss. Det är på något sätt där vi hör hemma. Där vi hämtar kraft och energi. Finner ro. Samtidigt är det många som känner otrygghet och nästan skräck för att vistas i skogen. Den ter sig stor, oberäknelig och full av dolda faror. Hur har den här alienationen uppstått? Är det urbaniseringen och med den vårt ändrade förhållande till naturen som också har ändrat vår inställning till skogen? Vad känner vi när vi går i skogen? Själv känner jag både förundran, glädje och ro. I varje fall när går i en riktig skog. I de s k virkesplantagerna känner jag bara olust och sorg.

#6

Stigen var inte beströdd med törne, men väl med sten. Bitvis väldigt mycket sten. Nåväl, det var bara se vad man satte fötterna. I fjärran lockade fallen. Ehuru jag icke kunde höra deras brusande mer än som ett imaginärt brus i mitt innersta. 

#7

Här stannade vi till kort och tog en fika innan vi fortsatte mot fallen.  Det var nära nu. 

#8

Nu kunde vi höra fallen. Till och med se ett av dem.  Då jag som sagt inte är direkt bortskämd med vattenfall i min vardagsgärning tog min själ ett extra glädjeskutt över synen som mötte mig. Min förundran och annat verbaliserades i ett stort - WOW!!

#9

Det forsade i rasande fart nedför en brant. Det var en lätt hisnade känsla att stå och se vattnets väg utför. Vatten så mjukt och lent men ändå med sådan fruktansvärd kraft. 

#10

Vi stod länge här och experimenterade med olika slutartider. Det gick nästan att köra utan ND-filter. Jag valde till sist ett filter med ett ND 4 för att få de slutartider som jag ville ha. En vanlig uppsättning ND-filter är att ha filter på 3, 6 och 10 stop eller steg som det heter på svenska. Jag har valt ett på 4 istället för 3 för jag känner att det ger mig ett större arbetsområde. Jag har även kompletterad min uppsättning ND-filter med ett med 15 stop. Jag har dock inte hunnit testa det filtret fullt ut. Jag känner att filtret har behöver andra typer motiv för att komma till sin rätt. Motiv jag inte riktigt har funnit än. Jag vet att de finns där ute någonstans. 

Tiden försvann snabbt. Den brukar göra det när jag går in i min bubbla för ägna mig helhjärtat åt den här typen av fotografering. 

#11

Strax innan vi bestämt oss för att gå vidare hittade jag en liten höjd där jag kunde ställa mig med stativet. Forsen är som stort purrande djur väl medveten om sitt mäktiga rytande när tillfälle till det ges. Är det ens möjligt att stå här där jag står under vårfloden. Kraften och ljudet från vatten som kastar sig fram över klippor och hällar för att sedan falla över branter ner, vidare mot andra klippor, är berusande. Det är svårt att slita sig från lockelsen att följa vattnets väg nerströms. Vet inte ens om det är möjligt. Stigens markeringar fortsätter uppströms. Hade jag gått nedströms om min fot varit hel? Det är mycket möjligt. Det ligger en lockelse i att se vart vattnet tar vägen någonstans. 

#12

Vi fortsätter uppströms. Stöter på nya forsar. Nya fall. 

#13

Börjar fundera på vad som räknas som fall. Enligt uppgifter skulle Fulufallen bestå av inte mindre än åtta fall.  Det känns som om det fler, men som sagt jag är osäker på hur de räknas. Om vi tittar på området där vi kom fram till det första fallet. Kan det tyckas röra sig om tre fall. Kanske det egentligen bara är ett som är lite utspritt i olika etapper.

#14

Det sista fallet innan stigen viker av inåt skogen igen för att ta oss tillbaka till bilen. Jag hade säkert kunnat stannat längre men foten vars tillstånd som jag på något sätt har förträngt gör sig alltmer påmind om behovet av ordentligt vila. Och det är inget jag kan få förrän på  vandrarhemmet. 

#15

Återigen går stigen genom trollmark. 

#16

Där vi inte besitter en jättes steglängd erbjuds vi habil hjälp att ta oss fram i terrängen.

#17

Än en gång förundras jag över skogen. Väntar på att åtminstone få träffa på en vätte

#18

Istället blev det en bofink

#19

och  en ekorre. De är enda levande väsen vi stöter på den här promenaden till och från Fulufallen. Ja och så en mängd japaner förstås. Japaner som ingalunda vare kastade sig, hoppade eller försvarade sig utan mer tålmodigt väntade på att vi skulle plocka ihop vår kamerautrustning, så att de kunde ta fram sin medhavda fika och förtära densamma medan de tittade ut över fallen. Och nu när jag tänker var det ingen av dem som hade någon kamera. Däremot tog de alla fram sina mobiler och fotade både sig själva, varandra och fallen. Det får mig fundera över vad som är fotografi. Är det att släpa 10 kg utrustning över stock och sten i ett par kilometer eller är det att slänga fram 200 gram mobil en kort stund? Vad är passionen, lidelsen, vedermödorna? Måste fotografi var ett fysiskt kraftprov för att kännas på sin plats? Absolut inte. Kan dock inte låta bli att tänka på vilka vägar fotografin tar och vilken man själv väljer att gå. Ta t ex den amerikanske fotografen Ben Horne som släpar runt på en storformatskamera. Oavsett vad man väljer för väg är huvudsaken att man tycker att det man sysslar med är förbaskat skoj. Ta aldrig upp din kamera oavsett typ för att du känner att du måste utan för att du vill. 

TheInvisibleJackal

Norröver XII - Njupeskär

Vår resa norröver tar nya tag. Natten hade vi tillbringat på vandrarhemmet i Mörkret. Denna första morgon i Fulufjällets nationalpark hade vi bestämt oss för ta oss till Njupeskärs vattenfall. På vandrarhemmet hade vi fått tips om att för att vara säker på att få en parkeringsplats skulle man helst vara vid parkeringen till Njupeskärs vattenfall före klockan tio. Ingen problem tyckte vi och unnade oss en sovmorgon. Det var ett tag sedan. 

Uppe vid parkeringen blev vi dirigerade till anvisande platser av en mängd parkeringsvakter. Vi kom att börja språka med en av de äldre. Han berättade att förra året stod bilar parkerade längs med hela vägen nästan ända ifrån Mörkrets vandrarhem upp till den här parkeringen. En sträcka på över 4 kilometer. En diger sträcka uppför till parkeringen och sedan är ytterligare 2 kilometer innan man är framme vid själva fallet. Många var dessutom ovana att röra sig fjällmiljö och var därför helt slut innan de ens kommit in i nationalparken. Det var tufft för många. Han sa att nog aldrig varit med om så många samtidiga besökare.

#2

Vi studerade de kartor som fanns och pratade med personalen på Naturum innan vi gick vidare mot fallet. Vi var även lite intresserade av att stifta bekantskap med vad som skall vara världens äldsta träd - Old Tjikko. Terrängen och vägen dit var troligen alltför tufft för min fot så det fick anstå till någon annan gång. Vi siktade därför in oss på enbart fallet. Det gick dock att ta en väg därifrån som inte var för svår. 

#3

#4

Det dröjde inte alltför långt tid innan fallet blev synligt mellan träden. Även om man läser att det är si och så högt är det ändå lite svårt att greppa det. En fråga som därför relativt snart dök upp hos mig var - hur i hela friden ska man fotografera det här fallet. Hur ska man angripa det fotografiskt? Vad gör man med alla människor som med stor säkert kommer att hamna i bild? Nu tänker jag inte på GDPR eller något sådant utan mer på att jag personligen uppfattar förekomsten av människor i landskapsbilder som störande. Fast i Njupeskärs fall med alla sina besökare är det nog oundvikligt. I varje fall om man som vi beger sig dit under turistsäsongen om än må så vara i mitten av augusti och vill ha med sig några bilder hem.

#5

Vägen fram till fallet var väl spångad och längs med spången den sista biten rinner en bäck. Bäcken var en fortsättningen på fallet verkade det som.

#6

Jag tog mig ner till en stor klippa som gjorde att kunde komma närmare en del av den här bäcken och samtidigt få med fallet i bakgrunden. Det här vid sådana här tillfällen det är värdefullt att släpa på ett stort stativ, filterhållare och filter. 

#7

Dessutom har jag i kameraryggsäcken med mig en kamerahus med 100-400:a. En uppsättning som blev värdefull för att isolera delar av fallet, vilket i Njupeskärsfallets fall blev användbart eftersom om man ska ha med hela fallet får man stå så pass långt bort att många detaljer försvinner. 

#8

Vi slutet av den spångade leden fanns en slags större plats med lite bänkar. Jag lyckades med lite tur, bestämd blick, målmedvetenhet och en min av fotograf i arbete knô mig fram och ställa mig längst fram. Med lite knixade med stativbenen fick jag upp stativet utan känna mig alltför mycket i vägen inbillar jag mig. Där stod jag sedan  och tog flera bilder. Att få någon utan människor syntes mig vara nästan omöjligt eftersom var och varannan skulle ta sig ut i det stenblockshav som föregick själva fallet. 

#9

Detta var som sagt inte leden mot världens äldsta träd utan början på vägen tillbaka mot Naturum. 

#10

Här kom vi att se trenne lavskrikor (fast de syns inte nu). Lite lagom mör låg båda kamerorna i ryggsäcken sedan ett tag. Stativet använde jag mer som stöd. Min fot protesterade hej vilt och magen knorrade. I bilen fanns mattermosar med förhoppningsvis fortfarande varm ravioli. Ingen av oss orkade dock ta de där extra stegen till bilen utan vi kom äta på den matservering som fanns på plats. Inga kulinariska höjdare precis, men anamma vad gott det var med varm mat. 

TheInvisibleJackal

Norröver X - dimman försvinner

Vi går nu så sakta vi förmår tillbaka mot parkeringen till Knuthöjdsmossen. Med solens uppgång har den dimma vi tidigare under morgonen blivit hänförda av börjat lösas upp och mossen som vi lärt känna den träder fram alltmer inför våra ögon. Timman är alltjämt tidig och många gnuggar säkert nu som först sömnen ur ögonen. Själv är tröttheten som infann sig när i satte oss i bilen för att fara till mossen nu helt bortblåst. Denna morgon har väckt våra själar fullständigt till liv. Vi går sakta spången tillbaka mot bilen. 

#2

Med ljuset kommer färgerna åter.

#3

#4

En liten rest av morgonens dimma dröjer än kvar vid strandkanten.

#5

Solljuset flödar in i landskapet.

#6

Det känns som om det kommer att bli en fin dag på mossen för de som har möjlighet att besöka den.

#7

#8

#9

Vi säger farväl till Knuthöjdsmossen för den här gången och hoppas på ett snart återseende. Under de sju år som jag har fotograferat har jag kommit att få en del favoriter. Platser jag gärna vill besöka igen. En del av svårare att besöka än andra och en del betydligt enklare att besöka igen - som Knuthöjdsmossen. Jag kan inte säga när det blir dags igen för ett återbesök, men både jag och min fru greps starkt av denna mosse. Nu är det emellertid dags att fara till boendet och göra oss i ordning för vår resas vidare färd till Mörkret.

TheInvisibleJackal

Norröver IX - Och så steg då solen upp

Det brinner en eld i skogen. Dess sken flammar mellan trädens stammar. I mitt bröst bankar hjärtat av spänd förväntan inför det som är på gång att ske. Och jag är på rätt plats. Tiden är rätt och med stativbenen stadigt placerade där det är möjligt, jublar jag inombords. Det var för detta jag rört mig fram över spängerna på mossen. Att få se natten omvandlas till glödande morgon. Ord kan inte beskriva vad jag känner. Det är magi rätt och slätt.

#2

#3

Det som sker framför mina ögon är ett skådespel som berusar mina sinnen. Jag vill bara ha mer. Och mer. 

#4

#5

Från att bara varit ett varmtonat töcken i dimman stiger solen snabbt och sprider sitt ljus över mossen.

#6

#7

#8

Även om jag vill stanna och bli ett med den gyllene morgonen vet jag att timmen för vår avfärd närmar sig obönhörligt. Motvilligt måste jag röra mig vidare. 

TheInvisibleJackal