jag har förlorat

jag har förlorat en av mina närmsta relationer. för den som aldrig har haft katt, kanske det låter fånigt. men i tisdags tog jag min katt-tant, nästan 14 år gamla molly, till veterinären för sista (och andra) gången. för mig som är ensamstående med i princip inga familjerelationer kvar i livet, är mina djur de allra närmaste jag har. 

för runt tio dagar sen, precis exakt på dagen lagom när jag hällt upp en helt spritt, sproilans ny 10-kilos säck torrfoder i hennes fodertunna, började hon vägra äta torrfoder. det är inget nytt fenomen - hon har i hela sitt liv haft korta perioder när hon inte vill äta torrfoder, och när hon väl gör det, kräks hon upp det efter en stund.

men det ger sig alltid.

den här gången gav det sig dock inte, och hon började dessutom gå och gömma sig längst ner i sin stora klöstunna för att få vara i fred. när jag hittade en knöl ovanpå hennes huvud började jag få panik. jag bokade tid hos veterinär för undersökning, och pratade sen med två kompisar. båda tyckte att med tanke på ålder osv, så kanske det var dags.

det tog mig hela helgen, med konstant, intensivt fokus på henne, att till slut boka om tiden från undersökning till avslut.

i 22 års tid har jag alltid haft katt. förr hade jag alltid två katter i olika åldrar. när den äldre gick, fanns det alltid en kvar. men när min senaste andra katt lämnade mig, var molly extremt tydlig med att det minsann inte skulle bli nån mer katt här hemma så länge hon fanns, för hon var minsann alldeles tillräcklig.

det hade hon rätt i.

men det gör också att jag för första gången på 22 år, inte har katt. så jag sörjer inte bara molly specifikt, utan frånvaron av KATT. jag är inte en person som "bara" har hund. jag är en person som har hund och katt. det måste vara så, nåt annat går inte.

så jag har börjat titta runt lite. jag har inte bråttom - det ska ju liksom vara rätt katt. jag har mina preferenser, och dem tänker jag hålla på. jag har också lite olika idéer om namn på den här för mig ännu okända katten. det kommer att bli jättebra, och jag tror att boyo kommer att uppskatta en ny kompis - även om det säkert kommer att bli kalabalik den första veckan eller så.

det här är andra dagen jag haft med mig kamera ut, sen nån vecka tillbaka. igår hade jag med mig hilda, men det blev inte en enda bild. idag är dessa bilder det jag tyckte var... låt oss säga att jag inte känner särskilt mycket för de här bilderna, men de är iaf mer än inget alls. 

det blir troligen ett par dagars paus till, eftersom det tydligen ska bli rätt varmt här i västerås under helgen. jag vill och behöver åka ner till kopparlunden iaf ett par gånger till, men det får bli när temperaturen sjunker igen. det kommer att vara alldeles för varmt för både mig och boyo. 

fast på sätt och vis är det rätt skönt att inte behöva åka iväg just nu. då kan jag sitta här hemma och sörja hur mycket jag vill, helt fritt. och det behövs, för min molly var en oerhört speciell katt. hon var inte bara en katt, utan också min familiaris. det är en förlust jag inte kan beskriva i ord, att förlora henne.

men jag är så oerhört, oerhört tacksam att få ha haft henne i mitt liv i nästan 14 år. 🙏

Turbo56 2026-04-30 23:00

Sorgen efter en liten vän bär en särskild tyngd.
Den är mjuk och skarp på samma gång, som en filt av minnen som både värmer och skaver.
När man har levt länge tillsammans, delat glädje, tystnad, vardag och de där små stunderna som ingen annan riktigt ser, då blir förlusten inte bara ett tomrum. Den blir en förändring i själva rytmen av dagen.

Det är svårt.
Det får vara svårt.

En katt är aldrig bara ett djur. Hon är en närvaro, en blick, ett sätt att röra sig genom rummet som gör att världen känns lite mer hel. Och när hon inte längre finns där, fortsätter hon ändå att finnas. Du kommer att se henne i ögonvrån, höra tassar som inte längre landar på golvet, känna en tyngd vid fotänden som bara minnet bär.
Det är inte inbillning.
Det är kärlekens efterskall.

Sorgen är ett sätt att hålla fast vid allt ni delat.
Och saknaden är ett bevis på att hon var viktig, att hon gjorde avtryck, att hon var en del av ditt liv på ett sätt som inte går att ersätta.

En dag kommer minnena att göra mindre ont.
Men de kommer alltid att vara där, som små, mjuka fotspår genom tiden.

Stefan

Svar från pisces 2026-05-01 01:26

tack för dina ord, stefan. 🙏 en katt är så oerhört mycket mer än "bara" en katt. jag ser henne överallt, fast att hon inte är här. i ögonvrån, som du säger, när jag vänder mig om från spisen - jag ser henne nästan på sin vanliga plats, men när jag tittar är hon inte där.

det är inte min första förlust av ett djur. de börjar bli några stycken vid det här laget, och fler kommer de att bli. och sorgen ÄR värd det. men det är inte ett kul när allt är nytt och ovant.

och att vara helt utan katt är fullständigt onaturligt. jag tycker inte om att vara utan hund heller, men att vara utan katt är.. onaturligt, in absurdum.

pdahlen 2026-05-01 09:44

Beklagar, förestår det är svårt. Vi har haft en katt, den blev tyvärr inte så gammal, när den var runt fem år så fick den problem med magen och var inne för operation, det gav den några år till. En morgon något år senare var den nästan avsvimmad så fick ta den till veterinären för avlivande. Alltid tråkigt att mista ett husdjur

Svar från pisces 2026-05-01 17:59

ja, det är svårt när man behöver släppa taget om dem. men det är ju ett faktum man lever med under hela deras liv, oavsett hur kort/långt det blir - att de en vacker dag behöver lämna en.

men ja. det är tungt, jobbigt, tomt, och alla möjliga känslor inblandade i det hela. det jag kan säga till hennes och min fördel är att vi har älskat varandra väl.

Poromaa 2026-05-01 09:47

Jag minns när jag var barn, var väl runt nio år — jag sitter i mitt pojkrum och håller hårt i vår katt som snart skall avlivas. Tårarna rinner, pappa bultar på dörren som jag låst, jag vägrar släppa katten. Han skall inte dö. Men det gjorde han till sist och det var en bottenlös sorg i mig, blandad med vrede. Mamma älskade katter, men tålde dem inte. På den tiden fanns inga antihistaminer att ta till och hon blev riktigt sjuk, men älskade dem så mycket att hon inte kunde låta bli, det slutade alltid likadant, en fullt frisk katt fick lämna jordelivet, i alla fall vill jag minnas det så. Varför mina föräldrar valde att avliva och inte skänka bort, vet jag fortfarande inte idag. Kanske beror det på tiden, det var en brutalare tid då på sent 60-tal uppe i Kiruna.

Jag minns också vår första katt — Truls. Han var en riktig kämpe. Styrde och ställde i grannskapet. Hundar och katter var rädda för honom. Han var en utekatt och kunde vara borta långa perioder, levde sitt eget liv. Kom tillbaka till oss när han behövde mat och lite omsorg. Men så till sist så kom han inte tillbaka alls. Vi gissar att han hamnat i bråk med en räv, eller något och förlorat det bråket, eller så. Vi sörjde honom djupt.

Så, jag vet hur det känns, även om jag inte haft vare sig katt eller hund som vuxen. Minnet finns dock kvar och jag känner med dig.

Svar från pisces 2026-05-01 18:00

jag och min pappa hade också katt under en period när jag var barn - yngre än du, dock. den katten gick också ute, och en vacker dag kom han inte hem igen.

och tack. 🙏

Måns H 2026-05-01 11:45

Sorgen är tung. Efter människor ska man ha ett sorgeår. Vi har haft det även efter våra katter, vi har ofta haft två. Nu har jag bara en katt kvar. Hennes bror svalde en geting och dog en fredag natt och nu börjar jag nästan gråta igen.

Svar från pisces 2026-05-01 18:02

jag har hittills haft turen att ha två katter, så att det alltid har funnits en kvar - en som har velat ha en kompis, så det har gått fort att få hem en ny katt.

nu är det helt tomt, vilket är del av hur oerhört tomt och olidligt det känns.

och vet du - man får gråta, även om det gått lång tid sen man förlorat ett djur. jag kan fortfarande bryta ihop över både katter och hundar som är borta sen många år. 💔

Bjarne 2026-05-01 16:34

Så otroligt tråkigt med Molly! Jag beklagar verkligen sorgen. Jag är själv hundmänniska och har varit med om att få avsluta deras liv två gånger. Det här hemskt.
Ändå mitt i sorgen lyckas du producera ett fint blogginlägg med spännande och bra bilder. Idag blir mina favoriter de två första med blommorna samt den sista som bara har ett skönt mönster av någonting vadsomhelst. Jo, lite ris och annat är det nog.
Hälsningar Bjarne

Svar från pisces 2026-05-01 18:05

jag är både hund- och kattmänniska. jag behöver ha båda för att känna mig hel. men det gör ju att man med viss regelbundenhet behöver släppa taget om dem. och till min fördel den här gången kan jag säga att det är.. "lättare"!? jag har varit med om det såpass många gånger att jag vet att jag kommer att klara mig, även om det kanske tar en stund eller sju.

och tack. 🙏 kul att nån hittar nånting vettigt att se i bilderna från igår. jag har fortfarande svårt att relatera till dem.

Lena Holm 2026-05-01 23:00

Det här är ju det värsta med att ha husdjur. Samtidigt är det ett ansvar vi har som djurägare och du gjorde helt rätt, hur tufft de än må vara. Bevara och minns de fina stunder ni hade tillsammans.
Hälsningar Lena

Svar från pisces 2026-05-01 23:59

ja, det var rätt beslut. det fanns liksom inga andra alternativ. det gick fort, hon var i dåligt skick, och alldeles för gammal för att det skulle vara rimligt att göra något avancerat (operation osv) med henne, utan att det skulle ha blivit alldeles för jobbigt för henne.

det gör det dock inte mindre plågsamt. hon fattas mig oerhört - så är det. men jag har älskat henne väl, och jag vet att hon har det bra nu. det blir bra i slutänden, men det är jobbigt innan man hinner med i svängarna och vänjer sig vid att livet inte längre innehåller min molly.

Margareta Cortés 2026-05-02 11:19

Var inte så länge sedan som vi tog farväl av en kär vän också, saknaden är så stor även om vännerna har fyra ben.
Förstår att det känns tomt nu.

Svar från pisces 2026-05-02 20:04

ja, det gör ju det. jag är glad att jag har min hund - jag vill inte ens tänka på hur tomt det skulle vara om det inte fanns NÅN mer än jag själv här hemma.