det jag tittar efter (läsvärt)
det händer att någon kommenterar mina blogginlägg i stil med "du har din egen stil", " jag fattar inte hur du bär dig åt" och liknande, och jag tänkte att jag skulle skriva några rader om just vad det är jag tittar efter när jag går ut med kameran. (jag skrev faktiskt ett blogginlägg på min egen fotoblogg igår, om någon vill läsa det också - tror inte att det blir så stor skillnad i vad jag skriver)
jag har redan skrivit om att jag har vissa tankar/spår i bakhuvudet när jag fotograferar; min barndoms fantasier om tomtar, troll, älvor osv, översättningen av den litterära 1800-talsgotiken till visuellt bildspråk i fotografi, samt ett shamanskt/animism-iskt perspektiv. men det handlar lite mer om motiv och lite mindre om form (fast delvis form också - det mesta jag gör är väldigt genomtänkt och komplext).
jag tror också att jag vid minst ett tillfälle har skrivit om att vissa saker är väldigt lätta för mig - det har alltid varit så, sen jag började fotografera. jag har t ex väldigt lätt att avgränsa verkligheten och se en färdig bild = att se i kvadrater (mitt föredragna bildformat). jag har också väldigt lätt att se 9-rutorsnätet i huvudet, och att applicera det ovanpå det som intresserar mig.
men jag tittar inte bara efter motiv. jag tror faktiskt att motiven i sig är det minst intressanta för mig. det mina ögon ganska automatiskt fastnar vid är struktur och form. då spelar det inte så stor roll vad motivet består av. det kan lika gärna vara bark på ett träd, ett stenblock, asfalt, betong, ett blombestånd, en fasad - eller något annat. så länge det finns något jag kan använda för att bygga upp min bildyta (som jag ser inne i huvudet, och kan applicera på det jag ser ute i verkligheten), så är motivet rätt ointressant.
för länge sen var det någon som kommenterade en bild (jag har glömt vem som lämnade kommentaren) och menade att mina bilder har många lager. jag är böjd att hålla med, faktiskt. medan jag å ena sidan faktiskt använder mig av 9-rutorssystemet så är 3-delsprincipen på det stora hela väldigt ointressant för mig. jag använder alla delar i bildytan, men inte en och en. jag vill gärna hitta sätt att ställa olika delar av bilden mot varandra, och det är så jag söker balans och harmoni. det tydligaste exemplet på det är när två linjer eller former i en bild skapar en konflikt, men det finns subtilare sätt att göra det på också.
det handlar alltså i väldigt hög utsträckning om att hitta energi och kraft i bildytan, inte bara ett fint motiv. hittar man både och är ju det kanon, men för mig är energin och kraften viktigare än att ha ett tjusigt motiv.
mitt sätt att se har nog alltid varit på ett ungefär detsamma, men har naturligtvis utvecklats och förfinats genom åren. framför allt har min medvetenhet om vad, hur och varför jag gör som jag gör, blivit större. förr fotograferade jag nog mer intuitivt än jag gör nu. fast å andra sidan, det är inte så att jag står och räknar rutor i huvudet när jag fotograferar - det mesta sker ganska automatiskt.
sen är det ju såklart för mig som för alla andra; allt blir faktiskt inte bra. det jag visar här är ju långt ifrån allt som blir fotograferat under en promenad. 😅
på det stora hela; det är inte svårt för mig. det här är ju mitt sätt att se och fotografera, så det kommer sig naturligt. det gör ju dock att jag inte "kan" fotografera som många andra - för att jag helt enkelt inte ser världen på samma sätt. jag kan t ex tycka att många av er som fotograferar natur, särskilt på det skira viset, har ett otroligt vackert sätt att se på. jag kan till och med tycka att det är lite orättvist, för att jag också skulle vilja kunna ta såna bilder. men jag ser det inte, och jag har helt enkelt fått acceptera det. 😄
sen är det ju bildredigeringen, förstås. jag vet inte om jag skulle säga att jag är nåt proffs där, faktiskt. men jag vet hur jag ska få bilderna att se ut som jag vill. min egen upplevelse av mitt bildmaterial är att jag har ett ganska rått uttryck, jämfört med en del andra här på fotosidan. med rått menar jag grovt och hårt. där kan jag också ibland tycka att det vore kul att ha ett kanske mer finstämt uttryck, men - det är som det är. det är såhär jag gillar mina egna bilder, och då får det ju lov att vara så.
jag hoppas att jag lyckats förtydliga lite hur jag tänker och vad jag tittar efter när jag fotograferar. det har faktiskt krävts lite funderande, eftersom det sitter så långt in i ryggmärgen att det känts svårt att sätta ord på det.
men jag tror att det jag, rent allmänt, tycker är allra viktigast är - medvetenhet. att veta varför man väljer som man gör, oavsett vad det handlar om. jag är ett stort fan av det, både när det gäller fotografi och livet i övrigt.
.. och med det lämnar jag er med en sista bild. förhoppningsvis fick ni ut nåt av att läsa min (relativt) långa text om det här. 😄













det här inlägget var till stor del riktat till dig, så jag blir glad att du läste det och uppskattar det. 🤗 hoppas att du fick ut något av det! 🙏
Det finns många jag gillar här. Det som slår mig särskilt bland dessa bilder är hur du kan göra bilder bara av ytor, förutsatt att de är belysta på ett intressant sätt. Kanonbra!
Hälsningar Bjarne
det är ju det som är så fantastiskt - att vi alla ser världen på olika sätt. det är det som gör att varje fotograf hittar sina bilder. sen finns det kanske flera fotografer som ser världen på ungefär samma sätt, och då blir bilderna mer lika än andra.
och att göra bilder av bara ytor - det är ju där strukturen, formen, energi och kraft - spänning, som du kallar det, kommer in. skuggspel på asfalt är väldigt praktiskt att öva sånt på, jag gör det själv närhelst jag ser nåt som ser kul ut. 🤗
haha, jo, jag vet ju att du känner igen dig - eftersom jag själv gör det. 😄 du är ju en av extremt få fotografer som tänker och ser mer eller mindre identiskt med mig. jag har råkat på nån enstaka på främst instagram, faktiskt, som ser ut att ha ett liknande sätt att närma sig sitt fotograferande. det är SÅ jävla roligt, eftersom iaf jag upplever att det är rätt sällsynt.
Det är väldigt sällsynt, det kan jag hålla med dig om. Jag tycker också att det är väldigt roligt och spännande när man träffar på andra som tänker relativt lika som en själv. Annars känner jag mig ofta rätt ensam i mitt sätt att tänka kring bild och foto.
Jag råkade ut för en rätt otrevlig händelse på DA där jag modererar en grupp (Living for the City) för ett tag sedan. En gatufotograf sökte medlemskap i gruppen och en del av gruppens inriktning är just ”street”, så inget konstigt med det. Jag nekade honom dock medlemskap för att jag helt enkelt inte upplevde att hans bilder tillförde något nytt och spännande till gruppen. Han frågade varför jag nekat honom medlemskap, vilket jag tyckte var bra av honom och jag ville verkligen ge honom ett ärligt och genomtänkt svar, vilket jag gjorde. Men då blev responsen väldigt aggressiv och faktiskt i min värld rätt löjlig. Han började med att tala om för mig vilken känd gatufotograf han var och hur mycket priser han vunnit och så slutade han med att tala om för mig hur värdelös jag var och att mina idéer kring foto var åt helvete ointressanta.
Jag avbröt den diskussionen, men tänkte för mig själv: Jag ger blanka fan i om du är en kändis eller inte, jag bryr mig inte det minsta om hur många priser du vunnit, det som intresserar mig är om ditt fotograferande kan tillföra något spännande och nytt till gruppen, vilket det inte gör.
Hela den grejen fick mig i alla fall att inse hur ensam jag är i mitt sätt att tänka kring fotografi, i alla fall kändes det så i stunden.
oj, det låter dramatiskt. 😮 och trist, dessutom. jag kan väl iofs tänka mig att han upplevde det som att du attackerade hans ego, men det är ju mer hans problem än ditt. om jag hade varit du i den situationen hade jag nog tyckt att det blev både otrevligt och jobbigt, men jag har å andra sidan (fortfarande) ett visst mått av konflikträdsla.
men om både du och jag, som ändå tänker och uttrycker oss rätt lika i bild (om än med olika motiv), kan känna oss ensamma i hur vi ser och fotograferar.. vad säger det om oss? *grubblar*
Självklart var det så att jag förmodligen uppfattades som någon som attackerade hans ego, men jag var faktiskt noga med att inte kritisera utan istället försöka förklara vad jag vill med den här gruppen. Det funkade uppenbarligen inte alls… 😊 Nåväl sedan dess har jag förstått att driver man en grupp med tydliga mål och idéer så får man också tåla en del motstånd. Men just där och då kände jag mig mer ensam i mina idéer än någonsin. Dessutom är den här typen av konfrontativa möten ytterst ovanliga, så no worries.
Du har verkligen rätt i den där frågan… vad säger det om oss? Det tål sannerligen att funderas på… 😊
haha, ja, men visst gör det? 😅 jag har inget bra svar på den frågan. men jag tror faktiskt att jag ska fundera lite på den. jag har iofs aldrig någonsin i hela mitt liv känt mig som "alla andra", så det kanske bara är det som spökar. 🤔
Välkommen in i gänget 🤪😎🤓😁
Hälsningar Lena
det är ju det som gör det så roligt - att vi inte alltid ser samma saker. om du och jag gick ut i samma skog skulle det bli helt olika bilder. det vore för övrigt väldigt kul, och kanske något att fundera på vid nåt tillfälle. visst bor du i uppsala - det är inte särskilt långt från västerås. det kanske kunde vara kul att sammanstråla på nåt litet fotoäventyr nån gång och se hur olika det kan bli. 😄
Det kan vi absolut överväga, men på andra sidan den stundande vintern tror jag :-)
Hälsningar Lena
allra helst så, det håller jag med om. jag och vintrar är ingen bra kombination. fast jag och somrar är iofs inte heller en bra kombination. våren, kanske? innan det hinner bli skitvarmt!? 😅