hedda, igen

alltså, ni anar inte vad roligt jag har med det här projektet. jag har haft de här kranierna som nära vänner i rätt många år, och jag har fotograferat dem alla tre vid ett antal tillfällen under vår vänskap. men det här är första gången jag fotograferar på det här medvetna, intuitiva viset där jag verkligen lyssnar på vad de vill uttrycka. de har ju inget talat språk, gubevars, så det blir att lyssna på andra vis i stället.

hon var på bättre humör idag, hedda. det märkte jag på en gång, så fort hon kom ned från bokhyllan. hon kändes nästan lite trotsig, som om hon utmanade mig att ha sympati och empati för att hon var så ledsen igår. man skulle givetvis kunna ifrågasätta detta och undra om jag på något sätt projicerar mig själv på dem, men tro't eller ej - faktiskt inte. nog för att alla tre har likheter med mig, men det kan jag säga om mina nära mänskliga vänner också, så det är ingen ursäkt.

jag tog några bilder med icm idag också, men alltså.. det skaver. edward sitter det som en smäck med, men han har en helt annan mentalitet, och hans utrymme i det här svarta tomrummet har en helt annan känsla och ett annat syfte, än heddas. hon är mer närvarande än han, alltså behöver hon mer skärpa.

det här projektet är kul på det där sättet att jag nästan känner mig otålig, för att jag vill se hur det blir när det är klart. den otåligheten kombinerat med att det ÄR kul att fotografera dem, gör det helt oemotståndligt. 

en sak jag är sådär överdrivet förtjust i själv, är den här totala svärtan. att det inte finns någon omgivning, ingen miljö, ingen horisont. att de står ut ur mörket, samtidigt som de sjunker in i det. och tomrummet fortsätter ju utanför bildramen, i oändlighet. det här är en helt egen värld, där de vistas i sitt pågående tillstånd, sin nuvarande existens. 

det här är något jag tycker är så vansinnigt vackert. inte bara fotografierna, även om jag ska erkänna att jag är oerhört nöjd, utan också vad de står för, vilken berättelse de visar. tolkningen av den berättelsen är naturligtvis personlig, men i den bok det är tänkt att bli av det här (oavsett om bara till mig själv eller till tryck) så kommer det att framgå och bli tydligt vad de är för sorts individer. det är en enorm skillnad på dem, i hur de spenderar sin tid i tomrummet.

.. och jag är SÅ jävla glad att jag kan fotografera på höga isotal. äntligen! dels uppskattar jag det handhållna (ja, jag vet, jag tjatar - men alltså!), dels älskar jag kornet och hur grovt och skitigt det känns. älskar't!

det här är bilder jag kommer att älska att se på papper. jag har en bild på edward sen förra vintern, på väggen i sovrummet. det ÄR läckert. jag skulle nog kunna tänka mig att ha fler bilder på dem alla tre, nånstans på väggen. vi får se hur det blir.

jag vet inte hur länge jag kommer att känna att jag behöver fortsätta fotografera. hedda tog över innan jag egentligen kände mig klar med edward. det blir nog iaf en eller ett par tillfällen till med hedda, innan jag antingen övergår till edward, eller går vidare till ebba. det beror på vem som vrålar högst den här gången.

men alltså. de är så jävla vackra, alla tre. det är nästan så det blir lite jobbigt. 😅 de är vackra att betrakta såsom de är, men i fotografi... oj, oj, oj. 🙏

nåja. jag ska lämna en sista bild och försöka hålla käften, iaf just i det här inlägget, om hur kul jag har, hur vackra de är, vilka extraordinära individer de är, hur nöjd jag är osv. 😅

projekt startat

det här är min gode vän, edward. förra vintern fotograferade jag honom, kon hedda och rådjuret ebba, när det var kallt och äckligt ute såsom det är nu. bilderna från då ligger på min gamla, stekta dator och väntar på att nån ska komma och se om de går att rädda efter min freak accident för ungefär ett halvår sen.

men. jag råkar ju ha en fungerande dator igen eftersom jag inte kan vara utan, och jag har dessutom en kamera som fungerar som den ska igen. 🙏

det här är det projekt jag velat sätta igång med under en tid, men väntat eftersom det inte känts kul att göra det med min 5d. nu, med hilda, känns det inte bara tillgängligt, utan också både kul och spännande.

framför allt känns det intressant och spännande eftersom det ger mig möjlighet att utforska mer, detta med högre isotal. på min 5d kom jag inte högre än 1600, vilket krävde fotografering på stativ i ett trångt vardagsrum med begränsade avstånd. med hilda kommer jag ända upp till runt 25 000 i iso, vilket ger HELT andra möjligheter. helt plötsligt kan jag fotografera för hand på slutartider som tidigare varit otänkbara inomhus i det ljus jag använder till det här.

jag gissar att det säkert finns många som inte gillar att fotografera på såhär pass höga isotal, för att det blir kornigt och grynigt. för mig är det inte ett problem - tvärtom, faktiskt. jag gillar det här enormt. det snarare förstärker det uttryck jag är ute efter i just den här typen av bilder. 

bilden ovan blev lite mer oskarp än jag tänkte mig från början, men det är en bra inkörsport till den planerade oskärpa jag har tänkt testa allt eftersom. vet inte om jag kommer att använda icm, just - det återstår att se. men jag har tänkt att jag ska vara medveten i oskärpa, som experiment om inte annat.

om nån undrar vad jag ska göra med de här bilderna, kan jag skvallra om att jag tänker göra en fotobok. i nuläget osäkert om det blir en bok enbart för mig själv, eller om jag ska hitta nåt bra ställe att trycka den på och sälja.

oavsett vilken form den här boken tar, kommer det att vara en fotobok MED text till vissa bilder. jag har en väldigt tydlig idé om vad det kommer att vara för sorts bok, och den kommer att bli helt fantastisk. innehållet kommer att vara rätt gotiskt, på ett troligtvis ganska groteskt/obehagligt, men ändå vackert vis. det är inte en bok som kommer att attrahera alla, that's for sure. 😅

om det är nån som undrar vad det är för små, ljusa prickar lite här och var, så är det inte damm - det är smått skräp från undersidan av edwards tänder, skulle jag tippa på - och troligen lite skräp från den åratal gamla, torkade ros jag använder. jag orkade inte engagera mig i att ta bort det, faktiskt.

det här är för övrigt bilder jag tycker är vansinnigt roliga att fotografera. särskilt nu när jag slipper trängas med ett stativ som bara begränsar utsnitten. att fotografera handhållet är min preferens, varje dag i veckan. som referens till hilda så tror jag att hon kan vara något tyngre än 5d'n, men jag har faktiskt inget emot det. jag gillar lite tyngd i händerna när jag fotograferar, vilket jag gissar beror på att jag fotograferade med min hasselbladare handhållen - och den är ju rätt tung. tyngd i en kamera känns tryggt att hålla i, iaf för mig.

jag började med det här projektet natten till igår, och fortsatte idag. det är kul att testa en ny kamera på det här viset,och hilda är väldigt tydlig med vad hon kan prestera. gårdagens ljus såg ut på ett visst sätt, inklusive en reflexskärm. idag använde jag ett annat ljus, utan reflexskärm, och dessutom underexponerade jag med ca 1½ steg. det gav mig mer att jobba med i gråskalan, och dessutom råfiler som är mer lättarbetade överlag. det svarta ni ser, är ett svart lakan - och eftersom jag vill ha det svarta helt kolsvart utan några som helst detaljer, är de underexponerade råfilerna lättare att justera. 

jag är SÅ jävla glad att jag bestämde mig för att investera i en ny (begagnad) kamera redan nu i stället för att vänta på obestämd tid framåt. nu kan jag ha riktigt roligt igen, utan att känna mig begränsad i vad jag är villig att lägga ner i tid på bildredigering av sensordamm, oro för korrupta råfiler osv.

och det här projektet. shit, vad jag kommer att ha roligt med det. och shit, vad min bok, oavsett vilken form den tar, kommer att bli kul. egentligen skiter jag i om nån annan ser den, bara jag själv får hålla den i händerna. 

och oavsett vad ni tycker om temat/ämnet i det här projektet, så måste ni ju ända hålla med om att edward är ståtlig i sin hatt. jag tror att jag skrev om det förra vintern, men när edward flyttade in hos mig såg jag på en gång vad han heter. jag vet att han egentligen var en älgko när han levde, men såhär i efterhand visade det sig att hans rätta natur är som en filosofisk gentleman med hög hatt och monokel (som han egentligen inte har, men jag funderar på att skaffa en åt honom för det skulle klä honom så bra).

det jag tittar efter (läsvärt)

det händer att någon kommenterar mina blogginlägg i stil med "du har din egen stil", " jag fattar inte hur du bär dig åt" och liknande, och jag tänkte att jag skulle skriva några rader om just vad det är jag tittar efter när jag går ut med kameran. (jag skrev faktiskt ett blogginlägg på min egen fotoblogg igår, om någon vill läsa det också - tror inte att det blir så stor skillnad i vad jag skriver)

jag har redan skrivit om att jag har vissa tankar/spår i bakhuvudet när jag fotograferar; min barndoms fantasier om tomtar, troll, älvor osv, översättningen av den litterära 1800-talsgotiken till visuellt bildspråk i fotografi, samt ett shamanskt/animism-iskt perspektiv. men det handlar lite mer om motiv och lite mindre om form (fast delvis form också - det mesta jag gör är väldigt genomtänkt och komplext). 

jag tror också att jag vid minst ett tillfälle har skrivit om att vissa saker är väldigt lätta för mig - det har alltid varit så, sen jag började fotografera. jag har t ex väldigt lätt att avgränsa verkligheten och se en färdig bild = att se i kvadrater (mitt föredragna bildformat). jag har också väldigt lätt att se 9-rutorsnätet i huvudet, och att applicera det ovanpå det som intresserar mig. 

men jag tittar inte bara efter motiv. jag tror faktiskt att motiven i sig är det minst intressanta för mig. det mina ögon ganska automatiskt fastnar vid är struktur och form. då spelar det inte så stor roll vad motivet består av. det kan lika gärna vara bark på ett träd, ett stenblock, asfalt, betong, ett blombestånd, en fasad - eller något annat. så länge det finns något jag kan använda för att bygga upp min bildyta (som jag ser inne i huvudet, och kan applicera på det jag ser ute i verkligheten), så är motivet rätt ointressant.

för länge sen var det någon som kommenterade en bild (jag har glömt vem som lämnade kommentaren) och menade att mina bilder har många lager. jag är böjd att hålla med, faktiskt. medan jag å ena sidan faktiskt använder mig av 9-rutorssystemet så är 3-delsprincipen på det stora hela väldigt ointressant för mig. jag använder alla delar i bildytan, men inte en och en. jag vill gärna hitta sätt att ställa olika delar av bilden mot varandra, och det är så jag söker balans och harmoni. det tydligaste exemplet på det är när två linjer eller former i en bild skapar en konflikt, men det finns subtilare sätt att göra det på också. 

det handlar alltså i väldigt hög utsträckning om att hitta energi och kraft i bildytan, inte bara ett fint motiv. hittar man både och är ju det kanon, men för mig är energin och kraften viktigare än att ha ett tjusigt motiv.

mitt sätt att se har nog alltid varit på ett ungefär detsamma, men har naturligtvis utvecklats och förfinats genom åren. framför allt har min medvetenhet om vad, hur och varför jag gör som jag gör, blivit större. förr fotograferade jag nog mer intuitivt än jag gör nu. fast å andra sidan, det är inte så att jag står och räknar rutor i huvudet när jag fotograferar - det mesta sker ganska automatiskt. 

sen är det ju såklart för mig som för alla andra; allt blir faktiskt inte bra. det jag visar här är ju långt ifrån allt som blir fotograferat under en promenad. 😅

på det stora hela; det är inte svårt för mig. det här är ju mitt sätt att se och fotografera, så det kommer sig naturligt. det gör ju dock att jag inte "kan" fotografera som många andra - för att jag helt enkelt inte ser världen på samma sätt. jag kan t ex tycka att många av er som fotograferar natur, särskilt på det skira viset, har ett otroligt vackert sätt att se på. jag kan till och med tycka att det är lite orättvist, för att jag också skulle vilja kunna ta såna bilder. men jag ser det inte, och jag har helt enkelt fått acceptera det. 😄

sen är det ju bildredigeringen, förstås. jag vet inte om jag skulle säga att jag är nåt proffs där, faktiskt. men jag vet hur jag ska få bilderna att se ut som jag vill. min egen upplevelse av mitt bildmaterial är att jag har ett ganska rått uttryck, jämfört med en del andra här på fotosidan. med rått menar jag grovt och hårt. där kan jag också ibland tycka att det vore kul att ha ett kanske mer finstämt uttryck, men - det är som det är. det är såhär jag gillar mina egna bilder, och då får det ju lov att vara så.

jag hoppas att jag lyckats förtydliga lite hur jag tänker och vad jag tittar efter när jag fotograferar. det har faktiskt krävts lite funderande, eftersom det sitter så långt in i ryggmärgen att det känts svårt att sätta ord på det. 

men jag tror att det jag, rent allmänt, tycker är allra viktigast är - medvetenhet. att veta varför man väljer som man gör, oavsett vad det handlar om. jag är ett stort fan av det, både när det gäller fotografi och livet i övrigt.

.. och med det lämnar jag er med en sista bild. förhoppningsvis fick ni ut nåt av att läsa min (relativt) långa text om det här. 😄

cosplay

cosplay. ett riktigt nördigt intresse, om det inte framgår av bilderna i det här inlägget. 😅 

cosplay är något man ägnar sig åt om/när man är ett superstort fan av något väldigt specifikt, ofta relaterat till rollspel, bordsspel, böcker/filmer/tv-serier med tema fantasy/sci-fi, eller liknande. cosplay innebär att man återskapar en outfit från en favoritkaraktär i.. well, whatever det nu är man fastnat för, i sitt nörderi. 😄

och jag säger nörderi, med the outmost respect. även om jag själv aldrig skulle komma på tanken att ägna mig åt cosplay, så tycker jag att det kan vara väldigt häftigt.

det här är faktiskt mitt ex och hans sambo. vi har pratat om att göra det här i säkert 1½ år, men det är först nu det faktiskt blev av. jag är OTROLIGT glad att vi fick arslet ur, och gjorde det här. det var vansinnigt kul, om än extremt jobbigt med solen. vi höll oss i skuggan hela tiden, men ibland hamnade jag i solen - och jag är så ljuskänslig att jag inte ser ett endaste skit, trots mörkaste solglasögonen. 🤦‍♀️

det som var klurigt med dagens fotografering var framför allt att försöka ha koll på vilken sorts poseringar som funkar med den här karaktären. de berättade lite om den för mig, men med minne som en guldfisk av sånt som inte är intressant för mig personligen, har jag glömt det mesta. jag vet att det handlar om eld och magi, men det är ungefär det enda jag kommer ihåg. 😂

på det stora hela tycker jag ändå att jag lyckades få till det rätt bra. näh, nu ljuger jag. faktum är att jag är vansinnigt nöjd. exets sambo är väldigt ovan vid att bli fotograferad och tycker att det är jättesvårt att veta hur hon "ska se ut". och så kan det ju vara. en del har ju väldigt lätt att modella, medan det är lite svårare för andra. men som det lät på henne så var hon också väldigt nöjd med bilderna, och då blir jag ju såklart ännu mer nöjd.

boyo, hunden, kollapsade nästan på en gång när vi kom hem. han fick såklart följa med, eftersom jag tycker att han förtjänar lite äventyr, han med.

för att återvända och fortsätta kommentera det där med solen; shit, vad.. well, för det första - vad svårt det är att se ordentligt i ett ljus som studsar omkring och gör nåt jätteskumt med allt som är i skugga, och som, om jag behövde stå ute i solen, slog rätt in i objektivet så att exponeringen ser HUR jävla skum ut som helst. det gick att åtärda, men alltså... drygt av bara h*****e. och alldeles, alldeles för skarpt och ljust och äckligt för att ens låtsas fundera på att fotografera i direkt solljus.

USCH!!!

ja, och så det där med att vara ljuskänslig. trots att jag har de mörkaste solglasögonen från optikern, så gick jag ändå runt och kisade rätt rejält bakom dem. jag ser dock inte nåt i sökaren med dem på, så då skjuter jag ned dem på näsan. men då bländas jag av solen i stället, särskilt om den lyser in från sidan. 🤦‍♀️

ja, men ni hör ju hur gnällig jag låter. 😅

bortsett från ljuset, så har jag och boyo (och mina modeller, såklart) haft en riktigt, riktigt bra dag. det är alltid roligt att träffa dem, och jag gillar att fotografera annat än helt vanliga porträtt (även om det är roligt också, ibland).

sen kan jag ju bara konstatera att jag är oerhört tacksam för bra programvara för bildbehandlingen. jag använder uteslutande photoshop, och kan inte tänka mig att använda något annat. jag vet att många använder lightroom, och jag har testat - men jag gillar det inte, av nån skum, okänd anledning. photoshop rockar hårt, så är det. 🤗 älskar att det går att rädda knepiga exponeringar (som några stycken från idag), och att det går att göra så mycket, med så lite. 

.. och här är dagens sista bild!

nu ska jag dela bilder på några andra ställen, sen ska jag ta ut min hund, och sen ska jag.. antingen gå och sova, eller så ska jag göra nåt annat.

den som lever får se.

fortsatt experimenterande

ja, jag erkänner. jag har faktiskt lite för kul med det här med medveten rörelseoskärpa. jag tycker att det är skitkul!

tog med mig hunden och kameran och gick en sväng längs lögarängen (långt promenadstråk längs mälaren, förbi lögarängen badplats) tidigt på kvällen. bestämde mig för att testa lite olika saker, främst utifrån rörelseoskärpa. bland annat ville jag se hur det funkar med olika motiv. hittills tycker jag att den gör sig klart bäst med växtlighet. har inte riktigt fått det att funka med exempelvis byggnader än - men övning ger färdighet, så förhoppningsvis kommer jag dithän att den typen av bilder blir ok, de med.

innan jag ger mig in på det, dock, tänkte jag visa några bilder som är mer typiskt mig. dagens bildskörd består nämligen av lite diverse. en del bilder har jag dubletter av - en skarp, en med rörelseoskärpa. 

men - "vanliga" bilder först.

.. och nu kommer det några med rörelseoskärpa.

jag har funderat lite på vad det är med denna rörelseoskärpa jag är så fascinerad över. min slutsats är att, beroende på VAD man fotograferar - vad JAG fotograferar, så kan man (jag) använda den för att ge bilderna ett gotiskt intryck.

för den som inte har koll (och det är nog rätt få som vet), så är gotiken en del av den groteska konsten. det groteska har funnits i vår konsthistoria ända sen långt före antiken. groteskerier används under varje tidsperiod som en retsam motsats till varande normer. 

under den tidigare konsthistorien (egypten, antiken osv, fram till strax efter renässansen) hade det groteska ett stort fokus på humor - att förlöjliga, vända upp och ner på maktutövning osv. men när romantiken började hitta sin nationalromantik, påbörjades en utveckling mot bl a den gotiska litteraturen. detta är en facett av det groteska, som under 1800-talet fokuserade mycket på den inre världen och hur den stod i kontrast gentemot en värld som mer och mer handlade om industri och vetenskap.

utifrån just det perspektivet; (mar)drömmar, drömvärldar, drömmar i drömmar, känslan av att inte vara stilla inne i huvudet, att världen rör sig så snabbt att allt blir suddigt och oskarpt, galenskap osv - så tycker jag att, beroende på motiv, rörelseoskärpa har en given plats. 

sen måste ju inte allt vara oskarpt - såklart. här har vi ett par bilder från några rosrabatter som är rätt fina. men här är det annat som gör att iaf jag gärna relaterar till gotiken - det betyder inte att du måste göra det. :)

inte heller måste allt vara i svartvitt. märkligt att höra mig själv säga det, men uppenbarligen finns det saker jag kan göra i färg (om än med väldigt låg färgmättnad) också.

jag måste erkänna att jag tycker att det här är sjukligt kul. tror att det jag gillar mest är just möjligheten att få ett helt annat uttryck, även om motiven kanske är ungefär som de jag normalt sett attraheras av. det gör att jag helt plötsligt känner att jag har ett formspråk för något helt annat, och jag uppskattar det oerhört. plus att det finns så mycket att utforska. bara en sån grej som skillnaden mellan handhållen kamera (som nu), mot att fotografera med stativ - där blir det ju en enorm skillnad.