när tiden är tvärtom

när tiden är helt tvärtom från vad den brukar vara för mig, kan man fotografera i dagsljus. det är faktiskt rätt kul, som omväxling från hur det har varit sen i.. november, eller så. jag gillar att fotografera inne också, men det är kul med valmöjligheter.

jag är trött idag, så jag känner mig lite smått ointresserad av dagens bildfångst, faktiskt. jag kommer säkert att tycka bättre om dem i morgon eller åtminstone när jag är mindre trött. fast jag tror iofs att en av anledningarna att jag inte gillar dem jättemycket är pga snön.

jag gillar inte snö av en hel rad olika skäl. den har massor med diverse tillstånd den kan befinna sig i, och rent generellt är den kall. den är dessutom ofta kritvit, iaf om man tar sig upp i skogen. kritvitt är en jobbig färg i min värld. dels är jag ljuskänslig som tusan, och är det en solig dag med mycket kritvit snö är det jättejobbigt att vara ute.

plus att det lätt blir större kontraster än jag egentligen gillar. nog för att jag ÄLSKAR kontraster, men med snö blir det lite för mycket av det goda, även för mig.

med allt det gnället sagt, tycker jag ändå att jag lyckades hitta en del intressanta former idag. jag upphör aldrig att fascineras över hur de större stenblocken i råbyskogen där jag bor, ser ut. de ser mer ut som om någon huggit ut dem i de former de har, än att de skulle ha skapats av naturen själv. det kanske är så, jag vet faktiskt inte. det jag VET är att det en gång i tiden varit odlat land däruppe, men det var länge sen (efter vad jag minns från en infotavla nånstans längs spåret).

det som är roligt med det är förstås att det går att få många, väldigt roliga bilder på vinklar, plana ytor, geometriska former osv, utan att ens anstränga sig.

det finns också rätt mycket fallna träd med rötterna uppryckta ur marken. det blåser tidvis rätt rejält här, och jag antar att det är därför träden lägger sig. särskilt eftersom de får ligga kvar. om nån fällde dem skulle det nog inte vara lika mycket rötter, och själva trädkropparna skulle nog flyttas på isf. personligen är jag ju rätt glad om de får ligga kvar, eftersom det är så himla bra bildmaterial.

jag bor inne i stan, i västerås (inte i centrum, men inuti staden). att ta mig iväg till ren natur är ett lite för stort projekt för att jag ska engagera mig i det (har ingen bil och har sedan en längre tid taskiga hälsenor som gör ont att gå långt med). därför är jag otroligt tacksam över att ha råbyskogen bara nåt hundratal meter hemifrån. det är nära och bra, och är ett tillräckligt stort område för att man ska kunna traska runt ett par timmar med hunden (som dör av tristess när jag envisas med att stanna var och varannan meter - som om han aldrig gör det när tikarna löper, eller annars också för den delen).

man kan också hitta sånt här, vilket är något jag inte tycker är helt ok. jag förstår ju att det blir såhär - herregud, jag var också tonåring och ung vuxen för si och så länge sen. :D men jag har tydligen uppnått en ålder där jag tycker att det är respektlöst mot naturen att göra såhär. det väcker enormt många känslor hos mig, som har med mänsklighetens sätt att ta för givet att vi har rätt att göra precis vad som helst bara för att vi kan.

och återigen så väcks mitt behov av att flytta ut i skogen där det knappt finns folk, och leva helt i fred utan att behöva störa mig på alla människor som har glömt bort att faktiskt är en del av naturen, inte något som står ovanför den.

att ha natur nära inpå är väldigt behändigt, eftersom det ger en utrymme att tänka. personligen önskar jag att jag hade en mindre välbesökt natur bakom hörnet, eftersom jag har ett väldigt stort behov av personligt utrymme (inte som i att äga marken jag går på, utan i att hålla folk utanför min privata sfär), och för att jag har saker jag vill ägna mig åt där jag inte vill bli störd av sjutton joggare, tre barnfamiljer som har picknick, folk som är ute med hunden, osv.

tur att bilderna strax är slut från dagens vinterpromenad. jag märker att jag är lite mer gnällig än jag behöver. :D tror jag kanske ta mig en stund på yogamattan och se om det gör mig på bättre humör.

här är iaf dagens sista bild. mycket nytta och nöje.

ett extra inlägg idag

planen var att jag skulle vara klar med dagens fotograferande efter ebba och hedda, men så kom jag på att jag villhöver fotografera dem med kottar. jag har visserligen kottar hemma, men jag använder dem till annat - så det blev till att ta med sig hunden och kameran upp i skogen en sväng i stället, för att samla på mig lite kottar.

bilden här ovanför är en nedgång till ett cykelförråd eller någon annan form av källarlokal. den ligger i ett hus på andra sidan gatan från mig, och jag går förbi där varje gång jag ska upp till skogen. jag har tänkt ett bra tag att jag skulle ta just de här bilderna, men har inte kommit mig för, förrän idag. den under är samma ställe.

eftersom jag i sakta mak håller på att vrida mitt dygn, har jag varit vaken i ungefär 12 timmar eller så - alltså tar jag mig friheten att bara visa er bilderna med någon slags titel till varje, så får jag skriva vettigare inlägg en annan dag.

invitation.

pattern.

focus.

stone.

forest growth.

hunger.

circle.

forest fairy dancing in the wind.

ebba och hedda

ni har ju redan sett bilder på edward och ebba. idag var det dags igen, men faktiskt premiär för hedda som aldrig har modellat förut. vet inte varför det har blivit så - hon har funnits med här hemma rätt länge. kanske för att jag alltid har tyckt att edward och ebba gör sig så bra på bild, och inte velat lägga till en till modell ifall att det skulle bli trist.

vi tar ett par bilder på ebba, till att börja med. jag skrev senast igår att det här är så jävla roligt - och det är det (uppenbarligen). det jag verkligen, verkligen gillar med att fotografera just kranier/ben, är hur gråskalan ter sig. det blir så oerhört vackert, framför allt i svartvitt. jag har i ärlighetens namn inte ens övervägt att göra något annat än svartvitt av det, så det är svårt att veta hur det skulle se ut i färg. men jag är så nöjd med det här att jag inte ens tänker prova.

att jag sedan råkar ha oerhört vackra, torkade rosor och rosblad, är ju en match made in heaven. nu är ju det något som av uppenbara skäl inte framgår i svartvitt, men tro mig - det är riktigt jävla vackert och en ögonfröjd att beskåda medan jag fotograferar.

det här är då alltså hedda. hon kom till mig genom en bekant som hade hittat ben efter - någonting, i någon skog, och tog med sig det till mig eftersom hen visste att jag gillar sånt. hedda står på samma bokhylla som edward, där hon minns tiderna som var och hur vacker hon ansågs vara på den tiden det begav sig.

faktum är att hedda har stått orörd så länge på bokhyllan att hon var mer än lovligt dammig. nu tog jag mig friheten att låta henne vara dammig - lite av poängen med de här bilderna är ju det förgängliga, det som är lämnat bakom, minnen av det som varit.. och då blir det ju lite fånigt om mina modeller är kliniskt rengjorda. de är ju som vackrast au naturell, tycker ju jag personligen.

det lustiga med de här tre fantastiska modellerna är att de, liksom vilka mänskliga modeller som helst, har lite olika proportioner och uttryck. alltså tog det mig en stund att hitta heddas bästa sidor och hur hennes egen skönhet framhävs som bäst.

men jag hoppas att ni förstår varför jag tycker det är så fantastiskt att fotografera de här tre. de har hängt med i rätt många år, och jag uppskattar deras sällskap oerhört. de har alla mycket olika personligheter, och ger mycket olika intryck. hedda är den jag känner minst, men det här lilla äventyret kanske gör att vi lär känna varandra lite bättre.

det bästa med det här är att jag nu kommer att ha ännu fler bilder att välja mellan, till det börjar bli dags att förnya det som sitter på väggarna här hemma. jag tror att jag eventuellt kommer att visa er, när jag har bestämt mig. vi får se. det återstår att se. :)

edward och ebba, igen

jag har hittat EN bild som sådär självsäkert och nästan arrogant tog på sig rollen att pryda min vägg framöver.

min snygge sambo (en av dem) - edward.

garanterat den här ovanför, men inte omöjligt den undre, heller.

det finns en tredje också, men den känns inte fullt lika självklar som de andra.

det blev också några bilder på ebba, men där har jag inte bestämt mig för om jag kan tänka mig nån av dem på väggen, sådär till 100000% som de på edward.

det är inte det att jag inte gillar bilderna. de bara känns inte sådär BAM 100%. men visst - hon är väldigt vacker, min ebba. det måste man (jag) ju erkänna.

det är väldigt roligt att fotografera mina kranier. jag har fortfarande mitt ko-kranie kvar att fotografera - hedda, heter hon (och jag tror faktiskt att det är en HON, till skillnad från mina transvänner ebba och edward). bortsett från att det är lite pilligt med de torkade rosorna, att kranierna är så torra och sköra att man behöver vara rätt försiktig när man plockar med dem hit och dit - det blir så himla fint! <3

sista bilden är en variant på den två snäpp högre upp. lite annan vinkel, och uppenbarligen närmare.

jag är på det stora oerhört nöjd med dagens bildskörd. fi tusan, vad kul det är att fotografera!

mer dagsljus - till mig!

för mig, där det vintertid tillhör normen att i princip inte se något som helst dagsljus, känns det superlyxigt att just nu vakna tidigt (helt tvärtom mot när jag brukar vakna) och att faktiskt kunna ge mig upp i skogen med hunden - och kameran.

DAGSLJUS, liksom!!! dessutom sol, just idag - på gott och ont. det blir rätt fint ljus däruppe, men jag är så jävla ljuskänslig, så för mig blir det stundvis väldigt jobbigt när jag inte ser ett smack, trots de mörkaste solglasögon jag kunde få tag på hos optikern.

jag märker, när jag växlar mellan att fotografera på det här sättet och som jag gör i min lilla "hemmastudio" i vardagsrummet, att jag nästan tappar det andra sättet att se och tänka. dagens bildskörd känns inte alls lika kul som det gjorde i höstas. däremot det jag gjort inomhus nu ett tag, känns mycket roligare.

men å andra sidan; jag är fortfarande tröttbakis efter veckans gymnastiska sömn-övningar. det påverkar i rätt hög grad - det vet jag av erfarenhet. det tar nog några dagar innan jag är back in business till 100% - förutsatt att jag inte gör ytterligare sömnkullerbyttor, förstås.

dock upphör jag inte att fascineras över hur naturen har så oerhört vackra former, helt av sig själv. vi har rätt mycket stora stenblock och klippor i den lilla skogen vi har här, och ibland ser det ut som här ovan med jättefina, runda former, och ibland är det väldigt kantigt - som om någon staplat stenblock, ungefär som tetris.

det här trädet är rasat - roten ligger uppbruten och är jättefin att titta på. jag har - naturligtvis, fotograferat den ett flertal gånger, men just idag blev just de bilderna lite sisådär. men trädet i sig är också väldigt vackert.

det här är något jag gillar - att liksom tjuvkika mellan grejer, på det som ligger bakom. det känns lite som att jag är en privatdetektiv i en barnbok, som smyger runt och letar ledtrådar för att lösa något mystiskt fall jag jobbar på. nån mer än jag som läste.. hette serien tre detektiver, månntro!? jag läste dem iaf slaviskt när jag var barn. ^^

på flera ställen var det vattendroppar på granarna - så himla fint. försökte få till någon bra bild på det, men det blev lite si och så med den saken. försöka duger - iaf ibland. tursamt nog behöver jag inte producera några mästerverk, vilket faktiskt är rätt tacksamt ibland.

förresten kan jag skvallra om att en av kursdeltagarna från i höstas är i indien just nu, och har postat några bilder därifrån i fb-gruppen vi hade för kursen. det är så vansinnigt kul att se, för till skillnad från mig är hon superbra på att se och fotografera sådär rejält färgsprakande. jag har inte alls det seendet. för mig är färgsprakande mest påfrestande att titta på i verkligheten, men hon gör det SÅ bra.

.. och vem som än placerade den här fågelholken på det här viset, måste ha tänkt på de fåglar som av ett eller annat skäl är rejält trötta eller lata, såhär mitt i låtsas-vintern.

är det bara jag som tycker mig se diverse djurhuvuden i trädrötter som ligger uppryckta såhär? i just den här såg jag ett vildsvin.

på väg hem igen såg jag ett oerhört märkligt fenomen som jag faktiskt aldrig har sett förut. det rök om både träd och stora stenar längs gångvägen, men det fanns ingen orsak = ingen brand eller annat jag kunde se som det kunde bero på. det lustiga var också att när vi kom närmare så var röken svårare att se, och försvann sedan.

nån som vet vad det kan bero på?