övningsrunda, dubbelexponering

hilda fick följa med ut idag också, när jag och hunden tog en promenad som en kort bit går jäms med järnvägen. ni har sett många bilder därifrån tidigar, men idag har jag roat mig drottningslikt med just dubbelexponeringar, eftersom det är "nytt" för mig - åtminstone nytt med digitalkamera.

det här är alltså andra gången jag dubbelexponerar, och jag märker skillnad bara sen igår. idag funderade jag lite mer på vad som funkar ihop. det ni ser här i inlägget är kanske 1/5 av de exponeringar jag gjorde (tror jag landade på 27 eller så, innan jag slängde några av dem). 

det jag noterat hittills är följande;

jag tycker inte nödvändigtvis att det är svårt. däremot är det lite pilligt, tidskrävande och omständigt. jag har ställt in kameran på kontinuerliga dubbelexponeringar, så jag slipper hålla på och gräva i menyn mellan varje. men det behöver ändå planeras på NÅT sätt. nu är jag hyfsat intuitiv i mitt fotograferande, och jag har dessutom det där hyfsat bra bildminnet. det gör att det inte är jättesvårt att komma ihåg hur första exponeringen låg i sökaren, och hur jag kan placera nästa för att det ska funka.

i'll say this; det funkar inte alltid. det är därför det inte är så många bilder idag. det här är de by far bästa från dagens äventyr, de andra.. well, de funkar, men är inte på nåt som helst vis skitbra. 😅

jag har med hjälp av chatgpt konstaterat att jag inte kan se live hur en dubbelexponering ser ut - jag kan se den direkt efteråt, men inte under tiden. min gissning är att många tycker att det är hjälpsamt att kunna se medan man håller på, men jag har bestämt mig för att jag inte nödvändigtvis vill ha det visuella stödet. jag tycker att det är lite småkul att se hur det blev, efteråt.

plus att - övning ger färdighet. nu har jag två fotograferingar av det här slaget bakom mig. det gör mig tillräckligt (förhoppningsvis) trygg och modig för att ge mig av ner till kopparlunden inom någon dag för att testa hur det ser ut och blir där. 

det jag för övrigt gillar med chatgpt i just här fallet är att jag får veta HUR dubbelexponeringen funkar, HUR kameran bär sig åt när den lägger ihop exponeringarna, VAD jag kan tänka på när jag gör det här - just i fråga om vad som tränger sig framåt, vad som sjunker bakåt osv. som jag förstår det, är det ljusa partier som slår ut mörkare partier. jag måste testa mer innan jag kan säga att jag fattar helt och fullt, men det var ungefär så chatgpt sade, iaf. 😄

på det stora hela tycker jag att det här är en rätt kul teknik, faktiskt. den påminner lite om icm, fast inte riktigt, på så vis att den - beroende på hur man bär sig åt, förskjuter verkligheten ett snäpp eller fler. och eftersom jag råkar gilla sånt, så tycker jag att det är intressant att testa.

sen kan jag inte svara på om det här är något jag kommer att ägna mig åt som konstant - det tror jag inte. men det känns kul att ha det som ett verktyg av fler, när det gäller olika uttryck.

det jag tror att jag gillar mest är att.. mitt bildspråk verkar inte förlora något på det här. snarare tvärtom. inte att det nödvändigtvis blir bättre, men det får ytterligare ett lager som KAN göra det intressant. det gör det inte nödvändigtvis eller automatiskt, men det KAN.

.. och för att vara specifik med VART bilderna är tagna - just bilden här ovan är fotograferad precis utanför min port. det här är en trapp ned till källarnivå, och jag har fotograferat den många gånger, oftast från ungefär samma ställe som nu. fast den här gången med ytterligare en exponering ovanpå, som är fotograferad rakt framifrån trappen, rätt nedåt. jag tyckte den blev rätt kul, faktiskt. 🙏

jag kan också (dubbelexponera)!

så. 

chatgpt är väldigt smidig att använda. jag är som känt rätt lat och bekväm av mig på många vis. att sitta och leta i en användarhandbok för en kamera tillhör inte mina favoritsysslor. alltså frågade jag chatgpt om jag kan göra dubbelexponeringar med min canon eos 5d mark III - och tro på fan, det kan jag tydligen! 😮

det tog mig nån vecka innan jag fick arslet ur, men idag fick jag med mig både hund och hilda upp i råbyskogen här i västerås. jag tillägnade hela promenaden till enbart dubbelexponeringar, och resultatet blev.. blandat. 😅

rent generellt är nog mina spontana tankar ungefär såhär; jag förstår att det säkert är många som använder dubbelexponering som en effekt. efter bara den här första testrundan har jag konstaterat att jag inte kommer att använda det just som effekt, utan som ett extra lager av verklighet, ett sätt att bygga ut den verklighet som redan finns, eller att till och med skapa en förskjutning av verkligheten som gör det lite obehagligt/jobbigt för ögat att vila på.

ingen av bilderna i det här inlägget bör ses på något som helst vis som mästerverk eller "färdiga" bilder. det här är ett rent experiment från min sida, för att se hur det fungerar, hur det ser ut, vad jag behöver tänka på, osv. till min stora glädje märker jag att mitt bildseende inte försvinner, utan håller sig som vanligt - bara i en lite rörigare form än vanligt. 

en teknisk grej jag reflekterade över; jag har ju en canon eos 5d mark III - alltså har jag ingen utfällbar bildskärm. av det skälet kan jag inte se föregående exponering och hur det ser ut när jag ska göra exponering nr 2. det kan man ju tycka gör saker lite klurigare - men faktum är att jag tycker att det funkade hyfsat bra ändå. jag har rätt bra bildminne, och jag mer eller mindre känner i kroppen vart nr 2 ska ta vägen, för att det ska funka. jag menar det inte som att jag är perfekt, men det underlättar - även om alla dubbelexponeringar jag gjorde idag, blev långt ifrån bra. 

det här är faktiskt något jag ska ta med mig ner till kopparlunden och testa där. vi får se när det blir av - kanske att jag vill testköra en eller ett par gånger till här i krokarna, så jag får lite känsla för hur det funkar. en gång = ingen gång. två gånger - två gånger. tre gånger = mer vana.

så. jag vill framföra ett litet väl riktat tack till både sameul och tommy (von knorring) som visat just dubbelexponeringar på sistone, och därmed väckte minnet av att det är möjligt och dessutom kan vara kul, och därmed också lusten att testa själv efter.. well, runt 25 år, eller så. 😅

dagens sista bild härunder!

övningsrunda

en av de största fördelarna med att inte fotografera mot betalning är att man slipper undan den där nödvändigheten av prestation och konstant hög kvalitet på det man gör. för mig är det en enorm lättnad att inte behöva känna just den där prestationsångesten och nervositeten för huruvida just den här kunden kommer att bli nöjd eller inte. 

det gör att åtminstone jag kan slappna av på ett helt annat sätt och sänka förväntningarna på att "vara skitbra" varje dag. 

de här bilderna är från i fredags när jag och min hund precis plockat upp hans bästa kompis, en gigantisk tik som brukar hänga med oss när hennes människor är i stan. supermysig hund som smälter in helt obemärkt i vår familj. 

just den här omgången bilder kändes mest som en övningsrunda. jag har ju som sagt var inte fotograferat särskilt mycket på senaste, så ringrostigheten gör sig känd på det mest obekväma vis. 😅

men jag tror att bildseendet sitter där det ska, trots att det känns just ringrostigt. 

det som är intressant just nu - det syns inte i just de här bilderna, men tittar man tillbaka till förra inlägget kan man se vissa skillnader - är vad, och hur, jag fotograferar. det är ingen direkt skillnad i HUR - det blir samma formspråk, men med mer motiv än enbart form.

det jag gjorde i fredags var dock mest att återgå till det som är känt och hemtamt, i fråga om just bild- och formspråk. det här är något jag kan, har lätt att se och plocka upp i bild.

jag har ett motto jag använder mig av när det gäller fotokurser och club passionista - och det är att vi inte måste producera mästerverk. det är faktiskt något jag anammar för egen del också. när man har fotograferat ett tag märker man att det som är intressant INTE är mästerverken, utan huruvida den allmänna nivån är stabil och om man kan höja den i stället för att råka fotografera ett enda mästerverk.

det är rätt skönt att släppa taget om det där med mästerverk, faktiskt. jag ser åtminstone mitt eget fotograferande som mer undersökande och utforskande - vad händer om jag gör såhär? .. än ett ständigt sökande efter nästa "bästa bilden någonsin". det är ju mest bara jobbigt, och jag vet inte om det blir särskilt mycket bättre bilder för den sakens skull.

.. som avslutande skvaller kan jag berätta att jag precis är i tagen att börja skriva min andra bok. det blir en fortsättning/fördjupning på den första boken om Sanning vs Verklighet i fotografi, men med det groteska (art grotesque) som filter. jag håller på och läser diverse filosofer och annat smått och gott, för att dels hitta ett vettigt språk att använda, dels för att ha lite kött på benen. jag tycker ju att det mesta av det jag läser visserligen kan vara väldigt intressant (jag tänker närmast på idéhistorisk/konstvetenskaplig litteratur om det groteska ur lite olika perspektiv), men vissa författare är antingen sjukligt tråkiga eller alldeles för enkelspåriga för min smak. 

så - nu kommer jag att ha sådär vansinnigt kul ett bra tag framöver. alltså, ni ANAR inte vad kul det är att skriva böcker om de här sakerna. min hjärna ligger som en stor, dreglande, svettig pöl innanför pannbenet och sexfantiserar om det groteska in absurdum. 😅

det är tur att jag är lättroad, iaf. 🤷🏻‍♀️

jag har...

jag har fyllt år. fyllde jämnt förra veckan. när jag var iväg på födelsedagsfika på stan med en drös vänner, hade jag på mig en stor, flådig klackring jag ärvde efter min pappa när han dog. mitt under kvällen upptäckte jag att stenen som liksom gör hela ringen, hade lossnat och var försvunnen. det känns rätt jobbigt, och jag är glad att han inte vet om det. jag har letat hemma men inte hittat den, och idag fick jag äntligen arslet ur att ta med mig hunden och ta mig ner på stan igen för att få i mina egna fotspår och se om jag hittade den. det gjorde jag dessvärre inte, så nu behöver jag leta ännu mer intensivt här hemma, och dessutom kontakta bussbolaget och se om de har fått in nåt stenliknande som kan höra ihop med min ring.

men.

jag tog också med mig hilda ned på stan. det har varit lite si och så med fotograferandet ett tag, så jag kände mig faktiskt ringrostig. men när jag väl fått upp hilda och börjat LETA (jag brukar aldrig behöva leta, just), så började bilderna visa sig en efter en, allt eftersom.

under tiden vi var på stan kände jag mig inte ett dugg imponerad av mig själv, men när vi väl kommit hem och jag börjat bildbehandla, kändes det bättre. allt är kanske inte skitbäst, men det finns några jag tycker bättre om av lite olika skäl. 

enjoy! 🙂

ebba igen

jag säger ju hela tiden att ebba är en troublemaker. det jag inte riktigt hade förväntat mig var att hon skulle vara en troublemaker även med mig. det här är andra fotograferingen med henne, och den här gången bytte jag objektiv till mitt vidvinkel. inte för att jag använde själva vidvinkeln särdeles, men ändock. 

jag känner mig relativt neutralt inställd även till den här omgången bilder. jag retar mig lite på det, eftersom jag känner så starkt inför bilderna på både edward och hedda. men ebba, det är nåt med henne som gör att det känns knepigt - hence the troublemaker. bilderna sitter inte rätt, vare sig i ögonen, munnen, bröstkorgen, magen, höfterna eller nån annanstans i kroppen. de känns fel - inte mycket, men sådär liiite, lite fel, och jag kan inte riktigt placera VARFÖR.

bortsett från känslan av att inte nå fram till ebba, till 100%, och frustrationen som uppstår på grund av det, så är det här lite småkul. en tanke jag har om varför det känns så knepigt är att jag fotograferar henne på ungefär samma sätt som edward och hedda - och utifrån min upplevelse av henne, så stämmer det inte riktigt överens.

så det blir att fortsätta fotografera den här envisa lilla damen, tills vi hittar in i rätt spår tillsammans. jag insåg nämligen att det inte är hennes fel att det blir såhär - det är jag som får ta på mig det här, när jag inte hittar rätt. jag som vanligtvis brukar vara bra på att maka in arslet så att jag hamnar precis rätt, har svårt för det den här gången. 

vi får se om jag ger mig på det här inatt, eller om det får vänta tills i morgon eller söndag. oavsett NÄR, så kommer jag att fokusera mer på känslan av - vart tusan tog hon vägen? helvete, vad snabb hon är, den lilla rackarungen!!! .. i stället för den här monumentala, nästan statueska stilen som fungerar med både edward och hedda.

och jag ska faktiskt fortsätta med vidvinkeln - och försöka komma ihåg att faktiskt använda VIDVINKELN också, inte bara själva objektivet. jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i vidvinkel och har inte använt det själv på ett par år, tror jag. men just i det här fallet tror jag att bilderna faktiskt kan tjäna på lite förvridna perspektiv och proportioner.

sen finns det förstås en väldigt stor fördel med att fotografera mot svart på det här viset. det gör att det blir väldigt enkelt att expandera det negativa utrymmet åt vilket håll som helst, eller bara i största allmänhet, utan att nån vet det. 

för oavsett om det blir en bok bara för min egen skull, eller en tryckt bok för försäljning, så tänker jag redan nu att jag fotograferar för layout. jag vet inte hur ni andra tänker när ni layoutar (om ni gör det), men jag tänker i flöde, i riktning, inåt och utåt, tyngd osv - faktiskt ungefär som när det gäller bildkomposition.

den svarta, tomma rymden gör det enkelt att justera just komposition/layout när det är dags för det.

så i slutänden tror jag att jag kommer att få till det, även med ebba. min troublemaker. 🤗 mitt lilla knäppa rådjur som tydligen har en mer fokuserad vilja än jag hade räknat med. 🤦🏻‍♀️😅📷✨