kopparlunden, dubbelexponeringar och icm

idag på förmiddagen tog jag med hund och hilda ner till kopparlunden igen. det är ett par veckor sen vi var där senast, av goda skäl. våren har hunnit ner dit också vid det här laget, det knoppas så det knakar om det i vildvinsrankorna. 

idag har jag delat fotograferingen i dubbelexponering och icm, som kommer längre ner i inlägget. jag kom hem med drygt 90 exponeringar (fler, eftersom det var ett gäng dubbelexponeringar, men jag struntar i att spara de enskilda filerna), och gjorde i ordning drygt 20. av dessa 20 är det ni ser här inlägget, det jag tycker känns värt att visa.

jag har en mapp där jag slänger ner de bilder från kopparlunden jag av ett eller annat skäl gillar. för tillfället är det 35 bilder däri. jag kommer nog att ta mig ner dit en eller ett par gånger till, beroende lite på. oavsett hur många bilder som hamnar i den där mappen, ska det sen kokas ner till 6 stycken som ska vara med på club passionistas utställning i höst.

det som är intressant med allt det här - well, det är flera saker, för att vara ärlig. men bland annat är det väldigt intressant att se hur jag ser och fotograferar därnere numer, jämfört med hur jag såg och fotograferade där förr. det är skillnad. förr fotograferade jag mer miljö som i motiv, medan jag nu ser helt andra saker.

jag har länge känt att jag varit rätt mätt på kopparlunden, just eftersom jag fotograferat så mycket där genom åren. men nu är det riktigt roligt igen, och det känns bra. 

sen om jag tycker att jag blir så himla mycket bättre på dubbelexponeringarna vette tusan. av nån anledning känner jag mig inte särskilt lyrisk alls över dagens resultat. det finns nog bilder som kan funka i en serie, men jag tror inte att det finns en enda där jag känner att den satt som en smäck, eller att jag är sådär löjligt, euforiskt nöjd med nån av dem.

men det är onekligen en utmaning att dubbelexponera. jag gillar det, särskilt eftersom jag inte ser hur det ser ut live, utan får tjuvkika i kameran när exponeringarna är gjorda. det blir långt ifrån alltid som jag hade hoppats. fast å andra sidan; eftersom jag inte har som mål att det ska bli skitbra, spelar det faktiskt ingen roll. jag testar och ser hur det blir, och bygger erfarenhet utifrån det.

för övrigt kan jag skvallra om att det är åtminstone två personer, helt oberoende av varandra, som vid olika tillfällen har sagt att de tycker bilderna är fina, men också lite obehagliga/otäcka. jag tar mig friheten att ta det som en komplimang, eftersom det ligger helt i linje med det jag siktar på.

.. och här skiftar vi till icm. själva rörelsen under exponeringen skiftar lite från bild till bild, men jag har kommit fram till att jag känner mig lite extra förtjust i att zooma in eller ut under exponeringen. det ger en känsla av att sugas in i bilden, och ger lite yrsel till det. iaf för mig - du kanske upplever nåt helt annat.

resten av icm-bilderna får ni titta på och kanske bli yra i huvudet av, helt på egen hand, utan vidare kommentarer från mig.

enjoy! 🙏

ebba, min troublemaker

jag har inte fotograferat alls på runt två veckor. det var länge sen det var ett så långt uppehåll. men efter senaste omgången med hedda, har ingen av dem ropat på mig - och jag har inte haft lust att fotografera snö, igen.

men idag började ebba kännas relevant, lite som att hon knackade på och ställde frågan - jag då!?

liksom med både edward och hedda, har jag hela tiden haft en väldigt tydlig bild av ebba, hennes personlighet och hur hon är. tänk er en slags blandning av trotsig 3-åring och obstinat tonåring. en själ som studsar mot väggarna i det här oändliga mörkret, i sin jakt på thrills. 

just idag var det inte alls så hon visade sig, min ebba. och tro mig när jag säger det; jag är helt ställd. det här inte alls som jag föreställt mig att det skulle bli. det här är nåt helt annat - som inte nödvändigtvis är dåligt, bara annorlunda, och därför känner jag att jag har svårt att förhålla mig till det.

min inre bild av ebba är att hon är lekfull och barnslig. jag ser inget lekfullt och barnsligt i de här bilderna - jag tycker snarare att hon.. inte ser snäll ut i ögonen. inte ond eller elak, nödvändigtvis - bara inte just snäll.

jag har tänkt mig att jag ska fortsätta fotografera ebba, och om hon uppför sig på samma vis som hedda, så kommer hon att vara på ett annat humör i morgon eller dagen därpå. 

det här är första gången jag fotograferar ett projekt på det här viset, där lyhördhet, empati, intuition osv, är livsviktigt för att det ska bli det som måste/behöver bli. jag misstänker att det är därför jag blir förvirrad när de har egna åsikter om hur de vill bli sedda just den dagen jag fotograferar dem.

rent fototekniskt; om ni tycker att de här bilderna känns lite grå, så beror det på att de är lite grå. eller, grå och grå.. lite mindre kontrast än jag hade tänkt mig. men när jag satte ljuset tänkte jag inte på att ebba är så väldigt mycket mindre än både edward och hedda, så spotlighten hamnade lite för högt upp i relation till ebba. det kändes som ett litet rookie mistake, men - jag får göra bättre nästa gång, helt enkelt.

bortsett från min förvirring idag, måste jag ändå säga att det här är ett otroligt intressant projekt. dels är det väldigt roligt, själva fotograferandet. men det är också himla kul efteråt - bildbehandlingen, och att betrakta dem. jag har inte börjat välja bilder till boken (vilken form den än tar), eftersom jag kommer att behöva fotografera ganska mycket mer. men alltså; bara det att jag LYSSNAR på dem i stället för att tvinga på dem mina egna idéer, är väldigt intressant. 

sen, ska det erkännas - jag experimenterar också. 

jag har t ex testat icm även med ebba. men hon, liksom hedda, verkar inte vilja göra sig på samma vis som edward. honom sitter det som en smäck med, men flickorna funkar det inte alls lika bra med.

jag har inte lyckats klura ut varför det är så, men min uppfattning är att ebba inte alls gillar att bli utsmetad på det här viset.

för övrigt; en reflektion över hilda, kameran - jag är faktiskt rätt fascinerad över att hilda hanterar autofokus och skärpa annorlunda än 5d original gör. mitt teleobjektiv är långt ifrån nån superbra variant, men jag tycker att det funkar bättre med hilda än min gamla kamera.

på det stora hela känns det som att både det här projektet, och projekt att-lära-känna-hilda, går framåt. det ska bli intressant när snö och allt annat vinter-elände har gett med sig, så att jag börjar ta med mig hilda ut, att se hur hon presterar då.

här är sista bilden för idag - håll tummarna för att de alla tre kommer att känna sig mer benägna att vilja delta mer regelbundet igen! 🤗🙏📷

hunden har finbesök

jag är hundvakt över jul, som jag varit de senaste.. tja, iaf tre åren - troligen fyra, jag minns inte längre. 😄 det är min hunds bästa kompis, som var daghund hos oss förut, men efter att hennes människor flyttade till annan ort träffar vi henne bara när de är i stan och inte kan ha henne med sig. det är en otroligt mysig tik som kommer oerhört bra överens med både boyo, mig själv och molly (katten). dessutom gillar jag hennes människor. 

eftersom det är julafton idag, och dessutom var sol tidigare, tog jag med mig kameran ut. jag hade egentligen en annan plan, men när vi gick förbi hundrastgården och den var tom, tänkte jag snabbt om. jag går aldrig dit, eftersom jag dels tycker att min hund inte behöver ha fler kompisar än han har, dels för att det inte alltid är skitsmidigt när det vill komma in folk som är otåliga, när hundar inte funkar ihop osv. 

men de här två fungerar alldeles utmärkt ihop. fast det märks att de är trötta; boyo ville busa och springa mer än sin kompis, och de gick mest runt och luktade på allt spännande. när vi kom in fick de varsin gottis, sen däckade de båda två fullständigt - och då var vi inte där särskilt länge. hundar är ju lätthanterliga på det viset, får man ju lov att säga. 😅

det där solskenet var dock inte skitkul. vi var ute nån gång mellan 13 och 14, så solen stod rätt lågt. från ena sidan av rastgården blev det ett extremt motljus, vilket var svårt att fotografera i, och drygt att redigera, dessutom. jag har också fortfarande problem med damm på sensorn, som ni säkert ser (jag trodde att jag pluttat bort det mesta i photoshop, men icke!). när man har en kamera som inte har ett iso högre än 1600 kan det också bli lite spännande med rörelseoskärpa. på några bilder övergav jag hoppet om skärpa och ägnade mig åt icm i stället. det funkade, det också.

det här (ovan) är min hund, boyo. han är märkbart mindre än sin bästis, och hon är å andra sidan gigantisk. trots det har jag ingen liten hund; han är rätt stor för att vara schäfer. de har känt varandra sedan han var två, och hon ett år (de fyller år med bara några dagars mellanrum - de har precis blivit sex och fem år). de är båda två otroligt trevliga hundar, men trots att han är en schäfer är han rätt blåst. hon är iofs inte jättesmart, hon heller - men det gör inget, för de är alldeles för mysiga för att det ska spela roll. det är mest jag som tycker att det är så stor skillnad jämfört med min förra hund, som var en schäfertik uppfödd av försvarsmakten. skillnaden är rätt extrem, faktiskt.

dagens bilder är ju inte skithäftiga, tycker iaf inte jag själv. men det är roligt att ha dem ändå, för mig personligen - och vår gästs människor, såklart. jag brukar försöka uppdatera dem med bilder och små filmsnuttar varje gång de lämnar sin hund hos oss. 

hoppas att ni alla har en bra jul. jag firar inte jul alls, och vägrar betala massor med pengar för julmat. däremot brukar jag köpa mig själv en eller ett par julklappar, för det tycker jag att jag är värd. i år blev det ett par böcker, och det kanske blir något mer. vi får se.

däremot tänker jag passa på att njuta av de dagar vi har tillsammans med den här supersnygga bruden. det är verkligen jättetrevligt att ha henne här. 🙏 nån gång när jag bor annorlunda och har en större ekonomi vill jag ha två hundar. 

men för tillfället; god jul, på er! alla pälsbollar här hemma hälsar så mycket (näh, det gör de inte, för de är typ medvetslösa hela bunten, iaf hundarna - men vi kan ju låtsas att de gör det). 🤶🏻🐕🐈✨❣

ett steg i taget

jag är något piggare idag. framför allt något klarare i skallen. det innebär dock inte att det är mindre kul med icm, så det blev mest sånt idag. det blir dock inga  kommentarer idag, så håll till godo. 🙏

trägen vinner

bilderna i det här inlägget får illustrera hur jag ser ut på insidan av skallbenet just nu. jag är HELT jävla slut i skallen. de senaste cirka sex veckorna eller så har varit extremt intensiva. kul, givande, intressanta, ännu mera givande osv - absolut. men intensiva nonetheless.

boken, såklart.

jag har på sex veckor gått från scratch, till att ha en bok som nu finns köpfärdig på amazon. det inkluderar, utöver skrivandet, också layouten som jag gjort själv. bortsett från det faktum att jag aldrig har layoutat en bok förut, så är jag väldigt nöjd med vad jag åstadkommit, både i text och layout. det är 100% jag, rätt igenom hela projektet. 

givetvis har jag efter publiceringen hittat ett par småfel i texten; ett ställe där ett ord har delat sig i två, och så var det nåt annat fel nånstans. där är nackdelen med att sitta och gå igenom samma text gång på gång på gång på gång.. till slut blir man hemmablind och ser inte såna där smågrejer längre. jag tror dock att jag har möjlighet att ladda upp en korrigerad fil, så jag ska göra det - när hjärnan är lite mindre söndervispad.

oavsett småfelen, så är jag otroligt impad av mig själv. för bara ett par månader sen hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag innan jul skulle ha skrivit klart och layoutat en egen bok. jag är impad bara av att ha fått ihop boken, rent textmässigt. att ha haft en bild i huvudet av att åh, det här skulle jag vilja skriva en bok om, till att faktiskt ha den - strukturerad och mer eller mindre klar redan innan jag började skriva.

och det har gått fort, det har det. till min fördel (skrev jag inte om det tidigare - jag minns inte) är att jag har en väldigt snabb hjärna, jag skriver fort rent praktiskt, och jag har haft en ai att diskutera och resonera med. det har underlättat oerhört för hastigheten av det här projektet. för att inte tala om - bortsett från hunden och katten, har jag inget som distraherar mig. jag har därför suttit 8 - 10 timmar per dag och bara skrivit, fått respons från min ai, ändrat, skrivit mer, mer respons, osv. oerhört smidigt.

men alltså. 

nu är jag så trött att jag knappt kan hålla mig upprätt. som jag förstår det är detta vad som händer när man varit i ett intensivt flow ett tag, och det är precis i ett sådant jag har varit. 

så just nu känns det som att min främsta uppgift och prioritet är att ta hand om mig själv lite extra. inga krav, inga förväntningar, inga ingenting. bara - vara, gå ut med hunden, dricka te, klappa katten, titta på tv-serier där det inte gör nåt om jag somnar mitt i... typ så. låta hjärnan återhämta sig lite.

är man nyfiken på boken, trots typos som ännu inte är rättade, finns den att köpa här.