övningsrunda, dubbelexponering

hilda fick följa med ut idag också, när jag och hunden tog en promenad som en kort bit går jäms med järnvägen. ni har sett många bilder därifrån tidigar, men idag har jag roat mig drottningslikt med just dubbelexponeringar, eftersom det är "nytt" för mig - åtminstone nytt med digitalkamera.

det här är alltså andra gången jag dubbelexponerar, och jag märker skillnad bara sen igår. idag funderade jag lite mer på vad som funkar ihop. det ni ser här i inlägget är kanske 1/5 av de exponeringar jag gjorde (tror jag landade på 27 eller så, innan jag slängde några av dem). 

det jag noterat hittills är följande;

jag tycker inte nödvändigtvis att det är svårt. däremot är det lite pilligt, tidskrävande och omständigt. jag har ställt in kameran på kontinuerliga dubbelexponeringar, så jag slipper hålla på och gräva i menyn mellan varje. men det behöver ändå planeras på NÅT sätt. nu är jag hyfsat intuitiv i mitt fotograferande, och jag har dessutom det där hyfsat bra bildminnet. det gör att det inte är jättesvårt att komma ihåg hur första exponeringen låg i sökaren, och hur jag kan placera nästa för att det ska funka.

i'll say this; det funkar inte alltid. det är därför det inte är så många bilder idag. det här är de by far bästa från dagens äventyr, de andra.. well, de funkar, men är inte på nåt som helst vis skitbra. 😅

jag har med hjälp av chatgpt konstaterat att jag inte kan se live hur en dubbelexponering ser ut - jag kan se den direkt efteråt, men inte under tiden. min gissning är att många tycker att det är hjälpsamt att kunna se medan man håller på, men jag har bestämt mig för att jag inte nödvändigtvis vill ha det visuella stödet. jag tycker att det är lite småkul att se hur det blev, efteråt.

plus att - övning ger färdighet. nu har jag två fotograferingar av det här slaget bakom mig. det gör mig tillräckligt (förhoppningsvis) trygg och modig för att ge mig av ner till kopparlunden inom någon dag för att testa hur det ser ut och blir där. 

det jag för övrigt gillar med chatgpt i just här fallet är att jag får veta HUR dubbelexponeringen funkar, HUR kameran bär sig åt när den lägger ihop exponeringarna, VAD jag kan tänka på när jag gör det här - just i fråga om vad som tränger sig framåt, vad som sjunker bakåt osv. som jag förstår det, är det ljusa partier som slår ut mörkare partier. jag måste testa mer innan jag kan säga att jag fattar helt och fullt, men det var ungefär så chatgpt sade, iaf. 😄

på det stora hela tycker jag att det här är en rätt kul teknik, faktiskt. den påminner lite om icm, fast inte riktigt, på så vis att den - beroende på hur man bär sig åt, förskjuter verkligheten ett snäpp eller fler. och eftersom jag råkar gilla sånt, så tycker jag att det är intressant att testa.

sen kan jag inte svara på om det här är något jag kommer att ägna mig åt som konstant - det tror jag inte. men det känns kul att ha det som ett verktyg av fler, när det gäller olika uttryck.

det jag tror att jag gillar mest är att.. mitt bildspråk verkar inte förlora något på det här. snarare tvärtom. inte att det nödvändigtvis blir bättre, men det får ytterligare ett lager som KAN göra det intressant. det gör det inte nödvändigtvis eller automatiskt, men det KAN.

.. och för att vara specifik med VART bilderna är tagna - just bilden här ovan är fotograferad precis utanför min port. det här är en trapp ned till källarnivå, och jag har fotograferat den många gånger, oftast från ungefär samma ställe som nu. fast den här gången med ytterligare en exponering ovanpå, som är fotograferad rakt framifrån trappen, rätt nedåt. jag tyckte den blev rätt kul, faktiskt. 🙏

jag kan också (dubbelexponera)!

så. 

chatgpt är väldigt smidig att använda. jag är som känt rätt lat och bekväm av mig på många vis. att sitta och leta i en användarhandbok för en kamera tillhör inte mina favoritsysslor. alltså frågade jag chatgpt om jag kan göra dubbelexponeringar med min canon eos 5d mark III - och tro på fan, det kan jag tydligen! 😮

det tog mig nån vecka innan jag fick arslet ur, men idag fick jag med mig både hund och hilda upp i råbyskogen här i västerås. jag tillägnade hela promenaden till enbart dubbelexponeringar, och resultatet blev.. blandat. 😅

rent generellt är nog mina spontana tankar ungefär såhär; jag förstår att det säkert är många som använder dubbelexponering som en effekt. efter bara den här första testrundan har jag konstaterat att jag inte kommer att använda det just som effekt, utan som ett extra lager av verklighet, ett sätt att bygga ut den verklighet som redan finns, eller att till och med skapa en förskjutning av verkligheten som gör det lite obehagligt/jobbigt för ögat att vila på.

ingen av bilderna i det här inlägget bör ses på något som helst vis som mästerverk eller "färdiga" bilder. det här är ett rent experiment från min sida, för att se hur det fungerar, hur det ser ut, vad jag behöver tänka på, osv. till min stora glädje märker jag att mitt bildseende inte försvinner, utan håller sig som vanligt - bara i en lite rörigare form än vanligt. 

en teknisk grej jag reflekterade över; jag har ju en canon eos 5d mark III - alltså har jag ingen utfällbar bildskärm. av det skälet kan jag inte se föregående exponering och hur det ser ut när jag ska göra exponering nr 2. det kan man ju tycka gör saker lite klurigare - men faktum är att jag tycker att det funkade hyfsat bra ändå. jag har rätt bra bildminne, och jag mer eller mindre känner i kroppen vart nr 2 ska ta vägen, för att det ska funka. jag menar det inte som att jag är perfekt, men det underlättar - även om alla dubbelexponeringar jag gjorde idag, blev långt ifrån bra. 

det här är faktiskt något jag ska ta med mig ner till kopparlunden och testa där. vi får se när det blir av - kanske att jag vill testköra en eller ett par gånger till här i krokarna, så jag får lite känsla för hur det funkar. en gång = ingen gång. två gånger - två gånger. tre gånger = mer vana.

så. jag vill framföra ett litet väl riktat tack till både sameul och tommy (von knorring) som visat just dubbelexponeringar på sistone, och därmed väckte minnet av att det är möjligt och dessutom kan vara kul, och därmed också lusten att testa själv efter.. well, runt 25 år, eller så. 😅

dagens sista bild härunder!

med mycket icm

jag är fortfarande tröttbakis, så det blir ingen direkt text i det här inlägget heller. men jag tänkte jag skulle skrämma slag på er genom att ha två färgbilder (well; låg färgmättnad, men ändock) först i inlägget.

enjoy. 🤗

tursamt är det

en av de allra största fördelarna med att inte jobba som fotograf (ta betalt för att fotografera åt andra) är att man har all tid och allt utrymme i världen att TESTA grejer. 

just nu är jag oerhört tacksam för just det, faktiskt.

det gör ju nämligen att jag kan ägna mig åt det som roar mig just nu. och det har faktiskt förändrats en aning. eller, expanderat, kanske jag ska säga.

jag har svårt att föreställa mig att jag skulle överge mina barndomsföreställningar om sagor och magi. det är trots allt fortfarande en stor del av mitt liv, fast på lite andra sätt, numer.

men eftersom jag nu har gett mig in på det här med medveten rörelseoskärpa, så har jag ju upptäckt hur kul det är. och det är verkligen glädjande att jag har tid och möjlighet att ägna mig åt det (även om hunden tycker att jag är sjukligt tråkig emellanåt).

idag när vi gick ut hade jag faktiskt en plan. jag hade tänkt att vi skulle traska ner till lögarängen, men så fort vi klev utanför porten insåg jag att vi inte alls skulle gå dit. det var nämligen fruktansvärt varmt och kvavt. det var väldigt irriterande på många sätt och vis. det slutade med att vi gick en kortare promenad, men stannade på ungefär vart femte steg eller så (ungefär som när hunden ska lukta på allt).

jag måste faktiskt erkänna att jag har blivit väldigt förtjust i det här sättet att se och fotografera. det tilltalar mig oerhört, även om jag förstår att alla nog inte gillar det.

det jag ägnar mig åt just nu är att utforska hur resultatet blir när jag fotograferar på vissa slutartider och rör kameran samtidigt. det blir lite olika när jag rör den i höjdled vs sidled. jag tror att jag föredrar sidled. 

sen är det ju väldigt svårt att veta hur nånting blir förrän man kommer hem och kan se bilderna större på datorn. jag förstår verkligen varför jag aldrig testade på det här i någon större utsträckning när jag lärde mig fotografera (analogt = kostsamt).

allt från idag är inte rörelseoskärpa. vi gick längs järnvägen, och det fanns väldigt många bilder som låg och väntade på mig. alla ville inte vara oskarpa, och who am i to force something onto a photograph in waiting!? 😄

det enda jag tyckte var riktigt drygt idag, utöver den oväntade värmen, var ljuset. jag verkar vilja gå till järnvägen just när solen ligger på från fel håll, så det blir väldigt mycket motljus. jag har inget emot hur bilderna blir - tvärtom. men ibland kan det ju vara kul att fotografera i ett vettigt ljus, bara som omväxling.

en annan sak jag lär mig, för övrigt - som är kopplat till det här med slutartider, är just hur mycket rörelseoskärpa jag själv gillar. när oskärpan är så bred att man knappt ser vad det föreställer, tycker jag att det är alldeles för mycket. det finns ett par, tre bilder av det slaget i det här inlägget; du ser nog själv vilka det är. 

jag är rätt trött och groggy, så jag tror att jag lämnar er att titta på resten av bilderna helt utan fler kommentarer från min sida. jag har faktiskt ett flertal favoriter bland de här bilderna; är förvånansvärt nöjd. 🙏

experimenterande

det här är den enda skarpa bilden i det här inlägget. jag börjar med den, så kan jag koncentrera mig på att skriva om de andra nedanför. svamparna på den här bilden står på en gräsmatta på andra sidan gatan, och är så söta att jag inte kunde låta bli, faktiskt.

men - över till det som är huvudtemat för det här inlägget;

experimenterande.

ni vet, det här jag hållt på och testat ett tag - medveten rörelseoskärpa.. när jag såg att det var lite smådimmigt ute i morse tänkte jag JA - då tar jag med mig kameran en gång till på insidan av ett dygn. det gjorde jag också, men det var inte alls så dimmigt när vi väl kom ut. fast då tänkte jag att; vad fan.. låt oss i så fall testa lite mer med den här oskärpan. 

jag ville testa att inte bara ha längre slutartider, utan att faktiskt också medvetet röra kameran under exponeringen. jag testade lite olika tider, och landade i att ca 1/25 på 400 iso verkar funka ungefär som jag vill. åtminstone just nu. 

man kan med gott samvete sitta hemma och fundera på vad tusan jag ska ha den här oskärpan till. det är ju (obviously) oskarpt!!! 

men. såhär är det; 

jag har ju ett par olika spår som ligger och skvalpar i bakhuvudet när jag fotograferar. dels min barndomsuppfattning om tomtar och troll, magi osv. dels min förkärlek för 1800talets gotiska litterära bildspråk och hur man kan översätta det visuellt i fotografi. sistnämnda tillhör det som kallas art grotesque, även om de flesta nuförtiden troligen skulle kalla det goth (subkultur som inkluderar musik, klädstil, attityd, smycken, litteratur- och filmval osv). 

när det gäller det specifikt gotiska uttrycket, så finns det rätt många aspekter man kan ägna sig åt. romantiserande av döden är en sak. hängiven längtan/saknad efter det förgångna/det som förgåtts är en annan. om man betänker att den groteska konsten är en samhällskommentar/kritik och visar en motsatt spegelbild av rådande samhällsnormer, så är det inte fel att säga att 1800talets gotik vänder sig mot industrialismen och i stället vänder sig inåt. då kan vi, i stället för att lyssna på vetenskap, teknik osv, så gå in i oss själva såpass att vi går vilse och därmed blir galna. vårt inre blir en mardrömsliknande labyrint vi inte kan ta oss ur; det blir som en karusell som aldrig stannar, där vi blir så yra att vi tappar greppet om vad som är upp, ner, framåt, bakåt osv.

och det är här som den medvetna rörelseoskärpan kommer in. med den kan jag få fram känslan av den där frånvaron av kontroll, den där karusellen som bara snurrar snabbare och snabbare, där vi tappar fotfästet och far runt i en virvelvind av allt annat än stabilitet och trygghet.

sen fattar jag också att a) det här inte tilltalar alla, b) det säkert finns de som tycker att det är mer effektsökeri än något annat. och det kan man absolut få tycka. och på sätt och vis är det ju så - jag söker ju en effekt för att påverka betraktaren i en viss riktning. dock lite mindre så för att vara häftig. 😅

sen beror det förmodligen på vad för sorts motiv det blir som hamnar i den här medvetna rörelseoskärpan. nu råkar jag iofs gilla de här fasadbilderna - de blir nästan lite spöklika. jag råkar också gilla bilderna på grenar, och.. well, faktiskt allihop. men jag tror ändå att vissa saker funkar bättre för detta, medan annat kanske inte blir fullt lika kul.

jag skulle också vilja testa att fotografera människor på det här viset.

jag är faktiskt väldigt glad att jag påbörjade det här lilla projektet/experimentet. det öppnar upp för ett nytt uttryck, vilket jag uppskattar. om det gör att jag kan hitta nya sätt att uttrycka vissa delar av min inspiration så blir iaf jag skitglad över det. 

sen råkade jag också ta några bilder på blommor som växer i en av rabatterna vid mitt hus. jag är rätt svag för just rosa/vita blommor, så jag kunde inte riktigt låta bli. njut medan ni kan - det här är en av extremt få gånger jag låter en bild behålla lite färg. 🤗