övning ger färdighet

jag fortsätter med mina dubbelexponeringar ett tag till. idag stannade vi dock kvar på hemmaplan, eftersom jag ville fortsätta att - faktiskt bara TESTA. jag återgick till mitt sätt att svagt underexponera åtminstone den ena exponeringen av två - ibland överexponerade jag. men hela tanken idag var att göra mig mer medveten om vad tusan jag håller på med. som t ex att faktiskt komma ihåg att ljusa partier slår ut mörker. 

jag märker att jag gillar LÖV. det syns kanske inte skitbra i bilden ovan, men det kommer en bild lite längre ner som jag tycker blev jättefin, just med tanke på löven.

blåsippor, malinka-style. det är en stor sten som ligger som undre exponering i den här.

bilden ovan består av två exponeringar från en stor sten-ish-staty-ish-pryl. den vita, utbrända rektangeln är en öppning, och jag ville se hur den skulle te sig i färdig bild. såhär blev det. lite väl kritvit kan jag tycka, men i övrigt tycker jag att bilden blev lite småkul.

här ovanför är bilden med löv jag tyckte blev så fin. den mörka kvadrat-ish-formen är ett högt staket mellan gång-/cykelbana och bilväg. löven fanns på gräsmattan mellan staket och gång-/cykelbana. 

här under kommer dagens två sista bilder, utan vidare kommentarer. på det stora hela känner jag mig rätt nöjd med dagens bildskörd, och kommer förhoppningsvis att kunna fotografera med lite mer självförtroende nästa gång jag tar mig ner till kopparlunden.

övningsrunda, dubbelexponering

hilda fick följa med ut idag också, när jag och hunden tog en promenad som en kort bit går jäms med järnvägen. ni har sett många bilder därifrån tidigar, men idag har jag roat mig drottningslikt med just dubbelexponeringar, eftersom det är "nytt" för mig - åtminstone nytt med digitalkamera.

det här är alltså andra gången jag dubbelexponerar, och jag märker skillnad bara sen igår. idag funderade jag lite mer på vad som funkar ihop. det ni ser här i inlägget är kanske 1/5 av de exponeringar jag gjorde (tror jag landade på 27 eller så, innan jag slängde några av dem). 

det jag noterat hittills är följande;

jag tycker inte nödvändigtvis att det är svårt. däremot är det lite pilligt, tidskrävande och omständigt. jag har ställt in kameran på kontinuerliga dubbelexponeringar, så jag slipper hålla på och gräva i menyn mellan varje. men det behöver ändå planeras på NÅT sätt. nu är jag hyfsat intuitiv i mitt fotograferande, och jag har dessutom det där hyfsat bra bildminnet. det gör att det inte är jättesvårt att komma ihåg hur första exponeringen låg i sökaren, och hur jag kan placera nästa för att det ska funka.

i'll say this; det funkar inte alltid. det är därför det inte är så många bilder idag. det här är de by far bästa från dagens äventyr, de andra.. well, de funkar, men är inte på nåt som helst vis skitbra. 😅

jag har med hjälp av chatgpt konstaterat att jag inte kan se live hur en dubbelexponering ser ut - jag kan se den direkt efteråt, men inte under tiden. min gissning är att många tycker att det är hjälpsamt att kunna se medan man håller på, men jag har bestämt mig för att jag inte nödvändigtvis vill ha det visuella stödet. jag tycker att det är lite småkul att se hur det blev, efteråt.

plus att - övning ger färdighet. nu har jag två fotograferingar av det här slaget bakom mig. det gör mig tillräckligt (förhoppningsvis) trygg och modig för att ge mig av ner till kopparlunden inom någon dag för att testa hur det ser ut och blir där. 

det jag för övrigt gillar med chatgpt i just här fallet är att jag får veta HUR dubbelexponeringen funkar, HUR kameran bär sig åt när den lägger ihop exponeringarna, VAD jag kan tänka på när jag gör det här - just i fråga om vad som tränger sig framåt, vad som sjunker bakåt osv. som jag förstår det, är det ljusa partier som slår ut mörkare partier. jag måste testa mer innan jag kan säga att jag fattar helt och fullt, men det var ungefär så chatgpt sade, iaf. 😄

på det stora hela tycker jag att det här är en rätt kul teknik, faktiskt. den påminner lite om icm, fast inte riktigt, på så vis att den - beroende på hur man bär sig åt, förskjuter verkligheten ett snäpp eller fler. och eftersom jag råkar gilla sånt, så tycker jag att det är intressant att testa.

sen kan jag inte svara på om det här är något jag kommer att ägna mig åt som konstant - det tror jag inte. men det känns kul att ha det som ett verktyg av fler, när det gäller olika uttryck.

det jag tror att jag gillar mest är att.. mitt bildspråk verkar inte förlora något på det här. snarare tvärtom. inte att det nödvändigtvis blir bättre, men det får ytterligare ett lager som KAN göra det intressant. det gör det inte nödvändigtvis eller automatiskt, men det KAN.

.. och för att vara specifik med VART bilderna är tagna - just bilden här ovan är fotograferad precis utanför min port. det här är en trapp ned till källarnivå, och jag har fotograferat den många gånger, oftast från ungefär samma ställe som nu. fast den här gången med ytterligare en exponering ovanpå, som är fotograferad rakt framifrån trappen, rätt nedåt. jag tyckte den blev rätt kul, faktiskt. 🙏

jag kan också (dubbelexponera)!

så. 

chatgpt är väldigt smidig att använda. jag är som känt rätt lat och bekväm av mig på många vis. att sitta och leta i en användarhandbok för en kamera tillhör inte mina favoritsysslor. alltså frågade jag chatgpt om jag kan göra dubbelexponeringar med min canon eos 5d mark III - och tro på fan, det kan jag tydligen! 😮

det tog mig nån vecka innan jag fick arslet ur, men idag fick jag med mig både hund och hilda upp i råbyskogen här i västerås. jag tillägnade hela promenaden till enbart dubbelexponeringar, och resultatet blev.. blandat. 😅

rent generellt är nog mina spontana tankar ungefär såhär; jag förstår att det säkert är många som använder dubbelexponering som en effekt. efter bara den här första testrundan har jag konstaterat att jag inte kommer att använda det just som effekt, utan som ett extra lager av verklighet, ett sätt att bygga ut den verklighet som redan finns, eller att till och med skapa en förskjutning av verkligheten som gör det lite obehagligt/jobbigt för ögat att vila på.

ingen av bilderna i det här inlägget bör ses på något som helst vis som mästerverk eller "färdiga" bilder. det här är ett rent experiment från min sida, för att se hur det fungerar, hur det ser ut, vad jag behöver tänka på, osv. till min stora glädje märker jag att mitt bildseende inte försvinner, utan håller sig som vanligt - bara i en lite rörigare form än vanligt. 

en teknisk grej jag reflekterade över; jag har ju en canon eos 5d mark III - alltså har jag ingen utfällbar bildskärm. av det skälet kan jag inte se föregående exponering och hur det ser ut när jag ska göra exponering nr 2. det kan man ju tycka gör saker lite klurigare - men faktum är att jag tycker att det funkade hyfsat bra ändå. jag har rätt bra bildminne, och jag mer eller mindre känner i kroppen vart nr 2 ska ta vägen, för att det ska funka. jag menar det inte som att jag är perfekt, men det underlättar - även om alla dubbelexponeringar jag gjorde idag, blev långt ifrån bra. 

det här är faktiskt något jag ska ta med mig ner till kopparlunden och testa där. vi får se när det blir av - kanske att jag vill testköra en eller ett par gånger till här i krokarna, så jag får lite känsla för hur det funkar. en gång = ingen gång. två gånger - två gånger. tre gånger = mer vana.

så. jag vill framföra ett litet väl riktat tack till både sameul och tommy (von knorring) som visat just dubbelexponeringar på sistone, och därmed väckte minnet av att det är möjligt och dessutom kan vara kul, och därmed också lusten att testa själv efter.. well, runt 25 år, eller så. 😅

dagens sista bild härunder!

övningsrunda

en av de största fördelarna med att inte fotografera mot betalning är att man slipper undan den där nödvändigheten av prestation och konstant hög kvalitet på det man gör. för mig är det en enorm lättnad att inte behöva känna just den där prestationsångesten och nervositeten för huruvida just den här kunden kommer att bli nöjd eller inte. 

det gör att åtminstone jag kan slappna av på ett helt annat sätt och sänka förväntningarna på att "vara skitbra" varje dag. 

de här bilderna är från i fredags när jag och min hund precis plockat upp hans bästa kompis, en gigantisk tik som brukar hänga med oss när hennes människor är i stan. supermysig hund som smälter in helt obemärkt i vår familj. 

just den här omgången bilder kändes mest som en övningsrunda. jag har ju som sagt var inte fotograferat särskilt mycket på senaste, så ringrostigheten gör sig känd på det mest obekväma vis. 😅

men jag tror att bildseendet sitter där det ska, trots att det känns just ringrostigt. 

det som är intressant just nu - det syns inte i just de här bilderna, men tittar man tillbaka till förra inlägget kan man se vissa skillnader - är vad, och hur, jag fotograferar. det är ingen direkt skillnad i HUR - det blir samma formspråk, men med mer motiv än enbart form.

det jag gjorde i fredags var dock mest att återgå till det som är känt och hemtamt, i fråga om just bild- och formspråk. det här är något jag kan, har lätt att se och plocka upp i bild.

jag har ett motto jag använder mig av när det gäller fotokurser och club passionista - och det är att vi inte måste producera mästerverk. det är faktiskt något jag anammar för egen del också. när man har fotograferat ett tag märker man att det som är intressant INTE är mästerverken, utan huruvida den allmänna nivån är stabil och om man kan höja den i stället för att råka fotografera ett enda mästerverk.

det är rätt skönt att släppa taget om det där med mästerverk, faktiskt. jag ser åtminstone mitt eget fotograferande som mer undersökande och utforskande - vad händer om jag gör såhär? .. än ett ständigt sökande efter nästa "bästa bilden någonsin". det är ju mest bara jobbigt, och jag vet inte om det blir särskilt mycket bättre bilder för den sakens skull.

.. som avslutande skvaller kan jag berätta att jag precis är i tagen att börja skriva min andra bok. det blir en fortsättning/fördjupning på den första boken om Sanning vs Verklighet i fotografi, men med det groteska (art grotesque) som filter. jag håller på och läser diverse filosofer och annat smått och gott, för att dels hitta ett vettigt språk att använda, dels för att ha lite kött på benen. jag tycker ju att det mesta av det jag läser visserligen kan vara väldigt intressant (jag tänker närmast på idéhistorisk/konstvetenskaplig litteratur om det groteska ur lite olika perspektiv), men vissa författare är antingen sjukligt tråkiga eller alldeles för enkelspåriga för min smak. 

så - nu kommer jag att ha sådär vansinnigt kul ett bra tag framöver. alltså, ni ANAR inte vad kul det är att skriva böcker om de här sakerna. min hjärna ligger som en stor, dreglande, svettig pöl innanför pannbenet och sexfantiserar om det groteska in absurdum. 😅

det är tur att jag är lättroad, iaf. 🤷🏻‍♀️

hedda

jag trodde att jag skulle fortsätta fotografera min gode vän edward idag, men ack så jag bedrog mig. när det började bli dags visade det sig att hedda vrålade för full hals, medan edward var tyst, tillbakadragen och helt försjunken i sin egen lilla värld.

det var bara att ta ner hedda från bokhyllan och ta hand om hennes behov att synas.

om det inte framgått har jag en nära och känslosam relation till mina kranier. de har väldigt tydliga personligheter och är tydliga med att de inte vill förväxlas med "just any skull". de vill inte heller ses som förkroppsligande av några stereotyper. 

edward, som ni redan har träffat, är filosofen. han är djupt försjunken i sina egna drömmar, minnen och filosofiska utsvävningar - inte särskilt tillgänglig, alltså. men han är också en gentleman och rejält ståtlig i sin höga hatt. 

hedda är en partygirl. fast inte nödvändigtvis enbart för kul. hon bär sin partygirl-het som en mask, för att dölja både blyghet och ledsenhet. dessutom har hon en hemlig crush på edward; han vet om det och erkänner att han är smått attraherad tillbaka, men det skulle han aldrig erkänna.

ebba, som ni kommer att få träffa så småningom, är en troublemaker som aldrig kan vara stilla. hon söker thrills och det är ekot av hennes skratt man ständigt störs av i det här oändliga, svarta tomrummet. 

det var första gången jag fotograferade hedda, nu i år. hon hade en ledsen dag idag, stackarn. jag provade att fotografera henne både med och utan skärpa, men jag tror att - iaf som det känns just precis nu, att skärpa klär henne bättre än oskärpa. vi får se hur det känns en annan dag.

det är pga detta som flera av bilderna är så väldigt lika; samma som med edward igår. så går det när man testar ungefär samma utsnitt med/utan skärpa.

när det börjar bli dags att faktiskt välja bilder, skriva texter och layouta, finns det en viss sannolikhet att jag kommer att göra bildytan större. det jag menar är att göra den svarta ytan större så att de får mer utrymme att VARA i. det är ett tag kvar tills dess, så jag kanske hittar på nåt annat när det väl är dags. det vet man inte förrän man är där. 😅

jag kan iaf säga att det här är ett otroligt kul projekt att hålla på med. jag har som sagt var en väldigt nära relation till edward, ebba och hedda, och att berätta om dem på det här viset känns som det enda sätt att göra det på utan att störa dem i sina bubblor av tillvaro.