om roland barthes

jag tog med mig kameran när jag gick ut med hunden för ett par timmar sen. hade nån slags plan, som genast ändrades när vi kom ut. det slutade med att vi gick en sväng runt kvarteret, och jag tänkte att ser jag nån bild som vill bli plockad, så gör jag det. annars låter jag bli.

det föll sig så att jag valde att till största delen fotografera sådant som är likadant. alltså; typ, mönster. på ett eller annat vis, iaf. 

men - jag tänkte att jag skulle skriva om roland barthes, så ni får se bilderna som orelaterad illustration till det. :D

nu har jag läst ut de två böcker jag har av barthes - camera lucida, och bildens retorik. jag har läst camera lucida förut, men det är så orimligt länge sen att det var läge att friska upp minnet lite.

min spontana tanke är - herregud, vad tråkig han är. 

jag tycker att camera lucida är bättre än bildens retorik, men det spelar ingen roll - båda böckerna är tråkiga i vilket fall. det märks oerhört tydligt att han egentligen är lingvist. min kopia av camera lucida är på engelska. jag har ett rätt stort och bra ordförråd på engelska (jag läser mycket på engelska, ser serier och filmer på engelska, lyssnar nästan uteslutande på musik med engelsk text osv), men SHIT pommes frites, vilka ord det finns med. och bildens retorik ska vi inte ens prata om - min bok är på svenska, och det är vansinnigt många ord jag ALDRIG har hört, i hela mitt liv. 

med tanke på hur vi bombarderas av fotografi numer, framför allt i media och sociala medier, är det lätt (även för oss som fotograferar, tror jag) att tänka att fotografi är lika gammalt som alla andra konstformer, men så är det ju faktiskt inte. det är inte ens 200 år sedan det första fotografiet någonsin, skapades. mycket vatten har visserligen runnit under broarna sedan dess, men som konstform är fotografi fortfarande rätt ung.

och jag tänker att även om roland barthes levde, verkade och skrev under ett århundrade som de flesta som finns här på fotosidan har upplevt, så har fotografiet som fenomen, som uttryck osv, ändå förändrats en hel del.

från mitt perspektiv, som är född bara några år innan barthes dog. känns hans grepp om bildanalys ganska naivt. jag tror inte att det var det - då, men nu, nästan 50 år senare, känns hans grepp om bildanalysen rätt tom. åtminstone för mig. man behöver inte göra en psykoanalys på ett fotografi, men för mig är det viktigt med annat, än det som barthes skriver om. 

en del saker köper jag - men endast som ett första steg in i en analys. och jag tycker att det åtminstone på vissa sätt kan jämföras med panofskys tankar om ikonologi (igenkänning i ett konstverk man betraktar), men likt panofsky verkar det inte komma så jättemycket längre än så. hans studium känns mest som att svara på frågan "gillar jag det här eller ej", och punktum verkar inte vara mer än något i det fotografi man betraktar som sticker ut och retar ögat på den person som tittar. (studium och punktum). 

sen tycker jag också att barthes är alldeles otroligt omständig i sina texter. han tar enormt lång tid på sig att nå nån slags poäng, vilket gör att jag har svårt att ta mig vidare i texten - jag tröttnar, helt enkelt.

nu läser jag ju vidare ändå, men det skall erkännas att delar av texterna har jag mest skummat igenom.

det finns lite andra olika saker jag reagerar på, men min misstanke är att det beror på just det faktum att roland barthes levde under en annan tid än jag, och fotografiet då var inte samma sak som det är nu.

barthes verkar, rent generellt, vara av åsikten att ett fotografi på något sätt skulle vara.. well, diskussionerna han för är långrandiga, men han verkar söka efter någon slags sanning i fotografiet, och ha åsikten att alla fotografier på något sätt är samma sak (fast ändå inte, eftersom han tar upp hur han söker essensen av sin döda mamma i gamla fotografier, men även pornografiskt fotografi). 

jag tror inte att barthes och hans metoder är någonting jag kommer att använda mig av själv, och inte heller något jag kommer att anstränga mig särdeles för att föra vidare. jag är visserligen glad att jag har böckerna, och nu dessutom har läst dem - men eftersom jag själv har ett annat förhållningssätt till, och närmar mig fotografi - både som fotograf och teoretiker, så känner jag inte nödvändigtvis att barthes har så mycket att tillföra, rent praktiskt.

jag valde att läsa de här böckerna nu (jag har andra böcker att läsa också), eftersom jag planerar att skriva ihop nån slags skrift till mina passionista-medlemmar om just bildanalys. jag har åtminstone 3 - 4 böcker till att trycka i mig. john berger är med på den listan, liksom james elkins. jag har också ett par till nya böcker, där jag inte kommer ihåg vad författarna heter (och är för lat för att vända mig om och kolla), som ska läsas. 

dock; eftersom mina medlemmar är rätt så novis inom fotografi rent generellt, så kommer det inte att bli en skrift som behandlar fototeori ur något akademiskt perspektiv. jag funderar på om jag ska ta upp några författare (glömde att jag kanske måste läsa om ett par böcker av susan sontag också), men sedan lämna det för att ägna mig åt hur en fotograf analyserar andra fotografers bilder, för att lära sig språket, och framför allt, utveckla sitt eget fotograferande.

och då handlar det ju mer om fototeknik, val man gör som fotograf när man står där med kameran, komposition, ljus, korn, färg vs svartvitt, osv.

jag vet inte om medlemmarna kommer att vara intresserade av det här. :D jag menar; bildanalys låter ju lite småtråkigt. men jag hoppas att de intresserar sig för det, iaf litegrand. jag tror att de flesta av dem skulle tjäna på att lära sig åtminstone nån slags grundläggande kunskap om det. språket, framför allt - det är ju alltid kul att kunna prata om fotografi med andra intresserade, och förstå vad de menar när de kläcker ur sig diverse fototermer på löpande band.

och med det sagt har jag inte så mycket mer att säga om roland barthes eller bildanalys just för ögonblicket. de här sista bilderna tog jag på väg upp genom trapphuset, när vi kom in. solen ligger på den sidan, från soluppgång och några timmar framåt. jag tänker ibland att jag ska fotografera där, men glömmer det alltid.

och här kommer dagens sista. mycket nytta och nöje - hoppas du inte dog av tristess, av att läsa om roland barthes. :)

testinlägg

det här inlägget har två syften.

a) jag har tagit bort moderera-kommentarer-funktionen, och igår fick jag en kommentar på förra inlägget som faktiskt syntes i inlägget. tills jag fått respons från fotosidan om vad som hänt med de kommentarer jag vill kunna godkänna, får det vara såhär. jag blir galen om det försvinner fler kommentarer.

b) i morse spöregnade det innan jag skulle gå och sova, så jag drog på sista kissen för hunden. i stället ställde jag mig vid balkongen och roade mig med att försöka fånga vattendroppar i fall. en av kursträffarna på porträttkursen var nämligen timing, så jag tänkte att jag skulle öva mig lite på just det. lättare sagt än gjort - fick inte en enda fallande vattendroppe, trots att det regnade rejält. (och med fallande vattendroppar menar jag de som hänger och dinglar såhär tjusigt, lite här och där)

så dagens inlägg - även om de här bilderna inte är särskilt kul eller spännande blir jag ändå glad om någon kommenterar, bara för att se att det fungerar. tack på förhand.

utsikt från balkongen, mitt i regnet. 

utsikt över taken, på andra sidan gatan.

dagens lärdom: det är betydligt svårare att fånga fallande vattendroppar än man (jag) tror. 

iakttagelser

jag närmar mig med sniglars myrsteg ett "efter-stressen-stadie", vilket är högst efterlängtat. igår gjorde jag mig av med ett stressmoment, och i morgon blir jag av med det andra. därefter tror jag att det är klart, allt som ska göras, och jag kan ägna mig åt att vila och återhämta mig efter nästan tre månaders konstant stress. 

ni anar inte vad skönt det ska bli. jag är så slut att jag knappt vet vad jag heter. skrev ett långt inlägg på fb natten till igår och beskrev hur jävla skitdrygt det är att vara så stress-skadad att det krävs i princip ingenting alls för att både kropp och skalle ska slå knut på sig själva och vägra samarbeta på ens det minsta lilla vis. det är extremt irriterande, frustrerande och ut-tröttande. 

jag tog med mig kameran när jag gick ut med hunden idag. vi gick inte skitlångt, men det tog lång tid. dels för att jag fotograferade, dels för att han hittade en fotboll som blev hans, som han fipplade runt med hela vägen hem. tur att vi är lättroade, både han och jag. :D 

när jag tömde ur kameran funderade jag på om det skulle vara nåt att titta på. det är inte mycket, inte är det spännande heller. men så beslöt jag mig för att det får vara iakttagelser - inget mer, inget mindre. ibland får det räcka, man måste inte producera mästerverk varje dag.

en sak som slog mig när jag laddade upp bilderna till bloggen var - den här intressanta frågan om sanning, om vi kan tolka fotografi som sanning, och ur det perspektivet, hur viktigt det blir att utbilda sig i åtminstone grundläggande bildanalys. 

nu finns det ju många sätt att avnjuta fotografi. man måste ju inte nödvändigtvis eftersöka SANNINGEN - för hur ska vi kunna göra det? 

följande tanke blev; nu när porträttkursen är slut kommer jag att ha både tid och energi att skriva en del i sommar (förutsatt att det inte blir skitvarmt kombinerat med pollen, för då ger min hjärna upp igen). jag har ett helt gäng skrivprojekt som jag både vill och behöver engagera mig i, och jag kanske skulle göra ett ryck, få arslet ur, så att jag kan känna att jag åstadkommit åtminstone nånting under en period där jag vanligtvis bara sitter av tiden.

men det här med sanning.. åtminstone för mig så är ju det nånting som beror väldigt mycket på syftet med en bild. när det gäller mina egna, t ex, så är ju SANNINGEN rätt ointressant. må så vara att de är utsnitt ur verkligheten, men vilken sanning kräver en betraktare att utläsa ur det jag ägnar mig åt?

och samtidigt, på ett sätt, så kan det ju vara intressant att veta att bilderna som kommer här under, inte är fotograferade i en skog. motivet är en stubbe på ett hörn av en gräsmatta utanför ett 6-våningshus i ett område strax bredvid där jag bor. allt är inte vad man tror att det är. 

ok då. den här kom visst emellan, innan stubben. :D

här har vi stubben; ett nedtaget träd. det är otroligt vackert, sådär som jag brukar tycka om trädrötter, nedhuggna träd och liknande.

och det här är ungefär så engagerad jag orkar vara idag. nu ska jag ägna resten av kvällen åt att inte stressa, så att jag lyckas ta mig iväg i morgon, så att jag därefter - äntligen, kan slappna av och släppa stressen. 

wish me luck.

sista kursträffen på porträttkursen

idag var äntligen sista kursträffen i porträttkursen. eller, äntligen och äntligen.. beror ju på vad man lägger i det. det är skönt, såtillvida att mängden stressfaktorer har minskat, vilket är otroligt skönt. sen är det trist, eftersom jag gillar att tillbringa mina söndagar med den här gruppen.

men. nu är kursen slut, och jag har fotograferat alla idag närvarande deltagare. två uteblev för att umgås med barnbarn, och även om det är trist för oss andra, så är det ju faktiskt viktigt, det med.

under ungefär två timmar fotograferade jag sex personer, varav två är gifta, så jag tog några bilder på dem tillsammans också.

och jag måste säga att jag är över förväntan supernöjd. igår kväll och idag på förmiddagen, innan jag och hunden tog oss iväg, var jag så vansinnigt stressad. fi fan, vad drygt det är. det kändes som att det inte alls skulle bli bra. jag hade inte alls nån känsla för hur det skulle bli. medan jag höll på kände jag mig också tom, och i största allmänhet inte alls på topp - fast bättre. iaf lite bättre.

men när jag kom hem och faktiskt började titta ordentligt, och redigera.. alltså, shit, vad nöjd jag är. och det är SÅ kul att vara så nöjd!!!

sammanlagt gjorde jag i ordning 40 bilder på deltagarna, och laddade upp i vår fb-grupp. det här inlägget skulle aldrig ta slut om jag visade alla bilderna, så ni får nöja er med ett litet urval. 

extra kul känns det, eftersom jag inte hade särskilt lång tid med varje person. jag ägnade runt 15 minuter med varje deltagare, och ändå hann jag få bilder på ALLA som jag känner mig lite sådär löjligt nöjd med. då känns det rätt bra i kroppen, faktiskt. 

nu är det bara två grejer kvar på min stress-lista, och båda de grejerna ska göras nu i veckan. jag känner mig faktiskt lite mindre stressad, men jag längtar tills ALLT ligger bakom mig. då tänker jag låta bli att ge mig ut (förutom med hunden, förstås) på ett tag, och bara låta min stress plana ut, så att jag kan fungera på vad som är "normalt" för mig.

men för tillfället tar jag mig friheten att vara skitnöjd. verkligen supernöjd. och det är SÅ kul.

disträ, ofokuserad och allmänt skum

senaste veckan har varit jätteskum. är, och har varit jättetrött, och dessutom känt mig väldigt låg och off. gissar att det är pollen, nu igen, men vet inte. oavsett vilket, så har inspirationen att fotografera lyst med sin frånvaro. idag vaknade den såpass att jag åtminstone fick med mig kameran ut med hunden. 

det här staketet är hyfsat långt, och uppvisar varierande grad av trasighet lite här och där. eftersom det råkade finnas där, och jag råkade ha kameran med mig lät jag de tu mötas. det är kanske inte världens mest spännande motiv, men jag gillar symmetrin, de upprepade linjerna, den där trasigheten.

och det är väl ungefär så ambitiös och engagerad jag har orkat vara idag. jag är lite mer stressad än jag har lust med - det finns lite olika skäl till det. exempelvis; det är sista kursträffen i morgon, och då ska jag fotografera alla deltagare. jag har varit lite småstressad under hela kursen, eftersom det blev så tokigt precis i början - dels att renoveringen här hemma var i full gång, och att jag fyllde år precis i den svängen. just nu har jag ett par andra saker jag stressar över också, men om några dagar är iaf de grejerna ur världen. 

det märks rätt tydligt (för mig) när jag inte är på topp. jag tycker att jag har svårt att hitta bilder, och även när jag har hittat dem känner jag inte någon direkt connection till dem. har för mig att jag skrivit om det här fenomenet vid något tillfälle tidigare. det uppstår just när jag är trött och stressad. det är dock inte omöjligt att jag kommer att gilla bilderna mer när trötthet och stress gett med sig (typ; efter sommaren, om pollen-eländet ska envisas på det här sättet). 

jag tog en paus i skrivandet av det här inlägget och gjorde ett yogapass. till min stora glädje och tacksamhet känner jag mig lite bättre. såpass att jag kan tycka att bilderna från idag är helt ok, om än kanske inte några mästerverk.

jag har för övrigt funderat lite på en sak. det är en eller ett par, av er som läser här i min blogg, som kommenterat vid nåt enstaka tillfälle, att mina bilder inte ser ut som andras. jag tar det som något väldigt positivt,  men det jag funderar på är huruvida mitt sätt att se verkligen skiljer sig så mycket från andras. jag tycker personligen inte det - jag är ju en människa, som alla andra. hur olika kan man se, liksom!?

jag tror att det enda jag är beredd att tycka, är att sättet jag ser och fotograferar på, inte är ett dugg kommersiellt. alls. öht. det har nog aldrig varit det, inte ens när jag jobbade som porträttfotograf. mer då än nu, visserligen, men inte som andra porträttfotografer. så visst, jag köper att mitt sätt att se/fotografera är något annat än många andras ur det perspektivet.

men det lär jag ju inte vara ensam om. att ha ett icke-kommersiellt bildspråk.

det är ju också därför jag kallar det jag gör visuell poesi, mer än något annat - med fotografi som metod. 

och något som är hyfsat relevant i sammanhanget är att jag numer inte har samma behov av bekräftelse som jag hade när jag var yngre. jag är inte blind - jag ser ju att det jag gör är rätt trevligt att titta på. jag ser också att det är mindre lättillgängligt än många andras. men tack och lov har jag inget behov av att fotografera lättillgängligt och säljande. det blir ju inte mindre bra för att det (troligtvis) inte funkar för den stora massan.

det är tur att det bara är en bild kvar att visa, eftersom jag känner att jag börjar bli lite fladdrig i tankarna. :D :D :D