jag har förlorat

jag har förlorat en av mina närmsta relationer. för den som aldrig har haft katt, kanske det låter fånigt. men i tisdags tog jag min katt-tant, nästan 14 år gamla molly, till veterinären för sista (och andra) gången. för mig som är ensamstående med i princip inga familjerelationer kvar i livet, är mina djur de allra närmaste jag har. 

för runt tio dagar sen, precis exakt på dagen lagom när jag hällt upp en helt spritt, sproilans ny 10-kilos säck torrfoder i hennes fodertunna, började hon vägra äta torrfoder. det är inget nytt fenomen - hon har i hela sitt liv haft korta perioder när hon inte vill äta torrfoder, och när hon väl gör det, kräks hon upp det efter en stund.

men det ger sig alltid.

den här gången gav det sig dock inte, och hon började dessutom gå och gömma sig längst ner i sin stora klöstunna för att få vara i fred. när jag hittade en knöl ovanpå hennes huvud började jag få panik. jag bokade tid hos veterinär för undersökning, och pratade sen med två kompisar. båda tyckte att med tanke på ålder osv, så kanske det var dags.

det tog mig hela helgen, med konstant, intensivt fokus på henne, att till slut boka om tiden från undersökning till avslut.

i 22 års tid har jag alltid haft katt. förr hade jag alltid två katter i olika åldrar. när den äldre gick, fanns det alltid en kvar. men när min senaste andra katt lämnade mig, var molly extremt tydlig med att det minsann inte skulle bli nån mer katt här hemma så länge hon fanns, för hon var minsann alldeles tillräcklig.

det hade hon rätt i.

men det gör också att jag för första gången på 22 år, inte har katt. så jag sörjer inte bara molly specifikt, utan frånvaron av KATT. jag är inte en person som "bara" har hund. jag är en person som har hund och katt. det måste vara så, nåt annat går inte.

så jag har börjat titta runt lite. jag har inte bråttom - det ska ju liksom vara rätt katt. jag har mina preferenser, och dem tänker jag hålla på. jag har också lite olika idéer om namn på den här för mig ännu okända katten. det kommer att bli jättebra, och jag tror att boyo kommer att uppskatta en ny kompis - även om det säkert kommer att bli kalabalik den första veckan eller så.

det här är andra dagen jag haft med mig kamera ut, sen nån vecka tillbaka. igår hade jag med mig hilda, men det blev inte en enda bild. idag är dessa bilder det jag tyckte var... låt oss säga att jag inte känner särskilt mycket för de här bilderna, men de är iaf mer än inget alls. 

det blir troligen ett par dagars paus till, eftersom det tydligen ska bli rätt varmt här i västerås under helgen. jag vill och behöver åka ner till kopparlunden iaf ett par gånger till, men det får bli när temperaturen sjunker igen. det kommer att vara alldeles för varmt för både mig och boyo. 

fast på sätt och vis är det rätt skönt att inte behöva åka iväg just nu. då kan jag sitta här hemma och sörja hur mycket jag vill, helt fritt. och det behövs, för min molly var en oerhört speciell katt. hon var inte bara en katt, utan också min familiaris. det är en förlust jag inte kan beskriva i ord, att förlora henne.

men jag är så oerhört, oerhört tacksam att få ha haft henne i mitt liv i nästan 14 år. 🙏

Turbo56 2026-04-30 23:00

Sorgen efter en liten vän bär en särskild tyngd.
Den är mjuk och skarp på samma gång, som en filt av minnen som både värmer och skaver.
När man har levt länge tillsammans, delat glädje, tystnad, vardag och de där små stunderna som ingen annan riktigt ser, då blir förlusten inte bara ett tomrum. Den blir en förändring i själva rytmen av dagen.

Det är svårt.
Det får vara svårt.

En katt är aldrig bara ett djur. Hon är en närvaro, en blick, ett sätt att röra sig genom rummet som gör att världen känns lite mer hel. Och när hon inte längre finns där, fortsätter hon ändå att finnas. Du kommer att se henne i ögonvrån, höra tassar som inte längre landar på golvet, känna en tyngd vid fotänden som bara minnet bär.
Det är inte inbillning.
Det är kärlekens efterskall.

Sorgen är ett sätt att hålla fast vid allt ni delat.
Och saknaden är ett bevis på att hon var viktig, att hon gjorde avtryck, att hon var en del av ditt liv på ett sätt som inte går att ersätta.

En dag kommer minnena att göra mindre ont.
Men de kommer alltid att vara där, som små, mjuka fotspår genom tiden.

Stefan

Svar från pisces 2026-05-01 01:26

tack för dina ord, stefan. 🙏 en katt är så oerhört mycket mer än "bara" en katt. jag ser henne överallt, fast att hon inte är här. i ögonvrån, som du säger, när jag vänder mig om från spisen - jag ser henne nästan på sin vanliga plats, men när jag tittar är hon inte där.

det är inte min första förlust av ett djur. de börjar bli några stycken vid det här laget, och fler kommer de att bli. och sorgen ÄR värd det. men det är inte ett kul när allt är nytt och ovant.

och att vara helt utan katt är fullständigt onaturligt. jag tycker inte om att vara utan hund heller, men att vara utan katt är.. onaturligt, in absurdum.