Fotografisk instruktion till mig själv

Om jag skulle dista mig till att skriva en instruktion i fotografi till mig själv skulle det kunna vara så här:

”Varje exponering är betydelsefull, seriös eller slapp är ditt eget val.

Om du använder en digital kamera - Vänd om möjligt skärmen eller tejpa för den.

Titta aldrig på skärmen så fort du exponerat!

Reflektera istället en sekund över vad du vill berätta.

Tänk på och lär dig använda tid och bländare. Lär dig tills det sitter i ryggmärgen.

Sov med kameran nära till hands och lär dig hantera knapparna i absolut mörker.

Inse dina begränsningar, både tekniskt och mänskligt men lär dig utnyttja dina svagheter..

Undvik automatiken. Den lär dig absolut ingenting.

Fast optik skärper ditt seende på ett helt annat sätt än en zoom.

Lär dig se ljusets skiftningar och dess magi i en bråkdels sekund.

Se och lär i första hand av målare, grafiker och ljussättningen på film och teater.

Studera historiska fotografers arbeten. Försök klura ut hur de gjorde och låt dig inspireras. Ja, du får t o m härma!

Ge sjutton i att stirra dig blind på kamera och objektivtester!

Läs en roman istället.

Var närvarande.

Gå närmre! Försök i alla fall. Var vänlig mot alla du möter. Ett leende räcker långt.

Det spelar ingen roll vilken kamera du använder. Digital eller analog, film eller pixel kan kvitta. En telefonkamera eller ett megapixelmonster kan ta bra bilder oavsett.

Krångla till det tekniskt om du vill.

Eller inte.

Du väljer själv.

Det är ändå bara BILDEN som räknas.

Men inse att du tar max 100 BRA bilder under en livstid. Och att det är gott nog.”

Bilden av min hund tog jag medan jag skrev detta. Hon undrade säkert vad jag höll på med…

Dyrt, men gratis…

Att göra fotografiska böcker är dyrt, riktigt dyrt.

Vilket jag upptäcker när jag nu tittar på Blurb, ett amerikanskt print on demand företag, där jag för några år sedan gjorde boken ”Återblick - fotografier genom åren”.

140 US dollar för 124 sidor bilder. Visserligen är den i coffe-table formar, men på tok för dyr.

Dock, om du är intresserad, kan du bläddra i den gratis genom att trycke på ”preview” online här:

Vardagsdramatik

Min grannes 15-åriga lilla hund blev svårt biten idag för för två år sedan av en betydligt större jycke och vi åkte i ilfart till djursjukhuset.

Akutoperation, och veterinären förklarade att lilla ”Easy” hade knappa 50% chans att överleva.

Men se det gjorde han!, och han fick ytterligare ett halvt år att leva innan han stilla somnade in för gott.

Jag tog bilden minuten innan han togs in på operationen.

Den betyder mycket för min granne.

Fyra fotografer blir 3+3

”Fyra fotografer” kallade vi oss under många år och vi gjorde fem utställningar tillsammans på olika hyrgallerier i Stockholm. Den bästa utställningen var nog då all försäljning skänktes till Ukraina efter att Rysslands angreppskrig hade startat.
Men en dag blev vi bara tre kvar i gruppen.

Vi hade planerat att ha ytterligare en utställning på Galleri Fotografi nu under våren. Frågan var huruvida vi skulle ställa ut ändå trots att vi bara var tre, eller lägga ner gruppen? Deppig valsituation måhända, men över en kopp kaffe bestämde vi, tre äldre herrar, att starta om och försöka bryta den ack så vanliga gubbigheten i fotovärlden och bjuda in tre kvinnliga fotografer som vi beundrar till en gemensam 3+3 utställning.

Och så blev det. Göran Tonström, Krister Klereus och jag ställer ut efter sommaren tillsammans med Anna Lithander, Anna Eklund och Anneli von Wowern på Galleri Fotografi på Hornsgatspuckeln i Stockholm. Tills dess blir det att röja runt i mitt synnerligen ostrukturerade bildarkiv.

Vernissagen blir lördagen 28 september.

Reflektion dagen efter

Lördag förmiddag 

Igår, 8 mars under 24 timmar, uppmärksammades den internationella kvinnodagen. En endaste dag för att påminna om kvinnors utsatthet, rättigheter och det globala könsbaserade förtrycket.

Jag ser på den enastående fotografen Steve McCurrys bild från Afghanistan och tänker att 8 mars nog bara är en mycket liten paus innan  mansåret fortsätter som om inget hänt.

Jag ser också på två av mina egna bilder av min fru och Noor, vårt barnbarn, och tänker att det nog bara är slumpen, en anständig svensk migrationspolitik och ett biologisk privilegium som gör att Noor får växa upp här och inte i dagens Teheran varifrån hennes pappa kom som flykting undan mullornas diktatur.