Att förlora en vän

Måndag morgon 2018-04-09

Jag träffade Moustafa Jano för snart tre år sedan på en flyktingförläggning utanför Karlshamn. Han hade, likt tiotusentals andra, flytt från helvetet i Syrien och hoppades på en framtid för sig och sin familj i Sverige. Det var den förhoppningen som drev honom att ta sig till fots över bergen mot Turkiet och vidare i en överfylld gummibåt mot Grekland. Moustafa hade tur, överlevde flykten trots fasansfulla upplevelser.

Alla gjorde inte det, Medelhavet är som bekant idag en en grav för hundratals flyktingar.

Jag fascinerades av att han på flyktingförläggningen - i ett rum som han delade med flera andra och med en gammal laptop (som en vänlig person skänkt honom), lyckades uppehålla en konstnärlig ambition och driv. När jag såg hans bilder såg jag omedelbart att de höll en klass för sig och jag var inte ensam om att tycka så. Under sina få år i Sverige har Moustafa därför haft flera utställningar, bl a en uppmärksammad separatutställning på Fotografiska i Stockholm och på Gnesta-planket. Han är utbildad grafisk designer från Konsthögskolan i Damaskus, men han kan på Migrationsverkets förfrågan inte styrka detta eftersom skolan idag är en bombkrafter och alla dokument och den packning han hade med sig under flykten slängdes överbord för att inte den vattenfyllda och trasiga lilla gummibåten skulle sjunka.

De bilder Moustafa gör är en form av fotografiska collage med tydliga stråk från hans flyktingbakgrund, erfarenheter som blir tydliga, ibland skrämmande men samtidigt djupt allmänmänskliga och varma.

Det handlar, menar jag, om ett konstnärsskap och ett uttryck som är mycket giltigt för den värld vi lever i. Samtidigt är det bilder som kommer att motstå tidens tand

I helgen besökte jag Hjorthagens FolkKulturCentrum här i Stockholm eftersom Moustafa ställer ut där.  Jag gick dit främst för att träffa Moustafa men också för att titta på flera nyproducerade blad. Det blev ett kärt återseende, samtidigt mycket ledsamt. Trots flera försök blånekar Migrationsverket honom familjeåterförening i Sverige. Moustafas fru och barn sitter idag fast i norra Irak under svåra omständigheter.

Det betyder att Moustafa, för att kunna återförenas med sin familj, i dagarna lämnar Sverige för en osäker framtid i en liten ort utanför Sulaymaniyya i Irakiska Kurdistan.

Jag förlorar därmed den naturliga kontakten med en kär vän och Sverige går miste om ett enastående konstnärsskap

Två av Moustafas bilder

Första dagen helt utan krycka

  Söndag 2018-03-25

Det kanske inte imponerar särskilt men idag - i det vackra vädret, gick jag på helt egna ben ca 700 meter utan stöd av krycka. Det är stort för mig eftersom jag sedan jag drabbades av stroke i somras bara kunnat förflytta mig med hjälp av först rullstol, sedan rollator, därefter ett halvt år stödd på krycka. Men idag fick även den alltså stanna hemma i hallen.

Resten av söndagseftermiddagen blev jag hängandes i soffan, glodde lite på Netflix och gladde mig åt  bedriften tillsammans med Ulrika.

I morgon klämmer jag kilometern....

Gå på bio i helgen

Fredag 18-02-23 och DN till frukost.

Vi bläddrar i tidningen, talar om vilken film vi ska se i helgen. Över en helsida slås vi sv en både vacker och spännande annons för Stefan Jarls nya film.
- Jag känner honom, mumlar jag och pekar på sidan.
- Jag visste inte att du känner Stefan Jarl?, säger min fru Ulrika.
- Nää, men jag känner han som gjort den vackra affischen, svarar jag och  får samtidigt en klump i halsen.
Han heter Moustafa Jano och kom som flykring från helvetet i Aleppo för två år sedan. Jag råkade se några av hans bilder i en lokaltidning och tog reda på var han fanns och sökte upp honom. Han satt då på en flyktingförläggning i Blekinge och på en sliten laptop hade han börjat göra fantastiska bilder, verk som redan ställts ut på både Fotografiska, i Finland och och på andra ställen. Han bor fortfarande i Blekinge och är en en aktiv konstnär vars bilder är starkt berörande. Han är en av många som berikar Sverige med sin närvaro i vårt pytteland i världen.
Men det är inte därför jag får klumpen i halsen,
Den får jag när jag tänker på Mostafas fru - Reem Muhammed och parets två små barn, som sitter fast i norra Irak. Jag tänker på den svenska migrationspolitik som lägger hinder i vägen för en snabb  familjeåterförening. 

Jag känner hur klumpen i halsen också övergår till vrede och särskilt nu i dessa slipade valtider då -utan att vi reagerade, Sverigedemokraternas migrationspolitik redan i praktiken har geomförts.
Jag skäms över mitt land denna fredagmorgon. 
Men visst, vi ska se filmen i helgen. Samt slå en pling till Blekinge och höra om det hänt något på senaste tiden, eller om Migrationsverkets kvarnar bara maler vidare utan besked.

Och jag bara måste försöka få tag i affischen....

Moustafa Jano

Välja porträtt

Jag sliter med att välja porträtt till vår kommande grupputställning "Fyra Fotografer" på Galleri Korn, vernissage fredag 9 mars.

Vi - Alf Johansson, Krister Klereus; Göran Tonström och jag, har nämligen valt "porträtt" som tema i år och du är välkommen på vår vernissage 9 mars mellan klockan 16.00-20.00. Adressen är Hornsgatan 147, Södermalm i Stockholm (T-bana Hornstull). 

Fria fotografers tribun

Dagens pensum: skära passepartouer och rama mina bilder till Fria Fotografers Tribun på Kulturhuset i Stockholm. 
Vernissage fredag 2 mars kl 17.00-20.00. Välkomna!