Guldfiskarna i Teheran

Jag ser på två bilder.

Den första är en bild av mitt barnbarn – Noor Åström Tabrizi – tillsammans med sin mamma, min dotter. Noor är en unge som vem som helst som bor vid Gullmarsplan i Stockholm, går på ”föris” (aka dagis), ritar teckningar och långsamt lär sig svenska alfabetet. Min absoluta gullunge, samtidigt som vilken annan unge som helst i det här landet.

Jag ser också på en annan bild av en ung kvinna i en trädgård i Teheran.

I den lilla dammen simmar guldfiskar.

Bilden är från slutet av 40-talet och kvinnan på bilden hette Sohror Tabrizi.

Hon levde ett långt liv, hennes familj spreds som flyktingar över världen och ett av hennes barnbarn hamnade i Jakobsberg via FN:s flyktingprogram på 80-talet, gick i svensk skola, utbildade sig och träffade min dotter. De blev förälskade och resultatet är Noor.

Men trots att gammelfamor vid guldfiskdammen i Teheran nu har lämnat jordelivet hann hon sjunga några iranska vaggvisor för mitt barnbarn Noor via FaceTime. De filmsnuttarna är en viktig pusselbit i min familjs historia.

Jag tänker att det är förunderligt vackert hur människans kärleksvägar alltid tycks svepa över jordklotet och hur de mest osannolika möten sker oavsett gränser, mullors påbud och nationalistisk idioti.

Däri ligger också min förhoppning om en bättre värld.

Längtar du ut?

Känns den annalkande kylan hård?

Längtar du ut?

Kom förbi Gerillabild-utställningen imorgon mellan 13.00-15.00 på Bysistorg, Södermalm i Stockholm där fler än 20 fotografer (bl a jag) hänger våra bilder på ett långt klädstreck. En kort utställning, men kul. Kom förbi!

Det finns dessutom flera bra fik inom hundra meters avstånd.

Bilden tog jag för länge sedan i Berlin, på den tid staden var delad. Utkikstornen stod på västsidan. Östsidan var minerad, hemska vakthundar, taggtråd och vakter som sköt skarpt om någon försökte närma sig den förhatliga mur som skar rakt genom staden och människors liv mellan 13 augusti 1961 till 9 november 1989.

Första snön

Igår kväll kom första snön till mitt kvarter. Det blir ett vackert ljus, om så bara för några timmar innan allt blir grått och moddigt.

Det är priset för att bo i Stockholms Södermalm och signalen är tydlig: På med broddarna om du inte vill ramla och slå dig fördärvad!

Om kolgruveestetik och bakgårdsromantik

Tiden är ett förunderligt ting, Åren går, minnen försvinner och färgerna bleknar. Det är knappt jag kommer ihåg att jag tog den här bilden när det revs som mest i gamla Slussen i Stockholm, men så här såg det ut en period på Katarinavägen. Va!, såg det så hemskt ut..., kommer mina barnbarn att säga om inte alltför många år.

Häromdagen skrev Bengt Björkbom om ”kolgruveestetiken i porträttfotografi” med anledning av ett porträtt signerat Thron Ullberg. Poängen var att digital behandling lätt leder till överdriven förtjusning i att dra i spakarna så att porträtten blir närmast omänskligt skarpa och overkliga. I en kommentar skrev Peter Hennig: ”Vem kommer inte ihåg gänget av bakgårdsromantiker under 1960 och 1970-talet? Igensotade grovkorniga bakgårdsmiljöer skulle det vara!”

Det fick mig att fundera en stund… var det verkligen så mörkt och ”igensotat” egentligen? Eller är det så att vi gärna minns en avlägsen tids fotografiska uttryck genom nån sorts mentalt filter, d v s att vi gärna vill tro att det var på ett visst sätt?

Efter att ha jobbat under ett par år med boken ”Skolan som förändrade fotografin” - en bok om bilderna, människorna och verksamheten vid Christer Strömholms fotoskola – ställer jag mig lite tvekande till att 1960 – och 70-talets fotografi var särskilt belastad av vare sig  kolgruveestetik eller igensotade bakgårdsmiljöer.

Däremot rådde en tidsanda som var orienterad mot samhällets avigsidor, dåliga arbetsplatser och utanförskap. Detta speglade också av sig i en del av fotografin.

Jag tänker på några fotografer vars bilder, reportage och dokumentationer tillkom under de åren. Fotografiska verk och fotografer som inte sällan hade anknytning till just Strömholms Fotoskola.

Några bilder jag tänker på… tagna i fallande ordning av Christer Strömholm, Gunnar Smoliansky och Anders Petersen, tre namnkunniga fotografer som ofta förknippas med 60- och 70-talets fotografiska estetik

Ingen av bilderna är särskilt skarpa eller igensotade, i alla fall inte i mina ögon. Däremot är de tagna i befintligt ljus, inte medvetet förskönade och med påfallande korn i kopiorna, något som inte sågs som särskilt allvarligt på den tiden eftersom möjligheten att "pressa" filmen i framkallningen var mer angeläget. Viktigare än kornigheten var att kunna fotografera i befintligt ljus. Detta blir särskilt tydligt i Anders Petersen berömda bilder från Café Lehmitz i Hamburg från slutet av 60-talet.

Men hur var det då med kolgruvorna?

En av eleverna på Strömholms fotoskola heter Kjell-Åke Andersson och som under flera månader hade vistats i ett kolgruvesamhälle i Wales i början av 70-talet och kom hem med ett stort material som senare kom att bli en bok utgiven av Aktuell Fotografi i Helsingborg. Här är ett exempel ut boken.

 Naturligtvis skulle det gå att artificiellt ljussätta porträttet på ett annat sätt för att få det att framstå som "lättare i tonen", men det var aldrig Kjell-Åke Anderssons avsikt. Därför blev porträttet som det blev, taget i befintligt ljus. En gruvarbetare så som han såg ut i sin dagliga gärning. Bra teckning, trots de mörka partierna enligt mig, knappast igensotade i alla fall.

Ett annat verk, appropå gruvor, är boken "Gruva" där den framlidne fotografen Odd Uhrboms bilder delar sidor med texter av Sara Lidman. Jag minns att den boken kom att ha stor betydelse, både som tidstypisk fotografi och som arbetsplatsdokumentation. Den är numera en liten klenod i min samling av fotoböcker.

Sen har vi Yngve Baum. Han var en av de allra yngsta eleverna på Strömholms Fotoskola, gav tidigt ut böcker med intressanta texter av samtida skribenter. Hans storverk är utan tvekan boken och bilderna från Eriksbergs varv i Göteborg. Han besatt en sjusärdeles förmåga att fotografera i befintligt ljus med sin Leica M2 och de få gluggar han använde måste ha varit av extra hög kvalitet. Det är omöjligt att återge hans valörer och ljuskänslighet via skärm, men här är en av bilderna ur hans Eriksbergsepos som jag tycker håller extra hög klass. Klassiskt recept för tiden; Tri-X, 400 asa och framkallad i D-76.

Detta om "kolgruveestetiken", alltså några exempel på den fotografi som var vanlig på 60 - 0ch 70-talet. En fotografi som jag menar är alldeles för värdefull för den fotografiska utvecklingen och historien för att förbigås. Den fotografi som fanns långt innan filmen fick maka på sig för sensorer och den röda mörekrumslampan släckes och ersattes med skärmen.

Andra viktiga fotografer vid den här tiden var också Micke Berg med dokumentationen av Skögsnäs-kollektivet och Mullvaden, och självklart Jean Hermanssons arbeten i den tunga mekaniska industrin.. Ingen av dem var överdrivet förtjusta i att kopiera mörkt och murrigt.

Till sist ett verkligt exempel på "bakgårdsromantik". I skarven 60/70-talet bodde jag i en sedan länge riven fastighet på Södermalm i Stockholm. Jag hade precis börjat på Fotoskolan. Det var på den tiden det var lätt att hitta billiga lägenheter, visserligen utan dagens bekvämligheter och på rivningskontrakt, men någon särskilt lång väntan på tak över huvudet var det inte.. Hur som helst. I samma trappa bodde en man med två ilskna Dobermann-hundar med munkorgar. En morgon knackade han på dörren och så; "Kom ut på gården, du ska ta en bild på mig och hunden för imorgon ska han avlivas. Han lyckades få av sig munkorgen och bet ihäl en pudel i Tantolunden igår..."

Det här är resultatet. Jag glömmer aldrig bestens morrande. Men det är i alla fall äkta "bakgårdsromantik" från en annan tid...

Vinter igen

Idag kändes det så tydligt att vintern är på väg.

Kul med snö för dom som gillar skridskor, skidor och pulka.

Ett jävla tertial att ta sig igenom för oss som vandrar i tillvarons modd och halka med broddar och käpp som stöd.

Det blir till att scanna gamla neg, sortera mappar i Lightroom och stillsamt följa den "vem tar vem"-lek som kallas politik i vinter.

Och att längta till att ljuset återvänder.