Anna i Borås

Bild: Per-Erik Åström

Idag söndag gick tre personer genom isen på Riddarfjärden i Stockholm, trots varningar om faran med tunn is.

Jag valde istället att sitta på ett fik uppe på Söders höjder med Anna Lithander. Anna är s k gatufotograf, baserad i Göteborg. Hon är en massa annat också men som fotograf är hon ytterst begåvad. Först och främst är hon en människa som det är lätt att tycka om. Inkännande mänsklig värme och livserfarenhet styr hennes bilder. Plus en väl insliten kamera och ett objektiv. Diskretion.

Nu är det också så att hon ska ställa ut på Abecita i Borås från 7 maj och över hela sommaren.
Har du aldrig varit i Borås?
Desto större anledning i år.

Bild: Anna Lithander

Inte många böcker kvar nu...

Mellan 2022 och 2025 arbetade jag, tillsammans med tre andra gamla fotovänner, på att samla in bilder och minnen från Christer Strömholms Fotoskola. En fotografisk utbildning i Stockholm som var verksam mellan 1962-1974.

Det resulterade i en bok – ”Skolan som förändrade fotografin” – som vi gav ut och lanserade på 2025 års Planket-utställning i Stockholm.

Boken är 224 sidor och innehåller bilder av mer än 100 tidigare elever, flera intervjuer och reportage från den tid då allt inok fotografin var analogt och ”Fotoskolan”, som den allmänt kallades, var lite av en hubb inom svensk fotografi.

Fotografer som Anders Petersen, Rolf Adlercreutz, Yngve Baum och DAWID var alla elever på skolan och tog sina första stapplande steg där.

Boken är därför en tidsspegel och skribenter som Åsa Moberg, Göran Tonström och Thomas Kanger medverkar med sina texter.

Jag skriver också om Christer Strömholm och nazismen, ett ämne nog så viktigt att belysa.

Boken trycktes i 500 exemplar och har sålt väl. Distributionen sker via Crimson AB.

Nu finns bara några kartonger böcker kvar. Om du är intresserad så passa på innan det är försent.

Boken beställer du antingen via www.fotoskolan1202.se eller via www.nevabooks.com

U-bahn

Bara en bild blev kvar

Tio år sedan.

Ett före detta hamnmagasin i Härnösand tjänade som moské för de nyanlända flyktingarna.

Det var fredagsbön och jag hade fått lov av den unge imamen att fotografera.

I strumplästen tassade jag omkring blande de bedjande männen, pekade ordlöst på kameran och mötte nickande ansikten, lyfte försiktigt kameran och tog mina bilder.

Jag såg honom där han satt vid ett litet fönster, stilla försunken i sin bön. Han nickade och jag noterade i sökaren att han saknade struphuvud och mest troligt var stum.

Idag, tio år senare, har jag ingen aning om var han befinner sig eller vart han tagit vägen. Om han ens lever…

Men jag ser hans blick och tänker att han har ett långt liv bakom sig.

En livshistoria som troligen aldrig blev nedtecknad, om ett liv i Syrien och en flykt till vårt land.

Vad kunde han inte ha lärt oss?

Det får jag aldrig veta.

Bara en bild blev kvar.

27 januari

Förintelsens minnesdag.

Det går egentligen inte att fotografera i Auschwitz.

Det som här skedde kan ingen kamera registrera.

Ändå är bilderna där, liksom varje tanke och andetag helt närvarande.

Jag stod vid ingången till dödens rum, riktade kameran mot det skitiga och spruckna golvet.

Tänkte att detta också måste ha varit det sista ljus de såg.

Innan dörrarna obönhörligt slogs igen.