Luciamorgon i Berlin

Luciamorgon i Berlin.

Det blev sent igår, men också överväldigande. Berlin är en stad som aldrig sover och det mesta är öppet till sent.

Två makalöst fina fotografiska utställningar - Diane Arbus och Helga Paris - tog större delen av gårdagen. Ska skriva mer om dem när jag kommer hem imorgon kväll.

ikväll är det glögg hos en kompis i Kreutzberg, eller ”Glüwein” som det heter här.

Men först ska Staffan Stalledräng komma upp ur sängen och dricka kaffe på fiket runt hörnet, ”um die ecke”, som det heter på tyska.

Ha en fin Lucia!

PS. Min fru tog bilden - titta och tryck, sa jag. Leica Q2 fixar resten… DS

På väg med nattåg

Klockan är strax 22 och nattåget snart på väg över Öresund mot Hamburg och Berlin. Jag tar en bild i sidljuset under uppehållet på Malmö station med Q2:an, den bästa kamera jag haft, f/1,7 och 1/15-dels sekund. ”Framkallad” i en gratisapp i mobilen. Perfekta toner, skärpa och kontrast helt i min smak

Tänker på att imorgon  09.20 blir det morgonkaffe och laugenbrot på Hauptbahnhof, ett annat språk och en väntande storstad.

Det är två år sedan vi reste utomlands senast, men nu kom vi äntligen iväg.

Två utställningar jag måste se i Berlin: Diane Arbus på Gropius Haus, nästan 500 bilder av en av mina stora favoritfotografer och Helga Paris på Fotografiska/Berlin. Hon fotograferade människor i DDR under 70 - och 80-talet i August Sanders anda. Porträtt i svartvitt utan åthävor. 

Att Berlin också är perfekt för att också fira att vi nu - jag och Ulrika - varit  gifta i 25 år tillhör även historien.

Första advent och mikrokontrast

En bild vid frukostbordet denna morgon första advent.

Tänker på diskussionen om mikrokontrasr här på Fotosidan. Jag har aldrig brytt mig så mycket om tekniska diskussioner, men när jag ser den här bilden tror jag mig förstå. Bilden blev ”fin” och det räcker för mig. 

Kanske beror det på att jag tog den med min nya Leica Q2, och redigerade den i mobilen utan åthävor.

Hur som helst; Q2:an är en fantastisk kamera och den fasta Summilux-optiken (28mm f 1,7) i kombination med sensors upplösning är makalös.

Den bästa kamera jag ägt. En ynnest att få leva med, precis som med min frukostgranne…

Konsthistoriens vingslag

Det här är min dotter. Hon arbetar med HR-frågor på Konstfack i Stockholm. Häromdagen åt vi lunch tillsammans och hon visade sedan runt bland skolans många verkstäder och ateljéer.

Slutligen hamnade vi i hennes arbetsrum. Ett ordinärt kontor, men bakom skärmarna hängde en välbekant affisch. En av Henri Toulouse-Lautrecs mer kända kabaré-affischer från slutet av 1800-talets Paris.

”Den gamla affischen hänger med än”, tänkte jag och böjde mig fram för att kolla närmare. Affischen var kantstött, lite blek men ändå snyggt inramad bakom glas och ram.

”Det är en av de få kvarvarande från absolut första tryckningen, snart 150 år gammal”, upplyste mig min dotter.

Konsthistoriens vingslag susade plötsligt genom rummet….

Guldfiskarna i Teheran

Jag ser på två bilder.

Den första är en bild av mitt barnbarn – Noor Åström Tabrizi – tillsammans med sin mamma, min dotter. Noor är en unge som vem som helst som bor vid Gullmarsplan i Stockholm, går på ”föris” (aka dagis), ritar teckningar och långsamt lär sig svenska alfabetet. Min absoluta gullunge, samtidigt som vilken annan unge som helst i det här landet.

Jag ser också på en annan bild av en ung kvinna i en trädgård i Teheran.

I den lilla dammen simmar guldfiskar.

Bilden är från slutet av 40-talet och kvinnan på bilden hette Sohror Tabrizi.

Hon levde ett långt liv, hennes familj spreds som flyktingar över världen och ett av hennes barnbarn hamnade i Jakobsberg via FN:s flyktingprogram på 80-talet, gick i svensk skola, utbildade sig och träffade min dotter. De blev förälskade och resultatet är Noor.

Men trots att gammelfamor vid guldfiskdammen i Teheran nu har lämnat jordelivet hann hon sjunga några iranska vaggvisor för mitt barnbarn Noor via FaceTime. De filmsnuttarna är en viktig pusselbit i min familjs historia.

Jag tänker att det är förunderligt vackert hur människans kärleksvägar alltid tycks svepa över jordklotet och hur de mest osannolika möten sker oavsett gränser, mullors påbud och nationalistisk idioti.

Däri ligger också min förhoppning om en bättre värld.