Två usla ryssar

Jag var i Berlin förra helgen och besökte DDR-museet. Det är ett museum där man byggt upp miljöer som visar hur människorna levde i den gamla statsdiktauren. Jag fastnade särskilt framför ett skåp med kameror och några filmrullar. Det slog mig med ens att när jag var 14-15 år i mitten på 60-talet så var det sådana kameror som också såldes i Sverige. Märken som Edixa och Pratica och vips mindes jag skyltfönstret hos Forslund Foto i lilla Härnösand där jag växte upp.

Minns hur jag länge stod och titta på den lilla kameran Zenit 3M, en äkta spegelreflex från Sovjetunionen. Efter att ha jobbat extra på helgerna fick jag råd att köpa den. Visserligen hade den inte återgående spegel och skruvgänga, men vad spelade det för roll. Det var en RIKTIG kamera.

”Kör på bländare 5,6 och 1/125-del, det brukar funka”, sa expediten och det rådet följde jag konsekvent, låt vara att resultatet blev sådär. Rodinal-framkallning i en dosa med korrex-band och små svartvita kopior på Agfa-papper via en Opemus kopieringapparat med tveksam optik. Det var så jag började och det var hur spännande som helst.

Ofta satt jag på också biblioteket och bläddrade i årgångar av Foto, i varje nummer en helsidesannons från Brandt optik om Leica. Det var nåt magiskt med annonserna, Leica var grejen och när jag hittade den lilla boken ”Till minnet av mig själv” med bilder av Christer Strömholm blev jag naturligtvis helt knockad och började ta ”svåra” bilder i hans stil; Håligheter i väggar, speglingar i vatten och skelettdelar av döda djur i skogen. Men det blev inte bra. Zenitkameran lämnade en del övrigt att önska vad gällde skärpa. Mitt mörkrumsarbete också.

Alltså var det dags för en Leica. Men en resa till en kibbutz i Israel kom i vägen. Det var en stor sak på den tiden att resa ända till Israel. Minns hur jag satt på strandpromenaden i Tel Aviv och kände det som att Jag och min Zenit 3M satt i världens navel. Väl på kibbutzen Netiv- Halamed He träffade jag en amerikan i min egen ålder som blev helt förhäxad av min ryska kamera. Inte för att den var speciellt bra utan för att den kom från Sovjetunionen. USA hade handelsembargo på sovjetiska konsumentvaror på den tiden och den unge amerikanen erbjöd en smärre förmögenhet för min Zenit. Jag slog till och en lördag tog jag bussen in till Tel Aviv igen. Nu skulle det köpas Leica!

I affären för begagnade kameror drösade det av gamla Leicor. Alla förskräckligt dyra, men den inställsamme försäljaren plockade fram en Leica som jag kunde få extra billigt. Det var en rysk kopia med trådrulle-optik, knappt hälften så dyr som ett original. Jag slog till och vandrade överlycklig ut i solskenet med kameran inställd på 5,6 och1/125. Minns ännu hur kameran liksom luktade äventyr.

Den sommaren tog jag ett tiotal rullar, konsekvent på bländare  5,6 och 1/125-del, och blev naturligtvis grymt besviken efter framkallningen vid hemkomsten. Grådaskigt och oskarpt. Ömsom över, ömsom underexponerat. Sorgligt uselt helt enkelt.

Jag  bytte bort ryss-Leican mot en treväxlad Crescent-cykel. Som blev stulen...

Efter studentexamen, i lumpen i Sollefteå, köpte jag en lustig liten halvformatskamera, en Canon Dial och fick låna ett riktigt mörkrum av kyrkoförsamlingen i stan. Då började jag äntligen få kläm på fotografisk teknik. 

Senare, I Göteborg, beväpnad med mitt första studielån, köpte jag så min första riktiga kamera – en begagnad svart Nikon F med en 35:a, båda tillverkade 1968. Det var som att komma hem.

 Då började det också hända grejer, jag reste till inbördeskrigets Nordirland  under påskhelgen -1972, på vinst och förslust, var skiträdd ,men tog bilder med vilka jag sökte och kom in Strömholms Fotoskola. Där började mitt fotografiska liv på allvar.

Min svarta Nikon F har jag fortfarande kvar, men de usla ”ryssarna” vill jag helst glömma.

Långhelg i Berlin

Jag och livskamraten var i Berlin ett par dagar över helgen för att vila, läsa och få lite tid för att inte göra något särskilt alls. Minisemester som det ibland kallas.

Jag älskar staden Berlin. Har rest dit många gånger sedan första besöket 1969.

Då, på 60-talet, var staden redan delad av en ofattbar mur som ringlade som en mörk gigantisk orm genom gator och kvarter. Den kom att bli ett monument över kalla kriget och den omänskliga politik som övergav alla mänskliga hänsyn.

I Östberlin 1973 med Anders Petersen

På ena sidan muren låg en del av staden innesluten som en ö i forna DDR. Det var Västberlin med affärs- och nöjesgatan Kurfurstendamm, med studentupproren i slutet av 60-talet och där turkiska gästarbetare befolkade den gamla stadsdelen Kreutzberg. Det var också till Västberlin som David Bowie 976 flyttade in på Hauptstrasse 155 och gjorde odödlig musik i den gamla Hansa-studion på Köthener Strasse 38. Bowie var f ö  inte ensam om att gilla den gamla inspelningsstudion alldeles intill muren. Några av Pavarottis bästa inspelningar är tillkomna där, liksom Paul Simons. På Oranienstrasse 190,  inte långt från där Hansastudion, ligger också än i dag SO36, den klubb på vars scen ”alla” har uppträtt någon gång under sin karriär, inte minst under 70-80-talen.

Från Västberlin fanns före 1989 två övergångar till Östberlin, dels ”Checkpoint Charlie” i korsningen Friedrichstrasse och Zimmerstrasse, dels tågstationen Friedrichstrasse Bahnhof. Jag brukade passera genom den senare vilket alltid var en märklig upplevelse. Man köpte 24-timmarsvisa och växlade 20 västmark till motsvarande östmark, fick en stämpel i passet och gick ut till en annan värld där man omedelbart blev kontaktad av personer som erbjöd sig växla västvalutan fem gånger den officiella kursen.

Ung man i Östberlin 1976

Från östsidan vaktades muren intensivt av polis och militär, eftersom flyktförsök var vanliga. Det var därför i princip omöjligt att komma i närheten av muren från Östberlin. Det var ett ingemansland på hundra meter som patrullerades av stora schäferhundar, nätterna var hårt upplysta och soldaterna i sina bevakningstorn sköt skarpt vid minsta misstanke. Berättelserna om de människor som flydde över, under och genom muren är många. Några överlevde, andra inte. På DDR-museet kan man få en bra bild av hur människorna levde - eller tvingades leva, i statsdiktaturen, hukandes under fanor och bilder av de stora marxistiska tänkarna....

Kontrasterna mellan de två städerna, sammanklistrade av muren, var ibland närmast klaustrofobiska samtidigt som kontrasten ständigt fascinerade. Inte minst var den fotografisk.

Vid Muren, ett collage av två bilder 1982

Muren var naturligtvis ett oerhört monument över kalla kriget, men det var också en mur som delade familjer och skiljde människor åt i vardagen under de 28 år den existerade. När den revs 1989 , och östberlinarna strömmade över till väst (och vice versa) i lyckorus innebar det den slutgiltiga dödsdomen över det sovjetiska systemet, över lydstaten DDR, och staden förändrades totalt. Det skedde dessutom utan egentliga konflikter och militära sammandrabbningar. DDR upphörde helt enkelt att existera helt enkelt och för två värdelösa östmark fick invånarna i DDR växla till en västmark. Bara det en av största ekonomiska transaktionerna under hela 1900-talet.

Numera är Berlin tveklöst den mest intressanta europeiska storstaden om man är gillar konst, arkitektur och ”alternativt leverne”. Det pågår ständigt något runt hörnet, vinet är billigt, maten likaså, och jämfört med Stockholm känns det som en befrielse att se hur staden är tillåtande och hur den ser kontraster som en tillgång snarare än ett problem. Supermodern arkitektur bor vägg i vägg med gammal jugend, graffittin tas inte nitiskt bort utan ses snarare som tidmarkörer och en naturlig del av stadens liv och uttryck.

Berlin är tillåtande på ett sätt som få andra städer helt enkelt. Just nu pågår också en utställning på stadsmuseet i Berlin om betydelsen av invandringen och flyktingströmmen till Tyskland och det inflytande den har haft och har på alltifrån mat och mode till den ekonomiska utvecklingen. Och Tyskland går som bekant som ett tåg. Det är en delvis tendentiös utställning som entydigt tar ställning för en generös invandrings- och flyktingpolitik, men det är en utställningsidé jag verkligen skulle vilja se i svensk tappning.

Det blev inte särskilt mycket fotograferat den Berlin-vändan, mest för att jag och min livskamrat  bara behövde komma iväg för oss själva några dagar. För att få sitta på kafeérna och barerna i Prenzlauer Berg och för att äta god turkisk mat i krokarna vid Hackescher Markt.

Men jag har en hel del andra bilder från mina tidigare Berlin-resor och en som jag är särskilt förtjust med är den här: En liten turkisk grabb jag mötte en regnig dag i en park i Kreutzberg i slutet av 70-talet:

Till sist: Om du vill se mer av mina bilder - gå in på www.fyrafotografer.se där jag delar utrymme med fotograferna Alf Johansson, Krister Klereus och Göran Tonström.

Angeläget!

http://www.fotosidan.se/cldoc/fotografer/skildrar-kriget-i-syrien-med-fotomontage.htm

Stenen i handen

Palestina, Västbanken, februari 1995.

Jag hade hälsat på äldste sonen som då läste på det palestinska Bir-Zeit universitetet i Ramallah på den palestinska västbanken. Han studerade och jag hade därför lite tid över för egna utflykter under dagtid.

Just den här dagen åkte jag därför med några journalister och några ungdomar från en kristen biståndsorganisation för att besöka en nyanlagd israelisk bosättning som, för att bli anlagd, hade skövlat en tusenårig gammal palestinsk by.

Vi hade några palestinier som vägvisare och vi började gå nerför sluttningen mot den dalgång där bosättningen låg. Ett par hundra meter från husen blev det ett jäkla liv, rop och skrik, och helt plötsligt small det flera skott. Snabbt vände jag mig om och såg en leende äldre palestinier och hur svart rök steg mot skyn uppe från kullen. Någon hade satt eld på några bildäck, av dumdristighet eller som provokation kunde kvitta. Nere från bosättningen måste man ha uppfattat det som en signal till attack. Av någon anledning tog jag en bild av den äldre mannen och den mörka rökpelaren innan jag och de andra i gruppen slängde oss ner på marken.

Det elaka vinandet av kulorna nere från bosättningen fortsatte och jag försökte föreställa mig hur det skulle kännas att få en kula genom rektum eftersom jag idiotiskt nog hade vänt rumpan mot bosättningen. Jag kramade hårt om en liten sten och tänkte att om det går åt helvete ska mina barn i alla fall ha något minne från sin fars sista resa....

Det kändes som en evighet innan skottlossningen äntligen upphörde och jag oskadd kunde resa mig upp. Även de andra i den lilla gruppen hade klarat sig och vi begav oss krypande, ålande och springande upp  mot skyddet bakom kullen där vi möttes av en israelisk militärtrupp som krävde oss på passen. "Jag vill göra en anmälan om mordförsök!", hasplade jag ur mig till en av soldaterna som först flinade oförstående och på dålig engelska hävdade att bosättarna nog bara "ville skrämmas". Efter den tveksamma förklaringen vände han sig demonstrativt mot solen.

Tillbaka i Jerusalem med två andra ur gruppen tömde vi snabbt en hela whisky på hotellrummet för att lugna nerverna, sen gick vi på några barer och pladdrade vidare till långt in på nattkröken. 

Jag har fortfarande kvar den där stenen.

Brukar ha den i kameraväskan.

Inbillar mig att det för tur med sig....

2 Maj 2016

Igår lovade statsministern 5000 beredskapsjobb, s k "enkla jobb" hos myndigheterna fram till 2020. Jag tänkte en del på det eftersom det bara innebär lite drygt 1000 jobb om året.

Jag tänkte också på vad det egentligen är som är "enkla jobb". Under hela mitt 65-åriga liv har jag nämligen sett hur "enkla jobb" tagits över av datorer, bortrationaliseringar och allehanda annat. Där min yngre bror idag arbetar - på en av Sveriges större exportindustrier i Norrland, har man de senaste 15 åren halverat antalet anställda och mer än fördubblat produktionen. Han har fått vara med om en enorm förändring från tungt manuellt slit i en pappersmaskin till att sitta bakom paneler och spakar som närmast påminner om kontrollrummet på rymdstationen i Houston.

Så vad är "enkla jobb" i en tid då två personer i varsin skogsmaskin åstadkommer lika mycket på samma tid som för 75 år sedan krävde 50 man?

Är "enkla jobb" att plocka kaffekoppar från skrivbord? Är det månne att massera ryggar och nackar på tjänstemän som sitter som krumma ostbågar framför skärmarna? Eller är det att vika snibben på toalettrullarna så det ska kännas som en hotellvistelse när man behöver gå på muggen på jobbet?

Jag tänkte en del på detta igår och kom fram till att det kanske är slut på de verkligt stora samhälsreformerna. Slitet är utrotat för gott.

Men så tänkte jag på alla som väntar på uppehållstillstånd eller avvisning på våra flyktingboenden och institutioner för ensamkommande flyktingbarn. En väntan som idag kan ta mellan 2-3 år under vilken du inte har en identitet eller ens ett personnummer, än mindre ett arbete att gå till.

Inga lätta frågor, men massor av mer eller mindre kloka åsikter finns alltid, och som framförs i tid och otid. Främst av dem som vill tillbaka till ett sorts svenskt "folkhem". Ett Sverige som för alltid är förlorat.

Hur som helst, jag vaknade i natt av en dröm där den här lille killen dök upp. Han gjorde så gott han kunde med att hämta vatten till sin familj i ett flyktingläger i bergen i norra Irak i mitten av 90-talet. Jag minns att jag frågade honom "- är det tungt?", fånigt nog på svenska, innan jag tog bilden....