Stilla kvällar vid torpet

Inte i Almedalen

Tisdag 2016-06-05 kl 18.45

Strax ska statsminister Stefan Löfven tala i Almedalen. Många kommer att lyssna.

Det gjorde den här pojken och kvinnorna också. Lyssnade alltså. På radio.

I ett tillfälligt flyktinglägen i en vacker skogsdunge en kväll i Bosnien.

Inte i Almedalen alltså.

Happy Eid

Idag tisdag avslutas den muslimska fastemånaden Ramadan, det kallas Eid al-fitr eller kort och gott bara Eid. Det är tre till fyra dagar av fest och högtid. I brist på en omständlig religiös förklaring kan vi likna dessa dagar vid en "muslimsk julhögtid".

Framförallt är den första dagen, alltså idag, en dag då vuxna brukar ge presenter till barnen. Eid är något alldeles extra för barnen helt enkelt.

Jag tänkte på det idag och kom ihåg den här bilden som jag tog i Gaza City, där våldet är ständigt närvarande men där de här två ungarna för en 125-dels sekund såg trygga ut. 

Därför önskar jag Happy Eid till alla oavsett religion eller andra övertygelser.

Idag och alla andra dagar!

Dokumentärt eller inte?

Jag skrev om mitt digitala mörkrum i bloggen igår och visade ett exempel på hur en av mina bilder togs genom processen. Det var en allt igenom dokumentär bild, men med några mindre justeringar gjorda  innan jag ansåg den färdig. Bl a suddade jag bort ett snöre som löpte över bilden, vilket jag ansåg motiverat.

Gode vännen Alf Johansson skrev då;  "Jag anser också att man skall få göra precis hur man vill med sina bilder, men om de skall ha ett dokumentärt värde tycker jag att det är viktigt att tala om vad man gjort och jag antar att du tycker likadant. :)"

Det intressanta är då var gränserna går, i praktiken hur mycket man "får" ändra. Jag ska ge ytterligare ett exempel.

Situationen var som följer; En ung mamma med ett barn sitter på huk och lyssnar uppmärksamt på en annan stående manlig person. Jag fäste mig vid kvinnans ansikte, såg bilden, satte mig själv på huk men precis i själva exponeringsögonblicket vände sig en person om och en del av hans jacka hamnade olyckligt över en del av kvinnans ansikte. Detta hände i ett flyktingläger i norra Irak för ganska exakt 20 år sedan. Bilden tog jag med min gamla Nikon F, 35 mm, Tri-X och jag insåg efter framkallningen och genom att titta på kontaktkartan att bilden inte funkade rakt av. Den analoga fotografin har som bekant sina begränsningar och att arbeta vidare med bilden ansåg jag lönlöst.

Men för några år sedan, då jag "digitaliserat" delar av mitt analoga arkiv plockade jag ändå in negativet i datorn:

Jag tänkte att det vore väl sjutton om jag inte skulle göra ett försök ändå. Bilden fanns ju där, låt vara med ett skönhetsfel. Efter att ha vänt bilden till positiv utan några som helst justeringar såg den ut så här:

Grådaskig naturligtvis, men hyfsat skarp. Jag bestämde mig för att göra ett försök. Först och främst att sudda den del av jackans snörning som olyckligtvis störde kvinnans ansikte. Lite pilljobb i Photoshop, men det gick. Därefter lite lagerhantering för att göra bakgrunden lite mindre skarp, lite delbeskärning för att lyfta fram det väsentliga, kvinnan och barnets uttryck. Slutresultatet blev så här:

Frågan är då om bilden, som jag tycker har en viss visuell kvalitet, ändå ska betraktas som "dokumentär" eller inte. Det enda jag vet själv är att det är så här jag minns att det såg ut den gången den togs. Det var så här jag mindes kvinnan med barnet. Är det ok att göra så här?

Jag tycker det, kanske inte du?

En sak till - du är välkommen att titta in på den gemensamma site - www.fyrafotografer.se, som Alf Johansson, Krister Klereus och Göran Tonström delar på nätet. 

Mitt mörkrum, nu och då

När jag gick över till digital fotografi, såväl med kameror som med efterbearbetning, kom det att ta ett par år innan jag begrep vad jag höll på med. Eftersom jag är mer eller mindre teknisk idiot, därmed  mycket begränsad som fotograf om man ser till det tekniska. 

Jag har i princip aldrig gjort ett betalt fotojobb och jag har nästan aldrig fotograferat i färg. Under alla analoga år plåtade jag med en Nikon F med en 35:a, årgång 1968, Tri-X pressad till 1600 ASA och framkallad i High Sensitive och med en lös ljusmätare till hjälp när det behövdes. Ibland blev det bra, ibland inte. I mörkrummet hade jag en enkel Leitz Valoy med ett El-Nikkor förstoringsobjektiv och fotopappret var uteslutande Agfa Brovia och Orwo. Någon gång framkallade jag filmerna i Rodinal. Knappast ett imponerande fototekniskt CV, men det räckte för mig. Teknik var något jag hade i händerna, inte i huvudet eller som matematiska beräkningar. 

Mer än så kunde jag alltså inte, men jag lärde mig fortlöpande. När jag kopierade Christer Strömholms negativ i början av 70-talet var det en utmaning som hette duga. Hans kritiska öga var inte nådigt, men jag lärde mig att efterbelysa, pjatta och gnugga kopiornas högdagrar till förbannelse tills han blev nöjd.

Av Kenneth Gustavsson lärde jag mig hur man med hjälp av en nylonstrumpa och förbelysning av papper kunde skapa gråtoner och mjukhet i kopiorna på ett sätt som var helt unikt. Varken Kenneth eller Christer finns kvar i livet, men jag är evigt tacksam för vad de lärde mig.

Alltnog. Jag skaffade som alla andra en digitalkamera, en Mac-dator, Photoshop, Lightroom, plugins, skrivare och hela baletten. Och ingenting stämde. Kallt, opersonligt och det minsta jag drog i spakarna så stack bilderna iväg åt fel håll. Jag bytte kameror i tron att det skulle bli enklare, men ack nej. Försökte läsa in mig på raw-hantering, scannerteknik och utskriftsrutiner. Det blev inte bättre för det. 

Slutligen tänkte jag att renodling är vad det handlar om och därmed började resan in i det digitala mörkrummet på allvar. Det är bara bild det handlar om i slutändan. Vägen dit kan kvitta, tänkte jag.

Numera försöker jag därför göra det så enkelt som möjligt. Jag har gett bort den fina (och dyra) scannern. Istället plåtar jag av gamla negativ via ett macro-objektiv och en mellanring monterat på min Fuji XT-1  inställd på raw-format. Det går fort och smidigt och jag använder ett gammalt stadigt reprostativ, en f d negativhållare och en liten ljusplatta, fast monterat bredvid datorn för denna form av "scanning". Som fjärrkontroll för kameran använder jag en iPad med Fujis tethering-programvara via Wifi. Ungefär som gammal hederlig repro kan man säga. Därefter tar jag in raw-filen i Lightghtroom där jag har en inställning sparad som funkar för det mesta. Bilden är då ett negativ som ser ut ungefär så här;

Bilden fortsätter sedan till Photoshop för justering vad gäller tonomfång, kontrast osv. Oftast trycker jag bara på Photoshops autojusteringar och det är sällan det blir helfel.

Sen låter jag oftast Photoshop invertera bilden till positiv, en operation som sällan blir särskilt snygg. Det brukar bli ungefär så här - lite grått och oprecist;

Därefter börjar det roliga. I photoshop tar jag bort dammfläckar och repor, ibland t o m små störande bildelement (i det här fallet det snöre som löper över pojkens ansikte och det ljusa parti som finns bakom flickans kalufs). Ibland krånglar jag till det ännu mer med lager osv. Jag tycker det är helt ok till en viss gräns, men aldrig så att bildens innehåll allvarligt förvanskas.

Dessutom, och nu är jag verkligen på hemmaplan, brukar jag använda den plug-in som heter Silver EFX som i praktiken är ett "riktigt" mörkrum för svartvitt. Efter lite olika varianter och test på bilden ovan kom den ut så här;

Snöret är borta, kontrasten justerad och en svag sepia-ton är pålagd. Precis om jag minns att jag såg de två barnen bakom ett husvagnsfönster i ett flyktingläger i Bosnien för drygt 20 år sedan. Min bild helt enkelt. Måhända tycker någon att den drar för hårt i svärtan eller bla bla, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det är min bild som gäller för mig.

Jag vet också att om jag skulle ta samma bild, i en liknande miljö, med samma visuella avsikt fast med min digitala XT-1 idag, med motsvarande 35 mm optik i färg och i raw, så skulle jag antagligen dra likadant i spakarna, lägga på korn osv tills den landat ungefär som bilden ovan.

Jag är för tillfället i färd med ett projekt om syriska flyktingar och deras första tid på svenska flyktingförläggningar tillsammans med en författare. Målsättningen är att inom något år ha producerat både bok och utställning. Vi får se hur det går. Vi är bara i början av projektet, men jag tog en bild häromveckan av ett "gemenskapsrum" på det gamla fängelset i Härnösand som numera är flyktingförläggning.

Trots att det är en digital färgbild så blev den ändå så här - same same but different. Mitt sätt att plåta. Oavsett fotografisk teknik. Hade bilden varit tagen analogt så hade jag jobbat med den tills den såg likadan ut också.

Så enkelt ser jag på teknik.