Haga Nygata längs Memory Lane

En grynig och oskarp bild ur en splittrad hågkomst från tiden i Haga i Göteborg 1972.

Här bodde jag för femtiotvå år sedan i en etta på första våningen i Dicksonska stiftelsens hus i korsningen Haga Nygata - Västra Skansgatan i Göteborg.

Lite längre upp på Haga Nygata låg Mosters cafe' där vi fikade nästan jämt. Snett mitt emot Mosters minns jag att boxaren Bosse Högberg drev nån sorts show i en gammal församlingslokal.

Huset på Skolgatan 18 är visserligen rivet sedan länge men jag skall aldrig glömma gårdsfesten där då det danska musik/konstnärskollektivet Röde Mor stod för underhållningen.

På allaktivitetshuset Hagahuset såg jag Nynningen första gången och knockades fullständigt av Totta Näslunds röst och bandets sväng.

En rulle Tri-X kostade tre kronor och jag hade köpt en Nikon F för studielånet.

Bestämde mig för att hoppa av journalisthögskolan och skulle ut i världen som fotojournalist.

Det var en annan tid. En nyfiken tid.

Vi satt ofta ute på trappan och snackade om framtiden och om våra drömmar.

Jag minns att det var en annan klang mellan människorna då.

I adventstid

Två bilder från första gången jag kom i närkontakt med  människor i ett flyktingläger för snart 30 år sedan.

Det var första gången jag såg Läkare utan gränser i konkret arbete.

Sedan dess är jag trogen månadsgivare.
Kanske kan det också inspirera dig till något så här i omtankens månad.

När bilder inte räcker

Auschwitz. Tusentals måste ha tagit samma bild som jag gjorde av ingången till det nazistiska koncentrationsläger som mer än andra står som symbol för 1900-talets, måhända världshistoriens största brott mot mänskligheten.

Idag är förintelselägret utanför Krakow i Polen närmast ett utflyktsmål, låt vara att guiderna gör sitt jobb med värdighet och utan att sälja krimskrams till alla som vill se resterna av förra århundradets absoluta ondska.

Jag gick också omkring där, men kunde inte ta in vad jag såg, cellerna, muren där tusentals judar arkebuserades, rummen med alla resväskor, hår, skor och slutligen ugnarna.

Jag lyfte kameran och tog närmast pliktskyldigast samma bilder som alla andra tagit sedan lägret befriades 1945.

Den enda bild jag egentligen har en direkt relation till, som jag KÄNDE något när jag tog, är bilden av det slippriga betonggolvet precis innanför ingången till gaskamrarna. Jag KÄNDE att detta var det sista dagsljus alla dessa tusentals människor också såg innan dörrarna obönhörligt slogs igen.

I Auschwitz upplevde jag starkt att den fotografiska bilden har sina begränsningar, ständigt riskerar att bara blir en avbildning utan annat egentligt syfte än vilket vykort som helst.

En annan situation och plats.

Wannsee strax utanför Berlin, idag också ett museum över nazismens teori och ondska. I den välbärgade förorten, på en litet slott, hölls den 20 januari 1942 en konferens mellan några av de nazistiska ledarna kring ”judefrågan”. Hitler själv var visserligen inte närvarande, men konferensen hade sammankallats och leddes av en hans mest förtrogna; SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, chef för nazisternas säkerhetsministerium.

Det var stängt just den dagen jag pallrade mig Wannsee, så den enda bild jag tog var av trappan upp till de förhandlingssalar där man tog besluten om hur den ”slutgiltiga lösningen” skulle organiseras.

Jag minns att jag tänkte att här gick dom, höll sig i ledstången, skrattandes efter lunchen med cognac till kaffet, för att sedan på övervåningen rita kartor över tågsträckorna, beräkna volymen av människor och tidsåtgången det skulle ta för att på effektivast möjliga sätt avliva ca. sex miljoner människor.

Bilden i sig säger ingenting om allt detta, den skulle kräva verbal förklaring, eller en långfilm, ett teaterstycke, en pjäs eller målning för att förstå vad som här skedde.

Det brukar heta att ett fotografi kan säga mer än tusen ord.

Men bara i bästa fall, tänker jag stillsamt….

En gång en bild

En gång på 90-talet flydde hundratusentals irakiska kurder upp i bergen vid gränsen mot Turkiet. Saddam Husseins hotelser satte igång flyktingvågen som få minns idag.

Den lille pojken var en av alla dessa flyktingar. Jag minns hans blick, han hade tappat bort sina föräldrar i det kaos som rådde. Hans blick mot min kamera dyker ibland upp i mina drömmar.

Av alla människor på jorden beräknas idag 120 miljoner vara flyktingar. Hälften är barn.

Fem år sedan på Rinkeby torg