Andra bilder

Jag tänker att som fotograf är det viktigt att inte bara se på fotografiska bilder.

Om inte annat för att vidga sin egen uppfattning om vad ljuset gör i en bild och för att göda fantasin och tolkningsförmågan av bild.

Idag tog jag mig till Vasaparken för att se Dick Bengtssons målningar på Sven Harrys konsthall.

Dick avled för mer än 30 år sedan och jag har alltid fascinerats av hans målningar, men aldrig sett dem samlade förrän nu.

Det är svåra målningar, riktigt svåra.

Men omöjliga att gå förbi.

Han går inte att kategorisera, tidlös och definitivt en av de stora.

Men vad ville han ha sagt med sina bilder? Och med alla dessa hakkors?

Jag vet inte.

Men de skaver.

Och de rör mig på ett sätt jag inte kan undvika.

Trevlig helg!

 

Om långsamma processer

Måndag 25-04-14

Att ställa ut bilder är för mig ofta en "sista stunden"-historia.

Men den föregås alltid av någon sorts oformulerad process för att i sista stund rafsa ihop en kollektion "på känn".

I oktober är det dags att ställa ut igen på Galleri Fotografi i Stockholm tillsammans med fem andra i en grupp vi kallar 3+3, alltså tre manliga och tre kvinnliga fotografer. Vi ställde ut i oktober förra året och det blev en smärre succé.

Jag har skrivit om det förr, alltså skillnaden mellan manliga och kvinnliga fotografer och vari den eventuellt består.

Jag upplever ofta att det är en skillnad nämligen.

Och att få av de kvinnliga fotografer jag känner mindre intresserar sig för optik, kameror, analog respektive digital fotografi utan mer för bild, uttryck och tematik. Tycker mig se samma sak hos giganter som Diane Arbus, Sally Mann och Tuija Lindström också. Alltså att de rent tekniska kvaliteterna är underordnade bildens egenvärde.  

Ett levande och starkt exempel på detta är fotografen Anna Eklunds bilder som speglar ett inre tillstånd och en självuppfattning utan skyddsräcke. Det är bilder tagna med en mycket enkel kamera och som hon "framkallar" i en gratisapp på en mobiltelefon.

Se själv så förstår du vad jag menar:

Anna Eklunds bilder är, vare sig man tycker om dem eller ej, för mig alltid berörande. De bygger på ett underliggande tema som handlar om hennes liv och är resultatet av en långsam process.

Så inför hösten utställning försöker jag tillämpa denna metod och intalar mig att söka efter bilder som på det ena eller andra sättet försöker uttrycka GLÄDJE.

Det må vara lätt sagt i dessa orostider, men det är ett ord och ett tema som går att förhålla sig till på många sätt.

Bilden av barnen på ett barnhem som jag tog i Bucharest i Rumänien är bara ett exempel.

Men den enkla bilden satte mig på spåret. Vi får se hur det går med resten....

Stilla söndag

Söndagspyssel

Christer Strömholm och nazismen

En hel del i den nu aktuella boken ”Christer Strömholm och nazismen” är känt och omvittnat sedan tidigare.

Nytt – i alla fall för mig - är att han efter krigsslutet ska ha gömt en nazist på flykt från Norge under en vecka i Stockholm, Strömholm var då 27 år…. DET är nytt och graverande. Är man 27 år är man vuxen och får stå för sina åsikter och handlingar.

Men att Christer Strömholm var en slyngel och ”värsting” som tonåring på 30-talet berättade han om själv med viss ånger.

Jag vet, för jag hade nära kontakt med honom under vintern -73/74 då jag kopierade hans bilder i ett litet labb på Borgmästargatan i Stockholm. För den som jobbat i ett analogt mörkrum vet att timmarna lätt rinner iväg och att man har gott om tid att i lugn och ro samtala med varandra.

När jag därför någon gång frågade honom hur han definierade sig politiskt svarade han ”anarkist”. Till saken hör att jag själv kallade jag mig kommunist på den tiden, svårt anfäktad av den vänstervåg som svepte genom landet. Jag hade åsikter som jag idag skäms för. Lite förstod jag av de grymheter som Stalin, Mao och det gänget gjorde sig skyldiga till vid den tiden.

Och visst var Christer Strömholm var en mångbottnad person, inte helt lätt att komma in på livet, men aldrig att jag uppfattade honom som antisemit eller anfäktad av nazism/fascism. Tvärtom. Jag minns särskilt hans kontaktkartor och hur de präglades av ömhet, närhet och en god portion fotografisk skicklighet. Det gällde främst hans dokumentation av transsexuella människor i Paris i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Till saken hör att han också höll personlig kontakt med flera av dessa människor långt efter att fotograferat dem.

När han berättade om ”Vännerna från Place Blanche” var det därför alltid med stor värme och sympati. Aldrig ett uns av förakt eller löje.

Om jag därför skulle försöka ge ett ledord till hur jag ser på Christer Strömholms bilder så blir det ordet ”tolerans”. Som lärare och rektor på Fotoskolan (1962-1974) var han mycket omtyckt och historierna är många om den pedagogik han utformade. Han banade under de år som Fotoskolan var igång väg för många av Sveriges namnkunnigaste fotografer; Yngve Baum, Kenneth Gustavsson, Anders Petersen, Paulo Rodriguez, Arne Jönsson, Ulla Lemberg, Agneta Ekman och många andra.

Alla gillar inte Christer Strömholms bilder. En del tycker att de är rent av obehagliga.
Men hans fotografiska och konstnärliga uttryck är svårt att gå förbi oberörd.

Hans bilder av barn rör mig alltid starkt.

När jag ser dem tänker jag att de omöjligt kan ha tagits av en person med en i grunden nazistisk människosyn.