I tallskogen I

Vid ett ställe inte alltför långt hemifrån finns en strandskog med fina raka tallar. Jag tog mig för att göra en några försök med ICM-bilder på de här tallarna. Jag prövade ICM första gången förra hösten och tyckte att det var ett intressant sätt fotografera.

Jag hade sett någonstans eller hört. Kommer inte ihåg vilket, men om man tar och rör kameran nerifrån och upp och försöker få med markvegetationen samtidigt som man tar bilden kan det bli rätt effektfullt. Detta var något jag ville pröva bland dessa tallar. Jag hann med att några bilder innan skogen formligen invaderades av en massa människor och deras fyrfota vänner i koppel.

Ibland vill man ha skogen för sig själv. En sådan där skylt som används vi vägarbeten eller jakt, fast med lydelsen - "Varning fotografering pågår!" istället, vore inte dumt ibland att kunna sätta upp. Jag har inget emot skötsamma hundägare, men ibland önskar jag att kunde gå någon annanstans.  Några bilder blev det i alla fall. Det är bättre än inget.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

November

Första veckan i november hade jag några dagar ledig. Att vara ledig i november är trevligt, men det är inte alltid som vädrets makter samverkar. Under dessa dagar var det nog bara en dag som det inte regnade. Jag tog således kameraryggsäcken och stativet och begav mig Hallandsåsen, närmare bestämt till Osbecks bokskogar. Det brukar vara ett säkert kort.

Trots att det var en vanlig vardag stod det ändå en del bilar på parkeringen. Säkert svältfyllda på frisk luft och naturupplevelser som jag själv. Jag hade bestämt mig för att inte ge mig ut och gå någon speciell runda utan istället sakta gå åt det håll som jag tyckte såg intressantast ut och se om det kunde finnas några tänkbara motiv. Ofta när jag är på Hallandsåsen är det träden och bokskogen där som på något sätt hamnar i mitt fokus. Den här gången skulle försöka leta efter andra motiv och inte låtsas om träden. Jag vet inte om det är en dum och begränsande metod, men jag tänkte att jag prövar så får jag se vad jag kommer hem med i bildväg.

Nu blev det ett träd i alla fall, ja eller det som återstod av det.

#2

#3

Jag hittade också en liten trevlig bäck som jag följde och hittade några platser att fotografera den på. När gjorde det kom jag på att fanns en lite större bäck lägre in i området. Den skulle kunna var något att fotografera. Tyvärr var det på väg att börja skymma och jag visste inte exakt hur långt in området den låg. Pannlampan låg dessutom fint där hemma istället för kameraryggsäcken. Det får bli en annan gång tänkte jag och styrde stegen mot parkeringen och bilen istället.

TheInvisibleJackal

Nästan höstfärger

I oktober körde jag och hustrun till Skäralid för att träffa två fotokompisar  för att tillsammans fotografera naturen vid Skäralid i höstskrud. Troligen var vi en aningens för tidigt ute. De höstfärger som jag sett framför mig i mitt inre var inte riktig därstädes.

Vad göra? Slänga kameran i backen och rulla runt på marken i vredesutbrott? Nja, det är föga fruktsamt. Vädret var fint och sällskapet trevligt. Således gick vi den gamla bekanta rundan. Tror att den heter Kopparhattsslingan eller något sådant. Alltid dyker det upp något motiv längs vägen. Det brukar göra det om man håller ögonen öppna.

Det enda som kan störa lite i motivsökande är den inre frågan - har jag fotograferat det här förr någon gång? Varför kan det vara störande? Det gör väl inget om man redan har tagit en bild på exakt samma motiv tidigare? Ljuset är aldrig detsamma. Det störande är att tanken sår ett tvivel, som får mig att undra om motivet verkligen är värt att fotografera fast det egentligen är det. Det är tvivlet sänker koncentrationen kring kompositionstänkandet. Jag vill inte kalla det för höftskott, men det kan kännas som om jag inte lägger ner tillräckligt med tid för att hitta den komposition som jag vet finns om jag bara tar mig tid och rör mig runt mitt motiv och tittar på det ur olika vinklar. Jag har hitintills under det gångna året arbetat mer och mer med stativ och trådutlösare, vilket gör att handhållet känns nästan lite slarvigt fastän det egentligen inte är det utan bara ett annat sätt att gripa sig an arbetet med kompositionen kring ett motiv.

Att arbeta mer med stativ har fått mig att sakta ner mitt fotograferande och tänka efter mer på hur det är jag vill komponera en bild. Jag är väldigt fascinerad av samspelet mellan ljus och skugga i mina val av motiv. Det är det som många gånger drar mig till ett visst motiv framför ett annat. Det och de linjer och de rytmer jag tycker mig finna i ett motiv. Det här lite långsammare sättet att fotografera med stativ och trådlösare samt för all del filter tilltalar mig en hel del känner jag.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Trollrundan i Våxtorp

Efter flera helger med regn och gråväder lättande molntäcket lite och släppte fram lite solsken för ovanlighetens skull. Vi tog då och körde till något som kallas för Trollrundan, som ligger nere vid Våxtorp någon mil söder om Laholm. Av en bekant i Fotoklubben hade vi fått tips om att det var en fin skog.

Själva Trollrundan i sig är lite speciell. Det är en slinga i skogen där en kvinna har skapat olika installationer med utgångspunkt i olika sagoväsen som tomtar, troll och älvor etc. Det är mängder. Jag tror inte att vi såg alla, även vi såg väldigt många av installationerna. Åker man dit med mindre barn så är det säkert mycket uppskattat. Vår 25-åringe son gjorde den äran att följa med sina gamla föräldrar den här gången så att de inte skulle gå vilse i skogen. Vilket ju var snällt och omtänksamt.

Själv har jag ingen erfarenhet av att ha gått vilse i skogen, men däremot har jag varit med andra som gjort det. Vid mitten av 70-talet skulle vår klass ut i skogen. Jag minns inte av vilken anledning, men vi blev indelade i olika grupper om 4-5 stycken elever i varje. Jag hamnade tyvärr med två av de tuffa och självsäkra fotbollskillarna. Själv var under skolåren väldigt blyg och tyst och inte särdeles intresserad av lagsporter. Hur det nu än var, efter någon timme eller så, märkte jag att de tuffa killarna var ovanligt tysta av sig. Efter ytterligare en stund sa den ena - "Jag vet inte vart vi ska gå." Jag tänkte att han skojar bara. Klart han vet vart vi ska gå. En annan i vår lilla grupp undrade då om vi hade kommit vilse. "Jag tror det" sa den tuffa killen oroligt. Det var nästan att hans röst inte bar. Att den var på väg att spricka. Den andra tuffa killen började då gråta och ropa efter sin mamma. Oj, tänkte jag. Det här är nog allvar. Jag samlade mod till mig och sa att jag nog trodde vart vi skulle gå (jag visste exakt, men det vågade jag inte säga.) De andra trodde inte på mig och det uppstod lite tumult. Efter att det lugnat sig lite vände jag mig om och sa över axeln - om vi går den här vägen kommer vi till slingan igen - och så började jag gå. Jag kollade i ögonvrån att de följde efter mig. Det gjorde.  Ungefär 400 meter senare kom vi framme vid slingan där jag tänkte att vi skulle komma fram. Snart mötte vi de andra i klassen och en lite lätt orolig magister. De tuffa killarna var nu åter igen tuffa killar och sa bara att gruppen inte hade orkat gå så mycket utan att de hade varit tvungna att stanna och rasta en del. Inget sa ett ord om att ha varit vilse. Inte jag heller för jag var aldrig vilse. Jag tror som sagt att jag aldrig har varit vilse. Har en slags inbyggd kompass som har gjort att jag lärde mig att hitta i centrala Rom på två dar och att hålla reda på var vi var i den stora basaren i Istanbul. 

#2

#3

#4

#5

Efter en härlig skogspromenad åkte vi vidare och kom så småningom till den här gamla stenbron i Hishult. Vi hittade även några bänkar och bord och plockade därför fram vårt fika.

TheInvisibleJackal

Öland III - Långe Erik

Då vi befann oss på norra delen av ön var ett besök vid Långe Erik bara ett måste. Något som vi inte var ensamma om att tänka. Jag skulle tro att man åker till Öland så blir det med stor säkerhet att man väljer att besöka antingen Långe Erik i norr eller Långe Jan i Söder. Vi kom att besöka båda. Mer om det i ett inlägg framöver.

Det fanns möjligt att gå upp i fyren och få en storslagen utsikt över området. Allt corona-anpassat såklart. Jag avstod p g a en viss höjdskräck som jag behäftats med på äldre dar. Annat var det i ungdomens flydda dar då jag och några kamrater kilade likt ekorrar uppför utsidan på det gamla fågeltornet i Store Mosse till exkursionsledaren i fältbiologernas stora förskräckelse.

Eftersom inte fyren i sig själv inte lockade till ett besök gick vi istället runt i omgivningarna. Rätt trevligt.

#2

Då träds former och struktur tilltalar mig mycket kan jag självklart inte låta bli att fotografera dem när tillfälle bjuds.

#3

#4

#5

#6

#7

Det är sällan jag har med människor i mina bilder, men ibland händer det. De här tre nästan "uniformsmässigt" klädda personerna fångade mitt intresse. Jag fick lite vibbar av "Mästarnas mästare" och liknande TV-program. Förmodligen var de egentligen fyra i sin lilla grupp. Den fjärde personen hade säkert precis kilat illa kvickt uppför trapporna upp i fyren. väl däruppe ska han eller hon bara ihop rätt sång med Lux Interior med rätt album.

TheInvisibleJackal