Sista lådan

För regnvädersdagar, nu sorterat. Pandrosstugan 10.7.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 192/366.

Nu är det klart, min storstädning av arkivmaterial. Skräp brukar fru A kalla det, men - allt är relativt. Transporterade idag ett billass till "avfallsstationen" med sånt som jag sorterat bort. I kväll gick jag igenom sista låddan, som bara krävde lite omorganisering. Foto- och naturtidskrifter skilt, ett litet urval gamla veckotidningar av publikationer skilt - tyvärr med många som gått i graven (Foto, FIB Aktuellt, Lektyr etc.). Kul att läsa och bläddra igenom under regnvädersdagar.

Det slår mig hur många nummer av t.ex. Foto som körde med tjejbilder på omslaget, sånt skulle väl inte gå hem idag?

Ur samlingen ovan hittas två av mina bilder: räven nere till höger på en kalender som ett tryckeri gav ut samt storspoven på Finlands Naturs omslag 1978, bilden tagen nere vid havet - fem kilometer från vår Pandrosstuga.

Tidskriften Skärgård uppe till vänster (som jag basade för under femton år) är ett temanummer om naturexploatering, omslaget från Malta där jägarna fortfarande skjuter ner alla rovfåglar som kommer inom skotthåll.

Midnattsreflektioner

Strax innan midnatt. Pandros 9.7.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 191/366.

Står ute på gårdstunet och njuter av stillheten och den syrerika, fräscha luften efter kvällen regnskurar som kom och gick just när jag skulle grilla för gäster. Men det var ok, jag vet hur den slipstenen skall dras (jag grillar ju bara på glöd från en ordentlig vedhög, ute i min "Kalaharigrill" = stenhög ... med halsterjärn från RSA).

Kör med stenålderskoncept.

Nu är det vindstilla, plus tio grader. Kl. 24.00.

Två morkullor drar regelbundet över tunet, den ena känner jag igen från i fjol, den är hes och har ett avvikande läte från normala kullor.

En taltrast sjunger på avstånd. Annars är det tyst.

Fick överraskande ett årskryss tidigare under dagen när en smalnäbbad sibirisk nötkråka flög förbi för att gömma mat i skogen öster om byn. Som den gör varje sommar. Samma flyglinje som i fjol. Och året innan. Och innan det. Var fågeln normalt håller till vet jag inte, men det verkar ju som om den häckade i trakten.

Sen hade jag en annan, större överraskning: hörde kl. 10 en brandkronad kungsfågel från tallskogsbacken intill. Hörde några strofer, det var allt. Men jag har övat på arten, i Åbo har det funnits en stationär individ under en hel månad. En sydlig art som med fart breder ut sig i Norden; här uppe i Österbotten är den fortfarande en stor sällsynthet. Tydligen var fågeln på förflyttning, antingen norrut eller söderut. Kort pitstopp på min backe som fungerar som en ö i det öppna odlingslandskapet. Ungefär som en holme/ö i havet.

Under många år har jag haft dylika korta möten med fåglar som stannat upp en stund. Under flera somrar har jag haft besök av lundsångare just i början av juli, varifrån de individerna kommit och vart de varit på väg har jag förstås inte haft en aning om.

Idag fick jag äntligen min storstädning i förrådet klart, lådor med material som stått oöppnade sen hösten 1984 när vi flyttade till Söderhavet och fick packa ner vårt liv fram till dess. Det har tagit mer än tre decennier att packa upp, detta tillhörde de sista delarna.

I lådorna hittades skolböcker, yrkesrelaterade litteratur, tidskrifter, herrtidningar som kommit och gått (bl.a. Lektyr), anteckningar, ringmärkningslistor, fotokataloger och -tidningar. En del var mössätet.

Kastade det mesta, vissa pärlor tog jag vara på (som säkert åker vid nästa städning, om x-antal år).

Blev igen påmind om alltings förgängelse. Hittade bilder och information om ett antal människor som inte längre finns bland oss levande, trots att det känns som om vi nyligen träffats. Tills jag inser att det är mer än fyra decennier sen ...

Städdag med minnen

Kväll - dags för en stund vid brasan. Pandros 8.7.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 190/366.

Städdag. Tillbringade hela dagen i "vedlidret" som samtidigt är ett förrådsrum för allehanda saker (och skräp ...). Förstås var det dammigt som tusan och hade nytta av corona-munskyddet som jag tog med från svärmors äldreboende.

Samtidigt var städningen en nostalgiutflykt: prylar som jag snickrat ihop i skolan i byn, en hylla som jag målade som ung vuxen i första gemensamma hemmet med fru A, snöskor i läder från första skogsmannajobbet samt redskap för virkesmätning, potjie (gjutjärnsgryta) från Sydafrika som vi använde på safari i Kalahari.

Och sen under allt bråte en hög med fint möbelvirke från Fijiöarna (Agathis vitiensis = Dakua,  Dacrydium nidulum = Yaka) samt några plankor med odlad mahogany som var en exotic (introducerad) art på Fiji.

En byasamfällighet nära huvudstaden hade arrenderat ut ett hundratal hektar till Forestry Department som planterade in området med mahogany. När beståndet var 30 år gammalt ville byboran ha tillbaka marken för att plantera Ginger (ingefära)! Vi på skogsskolan fick området som övningsobjekt och fällde skogen, de enskilda stammarna innehöll i medeltal 1 m3! Vid ett tillfälle var jag två meter från döden i den skogen; a long story.

Det är virket (några tiotal löpmeter) därifrån som jag hade med mig hem till Österbotten, som får bli till hyllor. Hemma i Åbo är mitt skrivbord gjort av samma virke.

Gå på vatten

Kvällspromenad vid havet. Kalajoki 7 juli 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 189/366.

Har aldrig tråkigt

Läser in mig på nytt, när urskogen räddade landet. Pandros 6.7.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 188/366.

I min nästa bok skall jag ta med värdet av sparade storskogsområden i kommunerna längs ryssgränsen, där det finns många skyddade områden (också möjligheter att fotografera björn, varg, järv, kungsörn från gömslen).

Det som många i dag inte tänker på (de yngre vet inte så mycket om det som hände under kriget) är att de täta barrskogarna och avsaknaden av skogsbilvägar (hyggen, planteringar ...) räddade landet under vinterkriget 1939-40 när ett antal motoriserade ryska divisioner tillintetgjordes när de omringades av finska soldater på skidor, efter att ha kommit in längs de få vägar som fanns. Ryssarna vågade sig inte in i skogarna på sidorna, de blev kvar på vägarna, och förintades (ett grymt öde för de stackarna som tvingats ut, de visste inte ens var de var, eller varför de var där ...). De officerare som lyckades återvända levande till Sovjetriket, blev arkebuserade av NKVD genast, eller senast sommaren 1940.

Boken nere till höger från 2018 är en av de få böcker i ämnet på svenska; mycket informativ och läsvärd. Vägen som syns på kartan, längst nere till höger, är Raatevägen som blev döden för 44:e divisionen. Av 20 000 man stupade ca hälften.

Nu när det regnar var och varannan timme, och temperaturen ligger kring plus femton, passar det bra med läsning framför brasan.

Den som gillar att läsa har det aldrig tråkigt.