Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Afrikafåglar


Mindre flamingo, Nata, Botswana 22.12.2010. Foto. Håkan Eklund.

Just nu är det regnsäsong i södra Afrika och det var grönt överallt i Botswana under våra 11 dagar där. Och gott om ytvatten. Vi gjorde en kort tur med vår 4WD till kanten av Makgadikgadi Pans och lyckades fotografera en stor flock med flamingo som sen landade i en liten vattenfylld "saltsjö". I mina anteckningar har jag noterat ca 300 mindre flamingo och ett tiotal av den större arten.

Nu när jag kollar bilden inser jag att antalet är i underkant, på bilden finns det säkert minst 500 flamingofåglar, kanske ännu fler. Det är alltid svårt att bedöma antalet individer i täta flockar. Och stora fåglar tenderar man att underskatta antalet på. Hur som helst, en vackrare flock med fåglar får man leta efter.

Lake Makgadikgadi var i tiden en jättestor sjö, ca 80 000 km2 stor, som sen torkat ut under de senaste 10 000 åren och blivit en stor "saltpan" som endast har ytvatten under år med rikliga regn. När vi bodde i Botswana i början av 1990-talet körde vi tvärsöver området med våra svenska vänner, det tog oss två dagar - med tältövernattning någonstans mitt ute i ingenstans. Att köra på en saltpan har sina risker, det är lite som att köra på is, det kan finns vatten under den torra ytan ...

Alltså gäller det att köra i andras hjulspår, och lita på att det är ok.

Postat 2010-12-31 11:50 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vid Chobefloden i Botswana


Julafton vid Chobefloden, 24.12.2010. Robert serverar vin.  Foto: Håkan Eklund.

Jul vid Chobefloden i Botswana är aldrig fel. Speciellt om det gäller ett land som man delvis förlorat sitt hjärta till ... vi bodde i landet 1992-94. Fru Anita har inte besökt landet sedan dess, och sonen Robert som var 1,5-3,5 år gammal minns ju inget. Denna resa var främst för honom (= studentgåva), och nu vet han hur delar av landet ser ut (åtminstone längs 2600 km väg ...). Jag gjorde ett veckobesök i Botswana 2006, men då hann jag inte ända upp till Chobefloden (1000 km från huvudstaden Gaborone).

Trots att landet kanske inte faller alla i smaken (ett u-land kräver en viss attityd för att trivas ...) så gillade vi våra 11 dagar till max. Härliga människor, gott om utrymme, massor med vilt och framförallt grönt och varm nu i sommar/-regntid.

Här har sonen Robert (20) lyckats föreviga sina föräldrar med lång slutartid och högt ISO-tal (2500) strax innan mörkret lägger sig över floden och Caprivi Strip (Namibia) i fonden. Det är ännu plus 30 C och ljudlandskapet är fyllt med intressanta läten.

Robert och jag lyckades artbestämma 219 fågelarter (ett 10-tal blev obestämda) och förstås såg vi massor med elefanter, giraffer, zebror, antiloparter, flodhästar, krokodiler etc.

Hit åker jag närsomhelst på nytt bara för att tälta i bushen och fotografera vilda djur!

Postat 2010-12-30 17:27 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Patrik L i Brusaby


Patrik Larsson leder LR-klass för biologer. Kimitoön 12.12.2010. Foto: Håkan Eklund.

Igen ett intensivt kursveckoslut med LR3 och utskrivning av bilder med suveräna Patrik Larsson som kursledare. Vilken pedagogisk naturbegåvning killen är, som med tålamod lotsar kursisterna igenom de  mest kluriga bakvatten. Och vilken befrielse att ha en resursperson som i princip kan svara på alla frågor som ställs!

Nästan  alla på bilden ovan är biologer, som övar artkännedom i fält via en kurs som YI Axxell arrangerar, och som jag håller i trådarna för. Dagens naturaliesamlingar är ju virtuella, och då är det bra att kunna fotografera/arkivera och förädla sina bilder via bildbehandling/utskrivning, bland annat. Och sånt sysslar vi med vintertid.

Hann bara leverera Patrik till Sverigebåten i vinterkylan när Camera Natura dyker upp i postlådan, och får njuta av hans fina bildportfolio om "intima landskap". Sanna mina ord: den här killen kommer att gå långt!

Ännu en natt med tidskriftsjobb, julbrev och en tidningsartikel - sen bär det iväg till vildmarken i Botswana. Något att verkligen se fram emot. Samtidigt vet jag att jag under de senaste veckorna kommit ur balans med tiden pga allt för mycket jobb, och glömt en massa födelsedagsfirare - som får vänta på julbrevet ...

Postat 2010-12-14 21:25 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

I puben


Pubspelning. Dec. 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det är skojigt att se när egna barn kan förverkliga sådant som blivit ogjort för en själv. Som detta med att musicera. På bilden ovan är det sonen Robert (till höger) och hans kompis Daniel som underhåller på en pub. Det är både kul, inspirerande och lärorikt. Robert visste inte om att föräldrarna plötsligt dök upp för att kolla standarden strax innan midnatt..., och det blev några bilder.

Och tusan ändå vad jag skulle ha gillat att själv kunna göra detta, då när det begav sig!

När jag var tonåring var min högsta önskan att kunna spela i ett band. Eller att åtminstone kunna spela gitarr. Sjunga kunde jag. Men det bidde aldrig något av det eftersom det inte fanns någon i familjen, eller ens omgivning (ex. skolan) som kunde ge stöd, inspiration och back-up. Och skolan borde ha skämts. Vi hade en (eller två) timmar valbara aktiviteter i högstadiet, jag valde gitarrspelning.

Men se, då kom en lärare och frågade om jag kunde välja något annat, jag var nämligen den enda killen bland 25 flickor ... Och vad f-n gör jag, jo - väljer metallslöjd (eller träslöjd) som alla andra killar! Och detta hände också under därpåföljande år. Tänka sig hur segregerande gammalmodigt man tänkte i den tidens skola (det är länge sen ...)! Ok, visst kunde jag ha stått på mig, och visst kunde jag väl ändå ha lärt mig spela gitarr på egen hand, men till det hade jag inte tillräckligt med energi. Tydligen. Så smal är "linan" mellan att inspireras/uppmuntras och att "avinspireras" ...

Däremot kunde ingen stoppa mig att köpa min första systemkamera när jag var 16 år, trots att jag inte skulle ha haft råd. Men det fixade jag, till en stor del tack vare en tillmötesgående fotoaffärsägare. Och ingen kunde stoppa mig ifrån att bli fågelskådare, också det ansågs mycket onödigt ...

Därför är det mycket trevligt att se hur lätt det är för dagens ungdomar att göra sånt som de gillar. Och det som man gillar det blir man bra på! Oftast.

Nu som vuxen-vuxen har jag lärt mig att det inte finns några onödiga hobbyn. Trots att de kan verka hur onödiga som helst. Nämligen: det är en tillgång för samhället att ha människor som mår bra. Och den som får förverkliga sig själv via alla möjliga intressen, som andra kan tycka är helt onödiga, trivs och mår bra. Och se, då är man ju en tillgång för samhället.

I sanningens namn: alla mina hobbyn har jag kunnat svänga till deltidsjobb, både detta med att känna fåglar (har hållit massor med fågelkurser), detta med att skriva (är numera redaktör och frilansskribent) och detta med att fotografera (illusterera egna artiklar/tidskriften jag jobbar med).

Postat 2010-12-08 15:30 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Brådis i mörkret


Första snön. Hemskogen, Hirvensalo 24.11.2010.

Ibland brukar jag undra hur folk som inte har jobb överlever november och december? Speciellt tänkte jag på dylika saker efter hemkomsten från många år i soliga och varma länder.

Då insåg jag flera saker, bl.a. följande: Det är inget under att många är så fokuserade på arbete i våra nordiska länder, det finns ju inga frestelser! Åtminstone inte under den "mörka årstiden".

Det är exakt så som jag existerat under den senaste veckan, och ännu en vecka framåt. Drunkar just nu i jobb, som jag inte klagar över (att redigera artikelmaterial är trevligt, dock tidskrävande), och jag bryr mig fullkomligt strunt i att det är mörkt och kallt ute. Det är egentligen bara bra, dvs. inga frestelser ...
I ett varmt land finns det frestelser, trots att det är mörkt på kvällarna. Att sitta på en uteservering i shorts är ju aldrig fel ...

Men snart är det verklighet. Botswana väntar, men innan dess skall ett nytt tidskrifsnummer produceras. Därför får det vara hur ogästvänligt väder som helst, där ute alltså.

Fast egentligen finns det väl inget dåligt väder; allt sådant är ju relativt. Eftersom vi inte kan påverka vädret, utan bara oss själva, så är det enklare att själv anpassa sig - och inte klaga. Det har jag också lärt mig den hårda vägen. Året efter hemkomsten från Afrika hatade jag Finland, Norden och dessa breddgrader. Speciellt vinterhalvåret. Tills jag insåg att det var jag som måste programmera om mig, det gjorde jag. Och sen dess har det gått bra.

Postat 2010-12-03 16:10 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv