Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

En journalistisk thriller


Hemmavid. 30.7.2013. Foto: Håkan Eklund.

Ok, nu har jag stormläst Mark Bowdens  journalistiska thriller "Döda bin Ladin" (284 s, 2013). En otroligt intressant och substansrik bok som gav en insiktsfull beskrivning av det decennierlånga spaningsarbete som till slut ledde till gömstället i Abbottabad, Pakistan. Det är en andlöst spännande skildring från början till slut; Mark Bowden räknas som en av de främsta reportageboksförfattarna i världen - jag håller med!

Det gav också en ny bild av president Obamas klokskap och ledarskapstalang som överbefälhavare (trots motståndarnas hyckel); under Obamas presidentskap har terroristledare en efter en hittats och "putsats bort". Redan innan han (Obama) var känd för en bred allmänhet pekade han på att hela Irakkriget var ett sidospår som inte hade något med bin Laden att göra ...

Jakten på terrorister och deras ledare kan inte skötas av reguljära arméer, utan av specialister - allt från datanördar till specialicerade kommandosoldater, det har skötts exemplariskt under Obamas tid.

Trots att man bara bedömde chansen som 50/50 att det skulle vara bin Ladin som fanns i byggnaden i Abbottabad, och att tillslaget skulle lyckas (2.5.2011) som alla inblandade visste var ett vågspel - vågade han ge grönt ljus för uppdraget. Det var att sätta hel sin presidentkarriär på en bricka ...

Och allt började fel (första helikopterna krachlandade; den upphettade luften under koptern klarade inte av att hålla den uppe när de skulle fira sig ner till taket ...) -  men de improviserade och fixade jobbet.

Läs boken!

Nr 211/365.

Postat 2013-07-31 12:51 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En fin kille


Hilding berättar. Dalabacken, Komossa. 29.7.2013. Foto: Håkan Eklund.

I artikeln "Jag lärde mig färjresor den hårda vägen" i tidskriften Skärgård nr 2/2012 berättar Hilding Back om emigrationen till Sverige 1961. En mycket läsvärd berättelse som tusentals finländare känner igen, som i tiden emigrerade till Sverige.

Hildings far Unar hade varit i kriget, hemkommen till det lilla jordbruket i Komossa, Oravais (ligger i svenska Österbotten) var det han som hamnade att ta hand om jordbruket - som inte intresserade. Det var hans yngre bror som skulle ta över hemmanet, men han stupade alldeles i slutskedet av kriget. Unar ville till Sverige, och hade lovats arbete i Eskilstuna och dit bar det 1961. Jordbruket såldes på auktion.

Hildings mor Ingegärd (min fars syster) som var uppvuxen på Pandrosbacken i Kimo (där jag nu har mitt fritidshus på farfars gårdstun, där Hildings mor och min far växte upp) gillade jordbrukandet och hembygden och ville inte alls emigrera till Sverige ... Hon längtade alltid hem under alla år (fyra decennier) och lät bygga ett litet hus på deras gamla gårdstun i Komossa (där kusin Hilding sitter på bilden ovan) som fick fungera som fritidshus och pensionärsbostad och kontakt till hembygden.

Nu är Hildings föräldrar sen länge döda, men han kommer "hem" varje sommar, liksom jag själv gör. Och då träffas vi alltid på våra respektive fädernegårdstun. Eftersom vi båda delar samma intresse för natur, friluftsliv och historia råder det aldrig brist på samtalsämnen.

I artikeln i Skärgård berättar han hur det kändes att flytta från en stor bondgård med utsikt över böljande odlingar med en insjö i fonden, till en liten stadslägenhet i bottenvåningen  till ett gammalt hus i Eskilstuna. "Det kändes obehagligt när folk som gick förbi på trottoraren tittade in; snabbt ordnades rullgardiner oc de drogs ner så fort lamporna tändes", skriver han.
Ingen förstod heller att han hade svenska som modersmål, trots att han var en "finne", så lite vet vanligt folk om sina grannländer ...

Hilding var 16 år gammal när familjen slog sig ner i Eskilstuna, tog småningom ingenjörsutbildning och har tillbringat hela sitt vuxna liv i Flen, där han är välkänd bland friluftsfreaks (långfärdsskridsoåkning/havskajakpaddling/fjällvandringar). Idag är han pensionär, men inte beträffande friluftsaktiviteter.

En fin kille.

Nr 210/365.

Postat 2013-07-31 10:05 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Fick duga


Eldklotet. Pandrosbacken, Kimo 28.7.2013. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde en tur upp till fritidshuset fem timmar norrut längs kusten. Gräset på gårdstunet halvmeterhögt. Midnatt innan det var fixat. Vacker solnedgång med röd himmel, hade dock inte tid att åka ner till havet för att få in hela färgspelet. Fick duga med en torr hundloka.

Nr 209/365.

Postat 2013-07-31 07:18 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Tänker strunta i ...


På restaurangbåten. Åbo, 27 juli 2013. Foto: Håkan Eklund.

Trots att alla etablerade gatufotografer insisterar att den enda accepterade brännvidden är vidvinkel, tänker jag strunta i det. För att få variation i bildmaterialet är det bara bra med variation. Här har 100 mm använts.

Det är sällan man föredrar skugga än sol i detta arktiska land. Men intesiv sol och hetta brukar inte vara så långlivat. Istället gäller det att njuta och samla energi till den kommande mörka och kalla perioden.

Postat 2013-07-28 11:33 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Mera streetphoto


Vid ån. Åbo 27.7.2013. Foto: Håkan Eklund.

"Kör den oförställda stilen" kallar Eric Kim råd nummer 30 i sin bok "Streetfoto" (2013). Han skriver:

"Gatufoto handlar om att fånga äkta vardagsögonblick. En ögonblicksbild blir därför bäst när den du fotograferar inte märker något. Då blir ansiktsuttrycket och gesterna äkta, till skillnad från en bild med ett tillrättalagt, inövat leende framför kameran. En äkta gatubild ger en naturlig och mer rättvisande vild av vardagslivet. En förutsättning för att lyckas ta sådana bilder är att du lär dig smälta in i miljön. Ju bättre du är på att göra dig själv osynlig, desto större chans har du att ta bilder av människor utan att de märker något. "

Det är sådant jag har övat idag, och inser att gatufotografering är kul, lite som djurfotografering ...
Känner plötsligt att detta är en genre som jag gärnar satsar lite mera på, just for fun.

Här (bilden ovan) satt jag och frun på bänken intill och de tre ungdomarna var så fokuserade på varandra i en djup diskussion att de inte märkte mitt fotograferande (lydde en annan regel som Eric Kim tar upp, nämligen att låtsas fotografera något annat ... och sen tjuva till sig en bild av det som man verkligen vill fota).

Vi satt i skuggan, utanför ett mördande starkt solljus, och det var varmt ... Och just nu är Åbo fyllt med liv, sista dagen med stadsfestivalen "Down by the Laituri" (DBL).

Nr 208/365.

Postat 2013-07-27 20:49 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 8 Nästa 

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv