Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Det magiska ljuset


Kobbaklintar, Mariehamn, Åland 29.1.2011. Foto: Håkan Eklund.

Visst, det är ljuset som gör bilden.  Och "hål i molnen" är något som de flesta fotografer gillar ...

Alla som åker båt mellan Stockholm och Åbo kan inte undgå denna vy. Det är den gamla lotsstationen på Kobba Klintar strax innan man anlöper hamnen i Mariehamn. Stationen har länge varit stängd för lotsverksamhet men har rustats upp och används bl.a. för utställningar. Café och sjömansbar är öppen sommartid då det också spelas teater här ute, med lokal historisk anknytning

Idag är denna utskärskobbe ett populärt utflyktsmål sommartid och förvaltas av föreningen Kobba Klintars Vänner. Föreningen bildades för att bevara och vårda den unika kultur- och maritima miljö som är förknippad med Kobba Klintar, Mariehamns och hela Ålands "Ansikte mot havet ". Föreningen arrenderar ön med alla byggnader och hamnanläggningen för en symbolisk summa av staden Mariehamn.

Postat 2011-01-31 13:33 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Arktisk skönhet runt hörnet


Utskärgård i Roslagen. 29.1.2011. Foto: Håkan Eklund.

Just nu är Skärgårdshavet en arktisk pärla! Ta färjan Sthlm-Åbo, och du får njuta av ett arktiskt landskap som bara är sååååå vackert! Här på bilden ovan är det ännu en del öppet vatten, i Åbolands skärgård är allt vitt. Is och snö så långt ögat når.

Öar och skär kommer också till sin rätt vintertid, fotografiskt sätt. Höst, vinter och vår är definitivt min favorittid i detta undersköna landskap.

Det var bara isbjörnar, storsälar och vittrutar som saknades - annars kunde det lika gärna ha handlat om Svalbard. Jag fick samma fina känsla (som under två Svalbardskryssningar), att i timmar bara njuta av ett arktiskt skärgårdslandskap! Men hur många ser detta på dessa båtar? På vägen till Sthlm var det mest unga svenska festprissar, på vägen tillbaka finska dito. 

Såg en handfull örnar (havsörn), flockar med alfåglar, knipor och viggar samt enstaka knölsvanar.

Postat 2011-01-30 14:54 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

En tegelstensbok om björnar


Emil Wikströms granitbjörn framför Finlands nationalmuseum, Helsingfors. Foto: Håkan Eklund.

En verklig tegelstensbok är Sune Björklöfs "Björnen i markerna & kulturen" (2010) i stort format på 416 sidor som under hösten utkom på Gidlunds Förlag. En verklig bokpärla som innehåller det mesta som man kan tänka sig behöva veta om våra björnar.

Boken omspänner ett mycket brett fält: Om björnsläktet, om klassiska skildringar, om fysiologi och beteende, om jakt och jägare, om populationsförändringar och lagstiftning, om dansande björnar, om teddybjörnar, om kult, magi och riter, om konstens björnar, om björnen i litteraturen.

Ännu har jag bara ytligt hunnit skumma igenom boken, men är förstås mer än imponerad; tänk att någon har tålamod att söka upp allt det material som finns i boken! Samma författare har tidigare gett ut en dylik (?) bok om älgen (framgår det ur förordet), men den känner jag inte till.

För mig som i ett antal tidningsartiklar försökt få vanligt folk att hysa en gnutta respekt för detta fina och spännande däggdjur, har här fått en informationskälla av guds nåde!

Och det är alltid lika intressant att lära sig något nytt, t.ex. att det att björnen i Finland (kanske samma också i Sverige?) mycket sparsamt har avbildats i klippmålningar. Det anses bero på att björnen för finnarna var ett heligt djur och fick inte återges i bilder eller nämnas vid sitt rätta namn. Ungefär 300 noanamn på björn har dokumenterats på finska. Även i samiskan förekommer ett stort antal namn, liksom i svenskan.

I västra Finland pryds ett 20-tal kommunvapen med björnar. Fasadbjörnarna på Pohjolahuset vid Alexandersgatan i Helsingfors är en arkitektonisk prydnad, liksom granitbjörnen som vaktar Finlands nationalmuseum (se bilden ovan).

Alltså ett respekterat djur, som dagens naturokunniga generation sen blir paniskt rädd för, när unga oerfarna smånallar förirrar sig in i samhällen - ringer polis, som sen skjuter björnarna! Vi har massor med dylika exempel från de senaste åren; tragiskt!

Postat 2011-01-26 20:32 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Den stora skammen


Decemberregn över Johannesburg, 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det finns information som är motbjudande att ta till sig, där man verkligen får stålsätta sig vid läsningen. Sådant som handlar om krig, tortyr, övergrepp och mänskliga vidrigheter av alla de slag. Ändå är det viktigt att läsa och lära, för att förstå olika orsakssammanhang. Att inte låta sig luras av olika maktapparaters förvanskade propaganda, som det vita Sydafrika länge körde med.

Det som jag nu läser om Sydafrikas apartheidår tillhör kategorin där spykväljningar  ibland dyker upp mellan raderna ...

Det som de vita gjorde mot majoritetsbefolkningen i Sydafrika, tillhör samma kategori som Hitlers och Stalins övergrepp i Europa. Det fanns många miniatyr-Auschwitch i Sydafrika, ofta ute på vita farmer där poliserna utförde sin bestaliska dåd. Där skriken som ingen hörde försvann i bushen.

Egentligen var det Sovjetunionens och kommunismens fall som var ett av startskotten för apartheids fall: den vita aparheidstaten hade ju lyckats dupera hela världen med att de svarta (läs ANC) försökte göra Sydafrika till en kommuniststat och sen plundra de vita ...  som bara var avledande propaganda för att hålla sig kvar vid makten. Ett välkänt knep; idag har ju eptitetet kommunism bytts ut till terrorism ...
 Sen när det inte längre gick att skrämma med kommunism, gjorde president de Klerk den helomvändning (1990) som fyra år senare ledde till full demokrati.

Men många hade betalat ett högt pris för friheten, med Mandelas 27 fängelseår som ett exempel.

Så här berättar ett vittne (polis) inför Sannings-och försoningskommissionen som leddes av Desmond Tutu, det handlar om polisbrutalitet för att få en misstänkt ANC-aktivist att tala: "Detta svar verkade mer än något annat göra löjtnant Gideon Nieuwoudt så rasande att han bara tog ett järnrör och slog den gamle mannen flera gånger i huvdet, och när han gjorde det anslöt sig alla de andra ... Det enda motstånd han kunde göra var att skrika högt. Då bordrade löjtnant Nieuwoudt mig att kväva hans skrik, att jag skulle köra in mina händer i hans mun och hålla den hårt så att hans skrik inte kunde dra till sig några bönder i trakten. Jag och Piet Mogaoai kämpade för att kväva den gamle mannens skrik medan alla de andra som jag har nämnt gick lös på mannen med sparkar, knytnävsslag och käppar ... Medan löjtanant Nieuwoudt slog den gamle ett flertal gånger i huvudet med järnröret, la jag märke till att det sipprade blod ur mannens näsborrar och öron, liksom ur munnen. Jag såg hur ögonvitorna vändes upp i mannens ögon. Det var som om han svimmade eller höll på att dö. Slagen fortsatte oupphörligt tills jag såg den gamle ligga utsträckt på marken med blod över hela huvudet och ansiktet ...
Brutaliteten fortsatte, kapten Beeslaar tog fram mannens testiklar och pressade dem mycket hårt tills de nästan blev stora som golfbollar. Så slog han på dem med sin högra hand, mycket hårt. Jag såg hur mannen ändrades, hur han blev blek och blåaktig i ansiktet och hur det sprutade ut någon gulaktig vätska från hans könsorgan. Det var det brutalaste jag någonsin bevittnat under mitt helvetiska liv på Vlakplaas. "

Detta ett litet exempel på allt det som kom fram i Sannings-och försoningskommissionen under de år den samlade in material om övergreppen, för att sen ge amnesti åt alla plågoandar ... Plockat ut från Desmond Tutus bok "Ingen framtid utan förlåtelse".

Det skulle vara intressant att vet hur dessa vita (och svarta) myndighetspersoner och våldsmän mår idag?

Jag träffade faktiskt en ung vit kille på en bar i Johannesburg 1991 (jag väntade på flyg till Lesotho) som var polis (off duty) som berättade att våldet i hans jobb höll på att göra honom vansinnig ..., att han kommit till Joburg för att söka jobb som brandman. Då förstod jag inte vad det handlade om, dvs. vad en s.k. polis sysslade med i RSA, nu vet jag lite mera ...

Postat 2011-01-23 12:04 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Med tropiska färger


Trapelus mutabilis?, Lion Park, Gaborone, Botswana. Dec. 2010. Foto: Håkan Eklund.

I Afrika är det lätt att förbise en massa "udda arter", eftersom det blir så mycket fokusering på stora och spektakulära däggdjur och fåglar. Men visst finns det en massa spännande arter, speciellt bland kräldjur och reptiler. Tyvärr är det inte alltid så lätt att se och fotografera sådana.

Denna agam fotograferade jag under ett besök till vårt gamla grillställe vid Lion Park en bit söderom Gaborone. Ett ställe där familjer samlades under veckoslut för att grilla, ha picknic och umgås. Som dragplåster fanns några lejon i en inhägnad ... Nu hade hela stället förvandlats till en nöjespark! Det kallas väl för utveckling . . .

Jag vet inte vad detta är för art, kanske en blåstrupig agam (Trapelus mutabilis)? Tyvärr har jag ingen lämplig litteratur; har försökt googla - men är inte säker på arttillhörigheten. Någon som vet? Agamen var ca 30 cm lång. Hur som helst så är våra europeiska kräldjur bleka kräk jämfört med de afrikanska.

Läser nu vidare om apartheidskammen i Sydafrika. Hittade Desmond Tutus bok "Ingen framtid utan förlåtelse" (1999) i min bokhylla (en av de många olästa böcker som bara väntar ...) som berättar om den tredje vägen som de valde efter första fria valet 1994 (istället för Nurnberg/allmän amnesti), att via en sanningskommission komma tillrätta med det förflutna. Har ännu bara läst de första kapitlen. Blir ett bra komplement till Wästbergs sista Sydafrikabok.

Här en intressant bok som utvalts bland de 100 bästa böcker för 2010: http://www.photoeye.com/bookstore/citation.cfm?catalog=AP580

Boken heter "Zwelethu Mthethwa".
Photography by Zwelethu Mthethwa. Text by Isolde Brielmaier, Okwui Enwezor.
Aperture, New York, 2010. 180 pp., 75 color illustrations, 11¾x10½".

Så här skriver förlaget:

Since Apartheid’s fall in 1994, South African photography has exploded from the grip of censorship onto the world stage. A key figure in this movement is Zwelethu Mthethwa, whose portraits powerfully frame black South Africans as dignified and defiant individuals, even under the duress of social and economic hardship. Photographing in urban and rural industrial landscapes, Mthethwa documents a range of aspects in South Africa, from domestic life and the environment to landscape and labor issues. Mthethwa’s work challenges the conventions of bothWestern documentary work and African commercial studio photography, marking a transition away from the visually exotic and diseased—or “Afro-pessimism,” as curator Okwui Enwezor has described it—and employing a fresh approach marked by color and collaboration. Zwelethu Mthethwa, the artist’s long awaited first comprehensive monograph provides an overview of his work to date, and features the stunning portraits that have brought him international acclaim.

Postat 2011-01-20 21:51 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 Nästa 

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv