Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Väckt av en dvärgbeckasin


Sångsvanparet bygger bo, Oravais, Österbotten 27 april 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det är inte precis varje natt man väcks av en spelande dvärgbeckasin! Men det är precis vad som hände natten mellan måndag och tisdag, i mitt fotogömsle ute på en stor myr hemma i Österbotten.

Egentligen hade jag inte planerat in några nattliga äventyr, gjorde bara en kvällstur ut till min favoritmyr där jag satt en timme i skogskanten och följde med fågellivet. Såg en blåkärrhök hane jaga lågt över myren, några små flockar med tranor som flög omkring, ljungpipare som lät hör sina klagande läten och 12 orrtuppar som satt ute på sin spelplats och funderade.

Eftersom jag hade mitt fotogömsle i bilen och skulle vara tvungen att åka ner till Åbo på tisdag, tänkte jag att vad är detta att fundera på. Hämtade gömslet och traskade ut i blötlandet och satte upp det. Sen gällde det att åka till fritidshuset för att hämta sovsäck, extra kläder och lite käk.

Halv ett på natten är jag tillbaka, fullmånen hade gått i moln och det visade sig vara svårare än jag trodde att hitta mitt gömsle! Pannlampan som jag hade lyste ju inte alltför långt, och det var svårt att ta sig fram bland alla tuvor och vattenpölar med tung fotoutrustning. Kände att jag gått för långt, svängde snett tillbaka och hittar småningom gömslet. Home sweet home, kändes det liksom när jag kröp ner i sovsäcken kl. 01.15.

Vaknar 03.35 av en ljungpipare intill gömslet, och vad mera - jo, en dvärgbeckasin som alldeles tydligt spelar rakt ovanför tältet! Låter som klapprande hovar över en träbro!! Med ens är jag klarvaken. Men det blir inget mer, det börjar regna och blåsa som effektivt förstör lyssnandet. Somnar om.

Det blev inte mycket till orrspelsfotografering. De gillade kanske inte det dålig vädret. Bara en kort stund besöker de spelplatsen senare på morgonen när vädret blivit bättre. Istället är det ett sångsvanspar som fångar mitt intresse. Ett par som håller på att bygga ett bo, ute på en myr som saknar öppet vatten! När ungarna en dag är klara för det stora äventyret traskar de sen iväg kilometertals tills de kommer till vatten, en dödlig vandring som är kantad av faror.

Den dagen den sorgen.

Med 500 mm på rörligt och praktiskt monopod, bekvämt sittande på liggunderlaget (direkt på mossen) inne i mitt gömsle får jag från första parkett njuta av lite familjeliv i svanvärlden under några fina morgontimmar på myren. Det är sådan här gånger som det är så givande att vara naturfotoamatör.

Väl tillbaka vid bilen hör jag vårens första sjungande trädpiplärka.

Postat 2010-04-28 14:42 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Fijiminnen


Smuttar en kall Fiji Bitter (lageröl) med Peniasi o Tamani, Vanua Levu, Fiji. 30.5.1985.
Foto: Matai Vunibaka.

Liksom många som fotograferar mycket så har jag inga riktiga fotoalbum ... Däremot en massa skolådor fyllda med bilder, mappar med dokument och en och annan bild, en hel garderob fylld med diabilder. Och så vidare.

Här en bild som jag hade limmat upp på en A4 som jag hade haft i mitt fijianska kontorsrum. Bilden togs på en hotellterass i staden Savusavu ute på ön Vanua Levu, jag tillsammans med mina kollegor Peniasi Naisau och Aisea Tamani. Bilden togs av vår "boss" Matai Vunibaka, som dessutom var en Ratu, dvs. tillhörde ett hövdingasläkte. Jag vet att Matai är död, men vet inget om Peniasi och Aisea (som vi egentligen kallade med efternamn) och blir plötsligt bara så nyfiken.  Nu måste jag börja spåra upp mina gamla kollegor. Jag torde ha en mejladress till Matais son; måste genast söka reda på den ...

Tillägg 21.4.2010
Jag mejlade Fiji, och fick genast svar. Wauuuu ... Tänk vad världen är liten. Visst mindes Matais son mig, han var en av mina elever - har nu en hög post inom skogsstyrelsen. Och han berättade att min favorit counterpart Peniasi dog redan 2002 ..., och att Tamani är pensionär och har flyttat tillbaka till sin by. F-n också tänkte jag, varför rusar tiden iväg på ett sånt brutalt sätt. Mentalt sett så tycker jag att jag nyligen återvänt hem från Söderhavet, trots att det är 21 år sen, det har jag egentligen aldrig reflekterat över. Måste se till att planera för en Fijiresa nästa år.
Annars: under våra år på Fiji fanns ingen teve på ön, ingen internet, enda kontakten till Finland var brevledes ... (har en hel kista full med brev), vi hade inga tidningar från Europa etc. Local life; nu med distans känns det unikt att ha fått uppleva den "isolering" som det ledde till, som gjorde att man blev ett med det samhälla man levde i! Som var mycket positivt! Bula vinaka kai Viti!

Postat 2010-04-19 20:40 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Nostalgi


Första året under samma tak, Karperö, Korsholm 1977. Foto: Håkan Eklund (självutlösare)

Ok, igår gjorde jag nytt rekord. Kl.08.05 traskade jag in på Stockmanns varuhus i Åbo för att köpa min  första skanner (CanoScan 5600F)! Och i kassakön stod redan fem andra köpare med samma skannerpaket i nypan ...  Alltså tidigt en lördagmorgon när man egentligen ännu borde ligga och dra sig, eller vara ute i fågelmarkerna ...

Varuhuset har hela veckan haft s.k. "Galna Dagar" när de säljer massor av produkter till specialpris; och jag hade fått för mig att denna skanner vill jag ha; den kom till försäljning på lördagen, kl.08 ...

Har nu testkört skannern, är hittills nöjd  och förvånad över hur lättanvänd den är. Råkade ha en papperskopia av bilden ovan på bordet, som fick bli första testbilden. Historisk bild i sig. Har själv kopierat den i ett mörkrum som jag hade inrett i en gammal skrubb i den vindsvåning där jag hyrde min första bostad hos en 80-åring. Huset låg naturskönt intill en fin fågelsjö (Karperö träsk) utanför Vasa.

 Året är 1976 och jag har just börjat mitt första jobb hos Oy Wilh. Schauman Ab (skogsavdelningen); blivande fru A har flyttat in hos mig och prylarna ovanför visar att jag just kommit från militärtjänstgöring (obligatorisk i Finland) vid Åbo flottstation (prylarna: sjökort över Skärgårdshavet, hänglåset till mitt skåp, en hemgjord hatt som vi hade på när vi muckade, en skylt med olika varningssignaler som vi hade på båten).

Och blivande fru A träffade jag på ett studentdisco i Åbo under min nästsista kvällspermission; det mötet blev upptakten till en lång och positiv historia som fungerar utmärkt än idag.

På bilden är vi bara 33 år yngre ...

Postat 2010-04-18 21:23 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Forsstudie II


Nautelankoski fors, Aura å, Lundo 5 april 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det som jag fotograferat minst under alla mina år är landskap. Jag vet inte varför, men gissar att det handlar om en "mental blockering" i den mening att jag anser att det inte finns fina landskap att fotografera i detta land. Allt är ju så platt, bebyggt (som också innebär en massa fula saker som stolpar (som ofta hänger), ledningar, fula byggnader etc.), exploaterat och ... ja, orden räcker inte till.

Kanske har jag sett alltför många vackra landskap utomlands som gjort att jag inte ens försökt här hemma. Och sen störs jag av det faktum att en bild ofta ljuger mer än tusen ord ... dvs visst kan man vinkla till sig en vacker landskapsbild, men det behöver ju inte betyda att det det man ser från sin "kameraposition" är det man ser på bilden.

Men nu har jag tänkt om, av själviska skäl. Om jag så bara vill njuta av att fotografera; det är ju terapi i sig. Patrik Larsson brukar prata om det lilla landskapet, det nära och det intima, som kan vara allt från en detaljbild till en del  av något större. Det skall jag börja öva mera på. Och sen tänker jag faktiskt skita i om det sen är en lögn eller inte som avbildas.

Hittills har jag mest fotograferat fåglar och djur, har massor med bilder på en massa arter, både bättre och sämre. Men de är jobbiga och tidskrävande för en hobbyfotograf. Och ofta tråkiga  (bildmässigt/dock en utmaning ...)  börjar jag allt oftare inse. Sen finns det så många duktiga sådana, både i Finland och Sverige. Proffs som bara sysslar med sånt, som gör att man lite tappar aptiten.

Men det finns ju andra motiv där kreativiteten och skapandeglädjen är gränslös.

Och detta med att fotografera från stativ är ju förbenat kul, börjar jag inse! Det trodde jag aldrig. Speciellt mycket gillar jag trästativet som Patrik L rekommenderade och fixade åt mig (levererat under Landsortskursen i höstas); det är toppen!

Sen har jag insett hur kul det är att ta färre bilder med med lite mera omsorg och experimentlusta. Som vid forsen i gårkväll. Fotar man fåglar o djur är det ju alltid bråttom, det handlar om sekundmöten, och allt skall sitta i ryggmärgen. Med stativ, trådutlösare och "gammaldags" tidsanvändning - blir ju fotograferingen något helt annat, en njutningsstund när den är som bäst.

I går stannade jag så pass länge vid vattendraget att jag hann se hur det forsande vattnet ändrade skepnad när solen bröt fram genom molnen för en stund, en rätt låg sol som också skapade skuggor från angränsande skog. Med ens fick det lermättade vårflödesvattnet en massa färger. (200 mm, ISO 200, 1/5 s, f 32).

Postat 2010-04-06 21:13 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Påminner om Brusewitz


Nautelankoski fors, Aura å, Lundo. Påskannandag 5.4.2010. Foto: Håkan Eklund.

Finns det något mera vårlikt än en brusande fors med trumpetande tranor rakt ovanför? Som idag på kvällssidan när jag gjorde en tur upp till Aura ås vackraste fors. Massor av folk på plats som beskådade de forsande vattenmassorna. Under torra somrar krymper dock forsen till en ynklig rännil.

Just nu läser jag Lars Sunds mysiga och intressanta bok "En morgontrött fågelskådares bekännelser" (Söderströms, 263 s.). En verklig pärla. Skulle Lars, som är mera känd som romanförfattare och bosatt i Uppsala, kunna teckna och måla skulle han vara en ny Gunnar Brusewitz!

Just så vackert, ledigt, substansrikt och medryckande är hans språk. Just så populärvetenskapligt-, natur- och kulturhistoriskt kunnig och beläst är han. Det är lätt att hitta superlativer. I honom har nog Svenskfinland gått miste om en gudabenådad ordhantverkare som också kunde öppna folks sinnen för avifauna och natur. Tänk om vi fått läsa om hans naturutflykter i våra egna svenskbygder i Finland istället för Uppland? Nu blev det bara några korta noteringar från Jakobstad och Åbo. Å andra sidan finns det ju en marknad och lästradition för denna typ av litteratur i Sverige. Här i vårt mentalt karga kustland, där naturkänsla för många handlar om att förgöra och förstöra, krävs säkert titlar som ”Konsten att radera ut en skarvkoloni” eller ”Hur man tjuvjagar varg” för att slå igenom.

Det är ju en liten tröst att Lars Sund nu fungerar som en finlandssvensk ambassadör i Sverige

Postat 2010-04-05 21:25 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 Nästa 

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv