Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Frukost i finkan

Utsikt från Mannerheims gamla altan, Hangö 10.10.2010. Foto: Håkan Eklund.

Det blev premiärbesök i finkan på gamla polishuset i Hangö under veckoslutet. Men det är inte lika dramatiskt som det kunde vara. Huset har byggts om till hotell (http://www.hotelb8.fi/) och morgonfrukosten serverades i finkan; det var faktiskt exklusivt! Dessutom stod en av hotellägarna (ägs av två unga par) i köket, en ung dam som visade sig vara en mycket intressant person. Lyxigt värre att kunna diskutera inredning och turistbusiness i en ren och fin finka ...

Jag och kollegan/IT-specialisten Paul S hade fotokurs för Hangö sommaruniversitet ute i havsbandsstaden under veckoslutet. Samma kurister som i somras, när vi utgjorde en del av en konstnärskoloni. Nu hade de flesta skaffat Lightroom, och allt löpte som på räls. Alla fick dessutom rama in sina fotoalster under söndagen.

Mulet väder med ett mycket mjukt ljus, och jag hann tyvärr inte själv fotografera något. Men när kursen var slut söndag e.m. stack jag mig ut fram och åter till "De fyra vindarnas hus” som är ett kafé med utsikt över havet. Fältmarskalk C. G. Mannerheim har en gång i tiden ägt kaféet, han lät inreda det på 1920-talet för att likna en fransk lantrestaurang.

Stället ligger vackert till och just då började solen bryta sig igenom molnen och jag hann ta några bilder innan det på nolltid blev klart och soligt (i den friska vinden). Sen kom jag underfund med hur lite jag vet om ställets historia, och vad Mannerheim egentligen använde huset till? Privat? Business? Och namnet "De fyra vindarnas hus" är ju så vackert. Men det skall jag försöka fixa till, någonstans måste det väl finnas information.

Mannerheim är ju en av Finlands mest spännande personer; så här står det i Wikipedia:

Carl Gustaf Emil Mannerheim, född 4 juni 1867 på slottet Villnäs i Egentliga Finland (i nuvarande Västra Finlands län), död 27 januari 1951 i Lausanne i Schweiz (då var det redan 28 januari i Finland, därav har Mannerheim två officiella dödsdatum), var en finländsk friherre, officer, upptäcktsresande och politiker. Han är den ende som innehaft titeln marskalk av Finland. Han är mest känd i Sverige för sin ledande roll under vinterkriget och fortsättningskriget, men hade dessutom ett avgörande inflytande på genomförandet av Finlands självständighet, politiska orientering mot övriga Norden och stadfästandet av Finlands republikanska regeringsform 1919.
Gustaf Mannerheim ligger begraven på Sandudd i Helsingfors

Postat 2010-10-11 19:17 | Läst 3084 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Äntligen positivt om skog

Skogens döda, gröna guld. Borgå, aug. 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det är sällan man kan läsa något positivt om våra skogliga ekosystem. Men nu hittade jag en härlig artikel i Vasabladet (6.10.2010) som ges ut i Vasa, Österbotten. Rubriken är bra och berättar mycket för den initierade: "Skogens döda, gröna guld". Det är ett reportage om en skogsägare som frivilligt fredat drygt sju hektar värdefull gammelskog i Västerhankmo, Korsholm. Det låter ju som en droppe i havet (som det förstås är på det nationella planet), men "signalvärdet" är betydligt större.

Tänk vad uppbyggande att i en provinstidning (oftast är de ju rätt konservativa) läsa något uppbyggande om ekologiskt värdefulla skogsmiljöer där till och med intervjuade skogsfackmän uttalar sig positivt angående skogsskydd. Idag kan ju skogsägare få betalt för att inte hugga skogar med höga miljövärden; tyvärr är väl de (statliga) pengarna nu slut.

Faktum är ju att de flesta skogar (i Finland och Sveriga) har omformats till ekologiskt utarmade industriplantager där endast unga, friska träd tillåts leva. Det gynner förstås biomassan och plånboken, men leder samtidigt till miljömord på de specialistarter som genom årtusenden formats efter naturskogarnas naturliga skogsmiljöer som innehåller alla åldergrupper och utvecklingsstadier av träd. Också döda och murknande sådana.

Det finns ett stort antal fåglar och djur som t.ex. är beroende av håligheter i träd för att kunna häcka, och sådana putsas ju normalt bort via kalhuggningar. Sen när ungskogen är etablerad röjs och gallras den ett antal gånger, och där ges ju bara företräde för unga, välartade och välväxande träd (nästan så att det påminner om vårt mänskliga samhälle ...). Det beyder att vi så småningom kommer att förlora våra skogsmesar, som talltita och tofsmes. För att ta två exempel. Då blir vintrarna ännu tystare. En mera ortstrogen fågel än tofsmesen får man söka efter! Dessutom är den både mysig och vacker.

De behöver murken lövved (som hittas i döda björk och alstammar/-stubbar) för att med sin klena näbb kunna plocka ut vedfibrer och forma sitt bo inne i stubben. Men sånt putsas ju bort i ekonomiskogar. Det sorglustiga är ju att många av dessa hålbyggare skulle acceptera holkar, men sådana sätter ju inte skogsbrukarna ut. Egentligen borde det stå inskrivet i skogslagen att den som kalhugger sin skog åläggs att sätta upp så och så många holkar per hektar i grannskapet, samt lämna tillräckligt med lövträd att tillåtas dö och murkna i den plantering som småningom omsluter dem. De är värda sin vikt i guld!

Men nej, det skall putsas till döds, det kallas skogsskötsel!!!, annars så skulle det ju se för slarvigt ut .... tycker väl många. Det som de flesta inte förstår eller vill förstå, att denna s.k. "skogsskötsel" betyder milömord på många skogslevande arter! Och få människor bryr sig om detta, därför kan det fortgå.

Därför kul med en skogsägare som förstår bättre, och sparar en smula gammelskog. Toppen! Tack Nina Dahlbäck/Vbl för ditt värdefulla reportage om vårt skogsarv! Mera sådant - jag tror inte att folk ännu förstår VARFÖR områden med naturskog behövs ... De behöver tydliga exempel.

Postat 2010-10-07 21:27 | Läst 2256 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Suverän vargbok

Varg i gränszonen, Rahkosuo, Kuhmo. September 2010. Foto: Håkan Eklund.

Just nu läser jag ett recensions ex. av den nyutkomna boken "Vargen, den jagade jägaren" av Henrik Ekman. Detta är en måstebok för alla naturfoto- och rovdjursintresserade! En helt fantastisk faktabok på 317 sidor som getts ut av Norstedts (www.norstedts.se).

Henrik Ekman är journalist med en intressant meritlista bl.a. som hedersdoktor vid Linköpings universitet, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademins nationalkommitté för biologi, medlem av Naturfotograferna och mycket till. Han har tidigare gett ut flera böcker med naturanknytning och är idag ansvarig för SVT:s inköp av faktadokumentärer om natur och vetenskap. Han har också producerat flera dokumentärfilmer för SVT, bl.a. "Vargen - hatad, älskad, buggad" (2009) och "När vargen kom till Åtorp" (2002).

Jag har ännu bara kommit halvvägs i boken och kan bara säga att jag är imponerad; en utförligare bok om vargen i Sverige/Norden finns inte - samtidigt som faktamateralet är relevant för "vem som helst". Många av bilderna i boken är tagna från Lassi Rautiainens fotogömslen ute på Rahkosuo (Kuhmo) i gränszonen till Ryssland; den ljusa vargindividen på min bild ovan i bloggen finns också med i boken.

I kapitlet "Vargupplevelser" (17 sidor) berättar Ekman om sina fotoupplevelser i Lassis vargmarker; alla vi som tillbringat många nätter i dessa kojor känner bra igen oss. Härlig läsning samt fina, ärliga och hederliga dokumentärbilder (dock inga s.k. "wauu-bilder" som dagens tävlingsinriktade- och effektsökande naturfotografer tycks vara mest fokuserade på ....)!

Trots att jag ännu inte kommit fram till kapitlen om de svenska varghatarna, har jag inte kunnat låta bli att tjuvtitta lite, och det är skrämmande information och avslöjanden han kommer med; mera om det senare. Dock känns "systemet" igen från Finland också, tyvärr.

Postat 2010-10-04 18:12 | Läst 3274 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Föregående 1 2

Bloggar

Med leriga skor

Frukost i finkan

Äntligen positivt om skog

Suverän vargbok

Håkan Eklund

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv