Nyhetsförgiftad

Ekens skugga. 16 mars 2011. Foto: Håkan Eklund.

Det går sakta med snösmältningen. Lite dagmeja på dagarna tack vare intensiv sol, men kalla nätter. Dock en härlig skare; det var den här årstiden jag älskade mest som ung grabb - att dra ut på långa skidutflykter i skog- och myrland i min österbottniska provins. I dag är de markerna fullproppade med skogsbilvägar, skogsdiken och den mångfacetterade bondeskogen har ersatts med enformiga och tråkiga "industriplantager". En värld som bara finns kvar på näthinnan.

Egentligen har jag tillgång till betydligt intressantare skogar här i närheten av Åbo! Här har man råd med att avsätta skogsområden för rekreation och naturskydd; vackert så.

Stod i morse med hunden bland ekar och granar i Uggleskogen och lyssnade på sjungande domherre, kungsfågel och koltast. Stämningsfullt. Njöt av stillheten och reflekterade över tingens ordning. Den enda flyttfågel jag hittills sett är en ringduva, för några dagar sen.

Inser att jag känner mig förgiftad av dåliga nyheter. Alla kanaler fyller ju etern med katastrofer, upplopp, förtryck och elände. Det ena stället värre än det andra ... En del skapade av naturkrafter, de flesta problem skapade av människor ...

Visst är det viktigt att "mentalt ta del" i andras olyckor, att "skicka positiva signaler  - håll ut", men inser ändå att man oftast står ganska maktlös. Det är i sådana situationer som man skäms över de onödiga och löjliga problem som skapas i våra välfärdssamhällen, som det att många ålänningarna insisterar på att möta våren med skjutvapen ute i fågelskären ...

Märkligt i Camera Natura

Stockholmskontraster. Februari 2011. Foto: Håkan Eklund.

Idag hittades årets första nummer av hedervärdiga Camera Natura (nr 1/2011) i min postlåda. En lisa för öga och själ, som vanligt. Själva kallar de CN för "världens vackraste tidskrift"; och det ligger något i det (http://www.cameranatura.se/). Rekommenderas!

Tidskriften som är inne på sitt 21:a år är ett samlarobjekt för många naturfotografer. Jag har nästan alla nummer; det som nu kom ut är nr 73. Camera Natura har nämligen något så unikt som en löpande nummer som hittas i en ruta uppe på "ryggen". Den är ju limbunden, dvs. lagom "kantig" för att kunna placeras i en bokhylla och tack vare numreringen så är det lätt att hålla ordning på alla nummer, tidskriften hade ju ett uppehåll under åren 1992-94 - men numreringen fortsatte som om inget hänt. Nr 4/1991 har alltså nummer 8 och nr 1/1995 har nummer 9. Vackert så.

Men första bilduppslaget gjorde mig besviken; inte på bilden utan på texten. Det är skärgårdsfotografen Magnus Rietz som fotograferat havsörn och gråsäl och texten lyder såhär:

"I Stockholms yttre skärgård har havsörnsbetåndet exploderat de senaste två-tre åren. Lite väl tätt menar en del, undertecknad inkluderad, men vi svär mer eller mindre i kyrkan. Som vid all överbefolkning hårdnar kampen om födan. Något som sälbeståndet i samma område får känna på, i synnerhet runt kutningsperioden under februari-mars. Nu är det inte längre bara övergivna, svaga och försvarslösa kutar som är föremål för örnterrorn. Dessa Hells Angels till havsörnar har börjat rikta attackerna även mot sälhonorna i den tuffare konkurrensen om det ätbara. Många av dessa uppvisar rent vidriga jack och skärsår efter de veritabla knivar till klor de får sig serverade i nos och nackar under sin heroiska kamp för att skydda sina små. Naturens gång kan man tycka. Men självklart lider man ändå med dem."

So what? - har jag lust att säga. Kanske borde tidskriften heta Camera Terror? I naturen går ju allt ut på att äta eller ätas; det lönar sig inte att sätta mänskligt "gullighetstänkande" på ekologiska samspel - eller kalla det för "terror/terrorisering".
Rietz behöver inte (liksom många skärgårdsbor) tro att vi kommer att dränkas av havsörnar, de tar bara tillbaka förlorat territorium. De jagades ju fritt av skärgårdsbor långt in i "modern tid", och när de nästan var utrotade kom miljögifterna. Det är ingen överdrift att säga att de var ytterst nära att gå under, och många vande sig med att de var borta. Nu när naturskyddsinsatser (bl.a vintermatning) och mindre miljögifter i havet/födan - räddat populationen, och de återvänder, tycker plötsligt många att de är för många!

Så mycket tyckande ...

En massa nya faror ser nog till att populationen får sitt: under några år har ca 100 havsörnar dödats av vindkraftverkens rotorblad enbart i Tyskland (54) och i Norge (48).  Om någon kollat in motsvarande i Finland och Sverige vet jag inte. Och ett stort antal havsörnar dör varje år vid kollisioner med elledningar - alldeles i onödan.

Ett plus i minusboken måste väl noteras för havsörnen: om den äter både skarvungar och gråsälar, som båda hatas av skärgårdsbor och fiskare, måste väl örnen få det tillgodoräknat - eller hur?

Allt är relativt i naturen.

Mycket kvar

Besökta länder: 47 (20.8%); mycket kvar ännu.

Hittade en länk i en blogg där man på en världskarta kunde kryssa för de länder som man besökt, så här blev det för min del. Men lugn, det ser häftigare ut än vad det är.

I Ryssland har jag ju bara besökt St Petersburg samt Vitahavskarelen med Solovetskiöarna inkluderade (ja, vi såg vitvalar). Den sibiriska tundran skulle jag bra gärna vilja besöka nån gång, bl.a. de ställen i östra Sibirien som Ulla-Lena Lundberg skriver om i sin bok "Sibirien-ett självporträtt med vingar" (1994) som är den mest litterära fågelreserrapport som jag hittills läst.

I Nordamerika har det blivit kors och tvärs med Greyhoundbussar två gånger i början av 1980-talet (nygifta): NYC - tvärsöver till västkusten-Vancouver-retur via Canada till NYC + en gång till över till Vancouver men sen tillbaka via Kalifornien, Texas och Florida (med ett kort besök i Mexico). Samt besök i norra B.C (1994) samt en fågelskådarresa till Cape May i N.J (2004). De båda sistnämda gäller besök hos mina två barndoms-/ungdomskompisar (från Kimo, Oravais, Österbotten) som emigrerade till B.C och N.J (en är storviltjägare den andra ornitolog).

På Grönland har jag besökt västkusten, bl.a. Ilullisat (Discofjorden) med Andy Horner (som naturfotokursist). Ser först nu att Svalbard inte är i kryssad, har dock förärat det arktiska paradiset med två besök (2005 & 2007).

Däremot har jag och familjen bott o jobbat fem år på Fijiöarna (1984-89) och två år i Botswana (1992-94). Härliga år. I jobbet (när jag jobbade med bistånd) besökte jag ett antal afrikanska länder - som i verkligheten är betydligt större än vad de är på kartan ...

Nepal är det enda landet jag bekantat mig med i Asien, fotade noshörningar, såg murkrypare (1996 ) + köpt min första dator i Singapore (1989) på vägen hem från Fiji. Minns att det var svårare att hitta babymat än datorer och kameror ...

Under Fijiåren blev det besök hos släktingar i Australien och hos vänner i NZ. Det senare är kanske mitt favoritland; där finns allt inom rimliga avstånd (tempererad regnskog, stränder, alper, vingårdar, albatrosser, kivifåglar - you name it)!

Sydamerika väntar; har haft många kursister därifrån. Ett tag läste jag faktiskt spanska med tanke på ett besök, ännu ogjort - det har väl drunknat i vardagen ...

När omdömet sviker

Tretåig mås, Svalbard, 18.6.2005. Foto: Håkan Eklund.

Jag har sagt det tidigare, och säger det på nytt. Naturfotografering som upplever en enorm tillväxt, kunde också mera fokusera på annat än "jakten på de vackraste bilderna". Naturfotografer borde engagera sig mera i samhälleliga frågor, dvs. dokumentera den naturexploatering som pågår framför våra ögon. De borde också lära sig att jobba som pressfotografer, som med kamera som vapen avslöjar all världens jävelskap. Visst är det skönt att låta ögat och kameran vila sig i det vackra, som ovan - men det räcker inte. Om vi inte ser upp så förlorar vi vårt naturarv.

I april skall jag åka till Malta för att fortsätta att dokumetera vårfågeljakten (har fått ett stipendim från de finska vetenskapsjournalisternas förbund), där en stor del av våra flyttfåglar får sätt livet till. Men lika bra kunde det ju räcka med närmiljön, här i SW Finland har vi ju samma typ av jägarlobbare som på Malta, som lyckas få politiker att bearbeta EU-lagstiftare, för att få jaga under våren  ...

En sådan är vår finlandssvenska EU-parlamentariker Carl Haglund, en ung urban läkarson från Esbo (utanför Helsingfors), som representerar oss svenskspråkiga i Finland vid EU-parlamentet. Hans aktiva agerande för att ålänningarna skall få skjuta mera fåglar under vårflyttningen är chokerande.  Det är ju som att gå tillbaka till 1800-talet!

Han som är en ung och modern politiker (tyvärr röstade jag också på honom; första och sista ...) använder alltså sin höga befattning och våra skattepengar till något så onödigt och destruktivt som att lobba för utökad nöjesjakt under vårflyttning och häckningstid!! Samtidigt som världen var dag fylls med de mest problematiska uppror och katastrofer, som dessa välavlönade politiker borde fokusera på.

Calle H exploateras förstås av åländska väljare (tack vare deras röster kom han med nöd och näppe in i EU-parlamentet); nu betalar han tillbaka. Men han har hamnat i dåligt sällskap; på Åland är detta med nöjesjakt under vårflyttning större än livet. När man läser Ålandstidningarnas ledare låter det nästan som när Gaddafi håller tal, dvs. man har helt tappat kontakten med vad som är moraliskt rätt eller fel i ett modernt samhälle med nya värderingar.

Klistrar in en kolumn som jag hade i Vasabladet i maj 2010, den är lika aktuell idag. Det som står att läsa om framskjuten ejderjakt är ju aktuell i år, som Landskapsregeringen på Åland har gett tillstånd till! Och de lovar att betala eventuella böter, om någon EU-domstol börjar jävlas ... Tänk att ett landskap som till stor del lever på turism vill skicka ut dylika primitiva/trotsiga signaler!  Ofattbart.
Detta alltså i ett land (Finland/Åland) som bröstar sig över att vara "världens bästa", ha "världens bästa utbildningssystem" (enligt olika internationella /mätningarbedömningar). Bullshit! I många fall är det stenåldern som tycks gälla ...

INKASTET/Kolumn publicerad i Vasabladet i maj 2010

När jaktomdömet sviker

I vår läste jag på nytt Yrjö Kokkos bok "Israndens fågel" (Schildts 1966) som inspirerade till att lära mera om denna intressanta fågel! Yrjö Kokkos tre böcker om Kalevalafåglarna sångsvan, salskrake och alfågel är ju i sig intressanta böcker för den naturfotointresserade; mycket handlar om författarens försök till fågelfotografering med dåtida utrustning. Med dagens mått mätt är ju bilderna urusla, men fungerar ändå som stämningsfulla illustrationer till Kokkos intressanta och medryckande texter; han var ju mera författare än fotograf. Ändå beskrevs han ofta som veterinären som skrev böcker. Det gillade han inte, han såg sig i främsta hand som just författare. Men i de litterära salongerna har man ju alltid rynkat på näsan åt författare som skriver om natur, det anses väl inte tillräckligt fint?
Men med boken "Sångsvanens land", som utkom på svenska 1951, gjorde Yrjö Kokko en bedrift. Fram till 1950-talet jagades sångsvanen hänsynslöst för köttets skull och höll på att bli utrotad. Via boken fick han hela Finlands folk att förstå vad som pågick, opinionen svängde och arten räddades. Sångsvanen valdes så småningom till vår nationalfågel! Idag är sångsvanen igen en vanlig häckfågel över hela Finland.

ETT TEMA i Kokkos alfågelbok handlar om oljeskadade övervintrare; lika bra kunde Kokkos bok handla om 2000-talet.
I rapporten "Effekter av oljeutsläpp på övervintrande alfågel Clangula hyemalis vid Hoburgs bank i centrala Östersjön mellan 1996/97 och 2003/04" (Ornis Svecica 15: 2005) hittas skrämmande fakta om det öde många alfåglar möter under vintern. En tredjedel av hela Europas alfågelpopulation övervintrar vid Hoburgs bank där man registrerar ett hundratal oljeutsläpp från fartyg, ofta oljeblandat vattenutsläpp från maskinrum (60 000 - 100 000 fartygspassager/år i området), som dödar 10 000-tals alfåglar varje vinter. Hoburgs bank ligger strax söder om Gotland där alfåglarna dyker efter olika musselarter på 35 m djup. När de friska återvänder mot norr möter jägarna ...
 
I HUFVUDSTADSBLADET (13.4.2010) kunde vi läsa att Ålands landskapsregering har flyttat fram planerna på att återinföra vårjakt på ejderhanar, och att man inskränker sig till vårjakt på alfågel under tiden 15.4-25.5.2010. Under den tiden får de 2500 jägare som anhållit om tillstånd skjuta 4300 alfågelhanar. Hur är möjligt att jaktmyndigheter på Åland tillåter jakt på vårflyttande alfåglar!? Hur kan ett landskap som i stort lever på turism, som i sig är en imagekänslig verksamhet, syssla med en dylik destruktiv hantering som vårjakt de facto innebär, precis som på Malta?
Alfågeln häckar sparsamt i Finland i ytterst karga och vädermässigt svåra förhållanden, i fjällsjöar norr om 68:e breddgraden, dvs. i ”armen och huvudet”. Populationen har uppskattats till 1500-2000 häckande par (enl. inventeringsrapporten ”Muuttuva pesimälinnusto/Finlands häckfågelfauna i förändring”, 1998). Av dessa får alltså ålänningarna skjuta 4300 hanar i en utpräglad nöjesjakt där bytet är 1-2 fåglar per jägare a´700-800 gram! Trots att åländska jägare tycker att detta är smulor (under de ”vilda åren” på 1970-80 talen sköts under vårjakten ca 90 000 sjöfåglar/vår på Åland, enl. rapporten ”Jakten och viltvården i landskapet Åland”), utgör denna jaktkvot fler alfågelhanar än vad som tillhör Finlands häckfågelfauna!

I EN INSÄNDARE i Hbl, ”Vad tänker Åland göra åt alfågeljakten?” (4.5.2010) ställde jag följande enkla fråga till Ålands Landskapsregering: ”Med vilken moralisk rätt ger ni tillstånd för denna nöjesjakt på alfågel under våren och vad menas med ´att flytta fram planer på att återinföra vårjakt på ejderhanar´?”
Landskapsregeringen har valt att inte svara; i sig visar det att hållbara argument saknas. Det är lätt att tappa förtroendet för en dylik ”regering”. Jaktbeslutet från Ålands landskapsregering hittas på adressen: http://www.museum.ax/.composer/upload//naringsavd/skogsbruksbyran/jaktochviltvard/Varjakt2.pdf
En grundregel vid förvaltningen av vårt naturarv är att låta fåglar flytta i lugn och ro till sina häckningsplatser under våren, och att inte idka jakt under häckningstid. Vår egen skärgårdsfågelfauna häckar ju under alfågeljakten i april och maj. Skottlossning under häckningstid i skärgård, i ett modernt överflödssamhälle där människor formligen drunknar i mat, skapar heller ingen positiv image för Åland som turistmål eller vår kustsvenska kultur som annars också får kämpa för sin existens gentemot majoritetsbefolkningen
Det att skärgårdsborna förr i tiden var beroende av vårjakt/äggtäckt för att få färskt fågelkött och dito fågelägg efter en lång och svår vinter var berättigat, men att göra en historisk överlevnadsjakt till en modern nöjesjakt är att missbruka och skända en gammal och funktionell skärgårdskultur! Ingen modern jägare i glesbygdens fastlandsbyar insisterar heller på att skjuta tjäder och orre på spelplatserna, som också var tradition i Fattigfinland när svälten knackade på dörren.

DÖDANDET av vilsna ungbjörnar som några vårar visat sig i svenska Österbotten åker likaså snålskjuts på ett uråldrigt tänkande. Här handlar det om bålda jägare och poliser som skall skydda barn och kvinnor från farliga rovdjur, detta anno 2010!
Ett förlegat rovdjurshat hör inte hemma i ett modernt samhälle. Rovdjursrädsla igen är synonymt med okunskap. I lilla Estland har de 150 vargar och 600 björnar. Där är barnen överlyckliga om de fått en skymt av björn, och ingen hänger sig åt den patetiska hysteri som förekommer i Österbotten. Ingen behöver heller rapportera om rovdjursobservationer.
I Svenskfinland kör man ofta med klichéer som att svenskspråkiga är mera liberala och vidsynta än finnarna. Det gäller dock inte relationen till natur. Ett kustfolk som fortsätter att skjuta sjöfåglar under vårflyttning och som tror att varg och björn är ett hot mot kvinnor och barn har mentalt sett blivit kvar i 1800-talet. Att ta på sig rollen som både domare och bödel kräver mera omdöme än det som nu exponerats, både på Åland och i Österbotten.

Håkan Eklund är tidskriftsredaktör i Åbo, med rötter och fritidshus i Oravais
e-post: hawk.eklund@gmail.com

Alter ego

Stormfågel, Svalbard. 12.6.2005. Foto: Håkan Eklund.

Kan en fågel framkalla ett större lugn än denna? En fågel som är i balans med tingens ordning. Detta är en bild som jag gärna plockar fram när jag vill "lugna ner mig" från all världens orättvisor och ynkedom. Och detta är en fågel som klarar de värsta stormar, som är du med oceanerna. Här fotograferad under mitt första Svalbardbesök (en av mina första digitala bilder, tagen med Canon 20D).

Hade jag två liv skulle jag troligen aktivera mitt  alter ego som en "freedom fighter/gerillasoldat", som skulle göra allt för att få bort diktatorer, despoter och allehanda förtryckare, lögnare, bluffmakare - oftast i kritstrecksrandigt. Jag är nämligen rätt allergisk mot alla former av "översitteri"; de värsta hittas oftast i fina och betrodda cirklar ...

Gläds just nu åt nyheter om Libyen, att representanter för folkresningen blivit respektabelt mottagna i Frankrike! Detta har jag väntat länge på. Se här exempel på herdervärda och modiga människor. Alla som i åratal slickat Gaddafi i rumpan mår kanske inte så bra just nu; knappast har de förstånd att ens skämmas ...

I det landskap därifrån jag kommer (Österbotten) har vi ett uttryck (på dialekt) som går ut på att "det bara är bra karlar som kan ändra sig", dvs. sådana som inser att de kanske haft fel, och ändrar åsikt. Sånt krävs mot. Ett mod som inte Gaddafi innehar, bland annat.

Så här skriver Al Jazeera idag:
"France has become the first major European power to recognise Libya's opposition National Council as the country's legitimate representative.

The move, which will see an ambassador sent to the rebel-held town of Benghazi in Libya's east, was announced during a meeting between envoys from the council and Nicolas Sarkozy, the French president, in Paris on Thursday.

"France has recognised the national transition council as the legitimate representative of the Libyan people," Ali al-Issawi, an envoy from the council said after the talks. The French presidency also issued a similar statement.

Al-Issawi added that the council would "open a diplomatic mission, that is our own embassy in Paris, and an ambassador from France will be sent to Benghazi".

"This ambassador will be in Benghazi for a transition period before returning to Tripoli."

'Gaddafi must go'

Tim Friend, Al Jazeera's correspondent in Paris, said the French announcement was a "very significant statement of intent which reinforces France's recognition that the Libyan transitional National Council is the legitimate body now representing Libya".

"I think France has gone further than anyone else so far in doing that," he said.

Opposition forces set up the National Council in Benghazi on February 27, weeks after a popular revolt against the 40-year rule of Muammar Gaddafi began in the country.

Alain Juppe, the French foreign minister, has also urged partners in the European Union to follow suit and engage with Libyan opposition leaders.

Speaking after talks with Guido Westerwelle, his German counterpart, Juppe said: "We are on the same track to say Colonel Gaddafi is discredited, he must go, we must engage dialogue with the new Libyan representatives."

Meanwhile, Luis Amado, the Portuguese foreign minister, said he had sent a message to Gaddafi saying his regime "is over".

"The message I sent was that the Gaddafi regime in our view is over, it's legitimacy is over," he said on Thursday.

European leaders and defence ministers are due to meet at a joint Nato-EU summit on Thursday to discuss possible economic, humanitarian and military responses to the Libyan crisis.

EU diplomats said on Thursday that the body had formally extended its embargo on Libya to include five financial organisations, including the central bank, and a former senior finance official."