Vasst

Alltid med. Åbo 22.8.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 234/365.

Detta är ett vackert, händigt verktyg som jag alltid har i bältet (ser ut som mobiltelefon"hållare").
Här nere produktinformation från tillverkaren: (http://www.marttiini.fi/epages/MarttiiniShop.sf/en_GB/?ObjectPath=/Shops/MarttiiniShop/Categories)

Folding knife MFK-2 W

Product no.: 910111

Ett rospiggminne från Söderhavet

Grand Eastern Hotel, Labasa, Vanua Levu, Fiji. 30.6.2014. Foto: Håkan Eklund.

När vi nu under sommarens jorden-runt resa landade i Labasa, på Fijis "andra stora ö" Vanua Levu, mindes jag inte namnet på detta hotell som jag hade bott på några gånger under projektåren för 25-30 år sen. Jag sade åt taxichaffarn att ta oss till hotellet intill floden; kom bara ihåg att det låg en flod intill hotellet där jag och mina fijianska kollegor en natt hade försökt oss på ålfiske.

Han körde oss direkt hit, och då kom jag förstås ihåg namnet. Det som jag också kom ihåg var matsalen där jag  en kväll 1988 träffade Christer från Väddö i Roslagen. Han och hans fijianska flickvän var förutom mig de enda gästerna i matsalen. Jag trodde att han var en australisk "beach bum" eftersom han gick omkring i sulu och hade en lokal tjej, och jag hade ingen lust att inleda något samtal.

Sen när han i ett skede frågade mig om jag var från Australien, och det kom fram att han var från Sverige, blev det annat. Vi slutade väl kvällen i mitt rum med en flaska rom. Sen när paret flyttade till Lautoka (på Viti Levu), där vi bodde, blev vi goda vänner. När vi 1989 reste hem efter fem år på Fiji flyttade han och fijianskan in i vårt gamla hus där de sen gifte sig. Vad hon hette, och vad han hette i efternamn minns jag inte längre, och vet heller inget om deras fortsatta öden och äventyr. Minns att jag gav honom en fin bok av Eric Lundqvist, en svensk jägmästare som bodde största delen av sitt liv i tropikerna (Indonesien) och skrev flera fina böcker om det.

Det jag dock minns var Christers färgstarka liv innan han kom till Fiji, som biståndsarbetare i Eritrea (där han var nära att dödas) och i Bangladesh (där han fick nog av bistånd när han såg hur biståndspengar for i fel fickor) och hur han till slut hade blivit elverkschef i Söderhavet, ute på Tongaöarna. Sen fick han nog av det och for via Fiji hem till Roslagen, där han inte längre "passade in". Kom tillbaka till Söderhavet, och det var då jag träffade honom. Skulle vara kul att hitta en sån kille på nytt.

Det är färgstarka människor som man möter ute i "stora världen", bortom bekvämlighetszonen ...

http://sv.wikipedia.org/wiki/Eric_Lundqvist
Eric Lundqvist, född 9 februari 1902 i Västra Ny socken utanför Motala, död 21 mars 1978 i Norra Vi socken, var en svensk jägmästare och författare. Eric Lundqvists författarskap omfattar 17 böcker, som kännetecknas av en genuin känsla för landet och människorna samt frihet från rasfördomar. De flesta av hans böcker är självupplevda som till exempel Kamrat med kannibaler och Djungeltagen. Han har även skrivit böcker om sina indonesiska vänner, till exempel Sari och Barah, son av Bogis, samt en roman, Ingen tobak inget halleluja.

Nr 181/365

Vargen kommer

Alfahonan "Vaalea tyttö" ("vaalea" = ljus, "tyttö" = flicka). Lampi, Kuhmo 2.5.2010 kl. 21.05.
Foto: Håkan Eklund.

Nu när vi inte såg några vargar under våra två kojnätter i Kuhmo kunde jag inte låta bli att kolla i bildarkivet vilka bilder jag har från tidigare. Hittar bl.a. denna, när "Vaalea tyttö" kommer smygande i skymningen en vårkväll, på typisk vargmanér. Jag satt i kojan längst till höger vid "Lampi" (= sjön) när jag upptäckte henne. Använde 70-200 mm som var rätt ljusstarkt, här 200 mm (1600 ISO, 1/125 s, f 5.0).

Lassi Rautiainen har satt namn på alla vargindivider som han har i sitt område, som han har presenterat i sin bok "Taistelijat" (som också finns på engelska: "Fighters") som handlar om samspelet mellan björnar och vargar i hans "naturstudio". Ett unikt material som ingen annan i Europa har; detta har länge varit det enda stället där man från gömsle kunnat följa med hur björnar och vargar agerar tillsammans.

Här nedan en presentation av boken som jag skrev för BioFoto Finlands årsbok 2014:

Alla vi som suttit i Lassi Rautiainens fotokojor vid Rahkosuo i Kuhmo, i gränszonen mellan Finland och Ryssland, har stor glädje av boken ”Taistelijat”(160 s, 2013). I den boken hittar många av oss (med lite tur) någon av de vargindivider som vi lyckats fotografera. Själv hittar jag ”Vaalea tyttö” som är född 2005 och ”Kippurahäntä” född 2006, som utgör ett alfapar. Jag har ännu kvar ett textmeddelande i min telefon när Lassi meddelade ”Vaalea tyttö tulossa” när han satt i ett gömsle vid en sjö en kilometer bort, vi andra i gränszonen. Och visst kom den ljusa varghonan över myren från sjön; hon blev bra på bild.

I boken som han gett ut på eget förlag (Articmedia) berättar han om samspelet mellan varg och björn som han under många år bevittnat från första parkett, från sina fotogömslen. Detta torde vara första gången när någon i Finland i fält kunnat dokumentera hur två av våra stora rovdjur fungerar tillsammans. Ett i sig unikt material.

Här en fri översättning av kapitlet ”Karhun virhettä odotellaan” kan det låta så här, berättare är Lassi Rautiainen. Det handlar om observationer han gjort från sina många dygn i gömsle, i boken kompletterat med fina bilduppslag.

”Det största misstaget en björn kan göra är att ta ett köttstycke i munnen och dra sig bort från åtelplatsen. Det är just detta som vargarna länge har väntat på när de legat i utkanten och följt med ruljansen. De sätter genast igång en gruppjakt och spelet är snabbt över.
Men för vargarna är det inte bråttom med matbeställningen från restaurangen. Senast när morgonsolen börjar värma och nallarna drar iväg till sin daglega övertas restaurangen av vargarna.

Ifall åteln är stor och färsk och det är svårt att få loss stora stycken, lyckas björnarna behärska åteln. Då får vargarna vänta. Under många nätter har kikarspaning avslöjat sovande vargar här som där; de vilar och låter tiden ha sin gång. Förr eller senare gör någon nalle ett misstag eller också hinner morgonen ikapp.

Graden av hunger styr också handlingsmodellen. Om vargarna är hungriga och inte har ätit på ett par nätter blir de tuffa och aggressiva. Det syns bäst när vargarna anländer till matplatsen. De första minuterna är ett enda oavbrutet och högljutt bråkande med brummande björnar. Leken dämpas senare när de första munsbitarna är ätna. Det skulle ju vara dumt att slösa med energi genom att bråka i timmar. Alltså lugnas situationen snabbt ner efter det första tumultet och vargarna och nallarna verkar i bästa sämja.

Det känns som om bråket mellan vargarna och björnarna också bär ett spår av lek, åtminstone från vargarnas sida. Vargarna tycks njuta av att se björnar i flykt och panik. En del av förföljelserna påminner om ett skådespel. Ett tecken på detta är när köttbitar som vargarna rövat från flyende björnar sen bara lämnas att ligga. Man är inte ens hungrig, utan det är bara så roligt att reta den större.

Också vargarna kan gnabbas sinsemellan. I alla familjer finns girighet och avundsjuka: vem fick en godare glass eller slickepinne ...
För hunddjur är det också vanligt att hamstra mat och gömma undan för andra. Och trots att magen är mer än full när man förätit sig så skall ändå inte kompisen få det som man själv inte äter.”

Så långt Lassi som skriver ledigt, informativt och alltid med glimten i ögat.
Bokens sista kapitel är skrivet av rovdjursforskaren Ilpo Kojola som berättar vad forskarna lärt sig om vargarna i Kuhmo, som från och med 1998 har försetts med sändare – information som gett och ger intressant information. Sommartid dödar en vargflock älgar två gånger i veckan, vintertid räcker det med en älg. Orsaken till skillnaden är att det sommartid ofta handlar om småväxta ungälgar. I början av 2000-talet utgjorde skogsvildren 20 procent av bytet, älg stod för 75 procent och 5 procent småvilt och fåglar.

Biskopsgatan

Entréblomma. Åbo 21 augusti 2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 233/365.

Tillbaka i det urbana

Torraka i stan. Åbo 20.8.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 232/365.

På väg till jobbet reflekterar jag över tingens ordning. Skulle jag avvika från min upptrampade "stig" (= trottoaren) med ett halvt steg ut i körfilen skulle jag vara död. På ett ögonblick. Det skulle inte ens resultera i en liten notis i tidningen (hmmm ... lite beroende på vem det gäller ...).

Men nåde det rovdjur som för att försvara sina intressen (ex. björnhona/ungar) skulle skada eller döda en människa, då skulle själva f-n vara lös, och rubrikerna braskande. Snabbt skulle alla vapenföra män i trakten sluta upp med lynchmobben för att taga detta odjur av daga ...

Känns detta igen?

Har vi människor helt och hållet förlorat vårt naturliga förhållande till tingens ordning, när det gäller natur? Tänk att våra vackraste däggdjur (björn, varg, järv, lo)  i vår artfattiga nordiska natur, är så hatade av så många.

Det om något är skamligt.