Reflektioner från torpet

En sån som farfar. Pandrosbacken 22 maj 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 143/366.

Sitter i kvällssolen på farfars gamla gårdstun och njuter av stillheten. Har fågelskådat halva dan (stötte på en blåhake vid en vacker smålomsmyr), fixat med tändved (sågat en hög med kvistar som jag samlade i fjol), läst färdigt om Jörn Donner som dålig far, läst några bra reportagen av samma Donner i boken "Sagt och gjort" (1976). Läste hans artikel "Den dödssjuka fången i Warszawa" som handlade om en utdragen rättegång angående en infångad naziförbrytare (Erich Koch). Artikeln hade ursprungligen publicerats i Bonniers Litterära Magasin nr 5 1959.

Trägubben ovan är en prydnadssak som jag fick av grannarna längs vägen ner till byn när jag fyllde jämt en gång. Gubben representerar min farfar som var bonde och smed, och Amerikafarare (Oregon). En person som jag aldrig träffade; han dog i sin bästa ålder i lunginflammation hösten 1939 när det ännu inte fanns penicillin. Lite coronastuk över det hela. Under andra världskriget utvecklades penicillinet, som gav de tre "upptäckarna" Nobelpriset 1945. De kunde ha räddat farfar, om de varit lite snabbare ...

Dom kallar oss mods

Som ur filmen från 1968 ... Komossa 21 maj 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 142/366.

Kunde inte låta bli att tänka på den svartvita dokumentärfilmen Dom kallar oss mods (1968) när jag träffade på dessa långhåriga mysdjur på väg till en tornfalksholk. I skogen intill odlingsområdet håller detta gäng med långhåriga Highland Cattle-biffdjur till. Fattar inte hur de överhuvudtaget ser något? Träffade också djurägaren som jag hade en trevlig pratstund med.

I Sverige och Finland (åtminstone Svenskfinland; vet inte vad de kallades på finska) kom begreppet "mods" närmast att förknippas med ett byte av hårmode bland tonåringar. Bland annat inspirerade av The Beatles genombrott 1963 som fick många pojkar att låta håret växa, kamma det åt sidan eller framåt och sluta använda feta produkter att smeta in håret med.

Också jag var en som ville ha långt hår, men så länge jag bodde hemma klippte pappa, och då skulle det vara kort ...

Holken jag kollade (med tubkikare på avstånd) hade en ruvande hona. Ladan med bolådan står intill de odlingsskiften som mina föräldrar ärvde från mormor och morfar, som jag har massor med minnen från i slutet av 1960-talet. När vi höbärgade, när jag hjälpte pappa med skogsarbete, etc. Minnesmarker. Nu efter ett nyskifte för ett antal år sen har markerna övergått till andra ägare. Men mina minnesmarker finns kvar. Jag skall inkludera något av det in min nästa bok.

Under kvällen kollade jag fem bolådor, hade ruvande tornfalkshonor i fyra, möjligen också i den femte men den låg så långt borta från en väg att jag inte kunde se med kikare.

Till kojs med Otto

Den nya människan. Vasa 20.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 141/366.

Anlände till stugan (efter 5 h på landsväg) just när solen gick ner kl. 22.45. Möttes av spelande storspov, patrullerande morkulla över gårdstunet och en stackatosjungande svartvit flugsnappare. Har satt brasa i spisen, det är kyligt inne (ännu), plus fyra ute.

Värmer upp med en kvällsdrink (Gammeldansk + varmvatten) och skall snart krypa till kojs med pannlampa och Otto Gabrielssons bok "Vildhavre. Sista brevet till pappa" där han läser lusen av sin far, Jörn Donner, som Donner verkligen förtjänar.

Det är en bok som alla pappor borde läsa, för att lära hur man INTE skall vara som pappa. Ett mycket intressant, annorlunda, medryckande och avslöjande dokument, som visar hur det kan gå om arrogansen som var Donners varumärke också tillåts omfatta egna biologiska barn. Donner spred ju sin säd rätt frikostigt ...

Bara så synd att Donner själv hann dö (rökte ihjäl sig ...) innan boken kom ut. 

Angående det litterära: jag håller med Otto Gabrielsson att hans pappa Jörn Donner ofta skrev slarvigt och mediokert, ofta handlar det om  kvantitet istället för kvalitet. Man ser tydligt att texterna inte är dess mera bearbetade eller redigerade.

Men pärlor finns ur hans produktion, speciellt när det handlade om historia (Mannerheim) eller reportage. Här i fritidshuset hittas bl.a. "Världsboken. Ett reportage" från 1968, "Sagt och gjort" från 1976. Också hans kolumner i Hufvudstadsbladet gillade jag; ibland behövs det en sådan som nämner saker vid sina rätta namn.

Endast en gång har jag pratat med Jörn Donner.  Jag hade hållit föredrag om österbottniska emigranter för en emigrantorganisation i Mariehamn, Åland. Sen bjöd de på middag på en sommarrestaurang. Och där utanför står herr Jörn D och röker, och ser lika sur ut som vanligt. Jag stannade och växlade några ord med honom. Just small talk.

Jörn Donners far Kai Donner, Otto Gabrielssons farfar, var mera i min stil. Hans äventyr bland nenetser och andra ursprungsfolk i Sibirien 1911-1913 handlar om strapatser som den urbana Jörn aldrig skulle ha klarat av. Och sen var han en tuff krigare under Finlands ofärdsår, när vi skulle göra oss fria från ryssarna. Synd att han dog ung, när sonen Jörn var två år gammal.

Förutom allt ovett som Otto G delar ut åt sin far, som inte ville vara far för just honom, så gillar jag flytet, det intellektuella stuket och resonemangen i Ottos bok.

Hoppas att han fortsätter att skriva.

Nej, inte soldat

Snubblade över denna i arkivet. Trodde först att det var en soldat i Mellanöstern, tills jag ser att det är jag själv i skogsskolans Land Rover i Lololo Forestry Training Centre, Fiji Islands. Foto: Anita Eklund, 1985.

Går sakta

Nyanländ buskskvätta på strandängen. Friskalaviken, Åbo 19.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 140/366.

Gjorde en tur ner till strandängen. Arktisk kylig vind. Ett hundratal lågflygande svalor av alla tre arter plus enstaka tornseglare. Högt vattenstånd och därmed få vadare. En handfull grönbenor, en gluttsnäppa och några pråliga brushanar.