Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Pojklekar


Att då och då skjuta med luftpistol, är fortfarande lika kul ... Pandros 26.7.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 208/366.

Postat 2020-07-26 23:04 | Läst 338 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

En sällsynthet från Sibirien

På väg till träsksångaren. Halsua 25.7.2020 kl. 21.45. Ännu är vädret ok. Foto: Håkan Eklund. Nr 207/366.

Det finns väl många varianter av galenskaper, eller passioner. Kärt barn har många namn. Fågelskådning är väl en av passionerna, liksom fotografering, som ibland har sina sidor.

Lördagskvällens väder lovade gott med tanke på nattsångare.  Och jag visste om en superfin art. Det var vindstilla, igen lite varmare efter att ovädret med regn och rusk, som hållit på i flera dagar, hade dragit vidare.

Trodde jag.

Efter en veckas slit med renovering ville jag unna mig en exotisk fågelupplevelse. Problemet var bara den att fågeln jag ville åt befann sig tre timmar bort, österut in i landet där en träsksångare (Locustella lanceolata) hållit nattliga koncerter under några veckors tid.

Träsksångaren (som liknar gräshoppssångare både i utseende och läte) är en nattsångarart som häckar från nordvästra Ryssland österut till Kamtjatka och Japan. Vintertid flyttar den till södra och sydöstra Asien, från Indien till Indonesien. Fågeln är en sällsynt gäst i Västeuropa.

Jag har sett den sällsynta träsksångaren en gång tidigare (9.7. 2009) som bidde ett kapitel i en bok av Ari Linna (Bongauksen hurma, 2010): en antologi om bongning/kryssning.

Det största problemet var att sälja utflyktsidén till fru Anita. Skulle jag ha berättat att nu skall vi köra tre timmar bil rakt österut, för att kolla in en fågel, på vinst och förlust, skulle det ha blivit nej. En dylik galenskap skulle hon aldrig ha gått med på.

Alltså frågade jag om hon kommer med på en hemlig resa? Lite inhemsk bilturism i den vackra sommarkvällen - som hon tyckte var en god idé.

De första två timmarna gick bra, vi lyssnade på musik och småpratade.

Utsikten längs vägen var inget att hurra för, småvägarna gick främst genom tråkiga (ekonomi)skogslandskap, det var inte många människor eller gårdar vi såg. Men när vi kl. 22.45 körde in i regnvädret som syns i fonden på bilden ovan, samtidigt som det skymde, och landskapet bara bestod av buskar, ungskogar, hyggen, tomma vägar och halvmörker - då började hon tappa humöret.  Är vi inte framme snart? frågade hon var tionde kilometer. (Jag hade då berättat om fågeln, men inte var den fanns ...).

Hon körde och jag läste kartan.

Jag sade att vi snart är framme. Regnet blev bara värre och de sista tio kilometrarna gick  längs en smal grusväg, delvis översvämmad; då är det inte lätt att vara ornitologhustru.

Det värsta var att jag var hundra procent säker på att ingen fågel, inte ens en sibirisk sådan, sjunger i hällregn. Att jag skulle missa den, att vi skulle ha kört tre timmar i onödan (en väg ...).

Klockan 23.30 var vi framme. Jag försökte först lyssna från bilen, men oljudet från regnet som smattrade på biltaket gjorde att jag inget hörde. Sen tog jag på mig regnkläder och gick ut. När jag kommit tio meter bort från bilen i mörkret så hör jag fågeln!

Den jäkeln sjöng för full hals!!  från ett buskage gränsande till en sumpmark (som jag bara anade i mörkret), dessutom rätt nära vägen.

Detta hade jag verkligen inte väntat mig, jag som var så säker på att mötas med fullständig tystnad.

Ingen kan fatta vilken känsla av triumf så går igenom en ornitologs känsloregister en sådan stund, stående i hällregn, i mörker, på ett för mig helt okänt ställe - och lyssna på en ivrigt sjungande TRÄSKSÅNGARE!

I sju minuter njöt jag. Sen av med regnkläderna, in i bilen - frun fick lämna ratten.

Och sen tre timmar tillbaka hem till kusten längs några större vägar där det gick att köra lite fortare. Jag hade lovat nattfika, men allt var stängt ... (ok, det var natt, men mitt i bästa semestertider ...??).

Halv tre på natten var vi hemma i stugan. Det höll på att ljusna, jag satte brasa i spisen - och kände att vi upplevt en minnesrik sommarnatt, kanske med aningen olika vinklingar och intryck. Men til syvende og sidst var också fru Anita nöjd med vårt lilla äventyr, något att skratta åt i goda vänners lag - när vintern kommer.

Postat 2020-07-26 22:45 | Läst 318 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

En konst i sig


Replotbron i Korsholm, Finlands längsta (1045 m). 24.7.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 206/366.

Fru A och jag brukar konstatera att det inte är någon konst att anpassa sig till ett lyxhotell, en lyxvilla eller till lyxigt varmt sommarväder. Det som däremot är en konstart i sig är att lära sig gilla det motsatta, dvs "icke-lyx", vare sig det gäller materiella saker, eller icke-materiella.

Nu med verkligt utmanande "sommarväder" (+ 10 C, regn och hård vind) gäller det att fokusera på annat, som idag - med ett antal möten och djuplodande diskussioner (precis som i går) med intressanta människor. Sådant lever man länge på.

Och när det gäller väder så kan man ju inte göra något åt det, om man inte väljer att fly lågtrycket - alltså är det enklare att inte överhuvudtaget iddas bry sig om hur tråkigt vädret är. Det kan ju bara bli bättre.

Postat 2020-07-24 22:38 | Läst 336 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Reflexmässigt


Inget hot för trafiken. Monäs 23 juli 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 205/366.

På väg till vänner ute vid havet skymtade jag älgen i ögonvrån och bromsade in - tills jag insåg att den stod tryggt stilla (gjord av betong ...). Visst har jag sett den tidigare, men glömt.

Reflexen älgsilhuett sitter i ryggmärgen. Hittills har jag klarat decennier av bilkörning utan påkörningsincidenter, tack och lov. Det är bara rådjur som jag tvingats nita för, i södra Finland. Här i Österbotten är de ännu inte vanliga, och så kan det gärna förbli.

Postat 2020-07-23 21:53 | Läst 363 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Rötter i myllan


Regnig kväll vid torpet. Pandros 22 juli 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 204/366.

Det är något speciellt med att ha fritidshuset på gammal släktmark. Här känner jag närheten till släktrötterna, både mentalt och fysiskt. I sig en unik plats.

Här på tomten åt vi födelsedagskaka i juli när jag fyllde fyra eller fem i mitten av 1950-talet, sittande ute på trappan till fars hemgård (idag riven). När pappa var 18 år lät han bygga ett eget hus nere vid landsvägen, som är min hemgård.

Sen dess finns det allehanda minnen, främst från olika typer av skördearbete när vi barn hjälpte föräldrarna. På en bondgård hjälptes ju alla åt, oberoende av ålder - åtminstone när jag växte upp och många arbetsskeden krävde manuellt arbete.

Flaskorna ovan har hittats i myllan när jag grävt i trädgården runt nuvarande fritidshus. Det är gamla medicinflaskor samt ett bläckhorn (till höger).

Och detta var ett av mina favoritställen för fågelskådning i slutet av 1960-talet när det fanns järpe nere vid gråalslunden vid bäcken (borthuggen), lavskrika inne i skogen en knapp kilometer österut, där det också fanns videsparv vid några sumpskogar. Idag hittas varken järpe, lavskrika eller videsparv, deras biotoper har förvandlats till tallplanteringar.

Några hundra meter från stugan hittade jag och kompisen första tornfalksboet 1965, med fem ägg i ett gammalt kråkbo. På den tiden hade man inte fattat detta med tornfalksholkar/bolådor.

Sånt dyker upp i minnet en regnig och halvmörk julikväll.

Hade idag rastande grå flugsnappare på gårdstunet, en art som jag inte sett av på hela sommaren. Också en kull med flygga ladusvalsungar satt en stund på taket och funderade.

Börjar redan bli lite av höstkänsla i luften.

Postat 2020-07-22 19:28 | Läst 373 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 7 Nästa