En av många

En vägkant längs vägen till jobbet. Pemar 10.1.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 10/365.

Tacka vet jag dokumentation

Efter solnedgången. Pemar 9.1.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 9/365.

Råkade under julhelgen bläddra i gamla anteckningar från mitt första u-lands uppdrag i Afrika, som gick till Uganda hösten 1991.

Hittar noteringar från hotell som jag en gång använde (i Fort Portal, nära gränsen till dåtidens Zaire) som ännu bar spår efter Idi Amins soldater, efter att  de kastat ut alla indier (ca 50 000) och stal deras tillhörigheter ... och jag blev nyfiken. Måste läsa mera.

Har nu fått tag i Henry Kyembas bok "A state of blood" (1977) som är ett mycket detaljerat dokument hur det går när en fullkomlig idiot tar över ett land.

Boken är tillägnad 100 personer som var Kyembas vänner/kollegor/bekanta (alla nämnda med namn och titel) - som Idi Amin lät mörda, en bråkdel av de 150 000 som han hade hunnit med fram till 1977.
Själv lyckades han fly  till England, liksom så många andra ministrar och ämbetsmän.

Det skrämmande är när han i början av boken berättar om Idi Amin som person (läste inget, okunnig om politik och om hur ett land leds, instabil, narcissist och lynnig, gav sparken åt en massa folk omkring sig = i Uganda under Amin betydde det döden ...), och ganska mycket överensstämmer med vissa av dagens presidenter för stormakter ...

Och ännu har jag bara  hunnit en bit på väg in i boken. Hade Amin levat idag hade han väl kallat den fört en fejkbok, som vissa andra ...

P.S.

Wikipedia: Idi Amin Dada, född cirka 1925 i Uganda, död 16 augusti 2003 i Jeddah i Saudiarabien, var en ugandisk militär som var Ugandas president och diktator 1971–1979. 

Äntligen förändring

Efter en regnig höst, och tidigare höststormar. Åbo 8 januari 2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 8/365.

Om att prata i lugn och ro

Konsten att servera med ett leende; restaurang-entré i Åbo 7.1.2018. Foto: Håkan Eklund.

Är det något som jag gillar är när vuxna tar sig tid att sitta ner och tillsammans turvis berätta, och att alla närvarande lyssnar. På riktigt. Utan annat störande brus (ex. teve, mobiltelefoner, hundar, barn och barnbarn).

Det är konsten att servera; att ge och att ta.

Vi har nu under två dygn pratat igenom fem, sex decennier av livserfarenhet. Fyra vuxna (två från Borås i Sverige, två från Åbo i Finland), som bara tillbringat två år i samma land (Botswana 1992-94) där vi bara träffades sporadiskt (på fester), och ännu mera sporadiskt efteråt när våra svenska vänner jobbade i Pakistan, Afganistan, Bangladesh och Nepal.

Men vi hade ändå en gemensam (värde)nämnare som gjorde att vi upprätthållit kontakten under alla dessa år efteråt.

Det som jag saknar i västvärlden, är att de flesta saknar konsten att lyssna, och däremot också missar konsten den tid det tar att berätta en historia; vi har ju alla en massa oberättade historier!

Både på Fijiöarna (5 år) och i Botswana (2 år) levde jag och min fru i kulturer där man tog sig den  tid att sitta ner och att någon berättade. Och  att andra lyssnar.

I timmar.

På Fiji sittande på en pandanusmatta runt en tanoa drickande kava (yagona) (https://theplanetd.com/kava-ceremony-in-fiji-etiquette/), i Botswana på khotla-meetings (https://en.wikipedia.org/wiki/Kgotla).

Här hemma på ön utanför Åbo centrum runt ett soffbord med vitt och rött, där vi under två dygn i timmar och åter timmar gått igenom våra liv, våra föräldrars och far-/morföräldrars liv, som alla format oss - är bara så kul.

Botswana revisited

Storytime med herr Ockborn från Sverige; vi återupplever gemensamma Afrikaminnen. Åbo 6.1.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 6/365.